Dominant PT

Idag lärde jag mig att det inte lönar sig att till min personliga tränare herr Nilsson säga: ”Åh, kan vi ta det lite lugnt idag? Jag är så trött!”
Naturligtvis blev det ett extra varv runt elljusspåret. Inklusive en kollaps. Fastnaglad i en gräsmatta låg jag och skrek att jag inte orkade mer. ”Det gör du visst”, sa PT och släpade upp mig och sparkade igång mig. Jag sprang och jag sprang och jag sprang.
Fantastiskt.
Åtta kilometer sammanlagt.

Jag joggar – allt är möjligt

Så, igår var det dags igen. Att löpa. Att jogga. Att ränna runt i skogen.
Jag vill tacka min PT herr Nilsson – utan honom skulle jag nämligen aldrig orkat springa FEM KILOMETER utan paus. Och därefter jogga hela vägen hem – ytterligare en kilometer. I ösregn och åska, som en fet prick över i.
Att jag är ute och joggar betyder att vad som helst kan hända.
Att jag joggar fem kilometer utan att stanna en enda gång betyder att både världsfred och fred i Mellanöstern kan komma när som helst nu.
Allvarligt talat.
svettig grabbhunkig sportgrabb
sportkiskis
sebbeSebbe däremot… När jag hade duschat och tagit på mig underbart torra kläder och solen sken sina vackraste strålar så gick vi ut på kvällspromenad. Men nej, Sebbe var inte alls sugen. Asfalten var ju blöt.