Etikett: män

Var går gränsen mellan vanlig vänlighet och flirt?

Jag var ute med Sebbe och vi mötte en man som vi kan kalla Blattehunken. Han i sin tur var ute med sin hund. Fastän vi stod rätt långt ifrån varandra och gick åt olika håll hojtade han; “Får hon (hunden) hälsa?” “Absolut”, skrek jag tillbaka så högt jag kunde. Så möttes vi. Blattehunken började prata. “Jag tror vi träffades förra helgen”, sa han och i samma ögonblick mindes jag tydligt att han hade rätt. Något med denne man fick mig att bli alldeles (vår-) pirrig i kroppen. Han pratade länge och såg mig i ögonen och log och för en gångs skull lyckades även jag kläcka ur mig en och annan fråga + kommentar.
När vi sagt hej då (efter en ovanligt lång konversation) gick jag resten av promenaden med ett stort leende över hela ansiktet. Jag vet inte om han var flirtig eller bara trevlig men det spelar egentligen inte så stor roll – det är sådana här små händelser som gör den gråaste av vardagar till något extra.

Senast jag sa ä-ordet

Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.

Vi singlar är freaks

Jag har skrivit om ämnet tidigare men det tål att upprepas. Häromkvällen chattade jag lite med en mycket trevlig yngling på Qruiser (vet ej varför jag är inloggad där hela kvällarna eftersom jag nästan aldrig talar med någon – bortsett från några vänner som vägrar ha MSN). Hursomhelst. Ynglingen flirtade tydligt med mig och en bra bit in i samtalet frågade jag varför han inte har någon pojkvän.
“Jo, men jag har pojkvän”, svarade han, “men vi förstår inte varandra”.
Men dumpa för helvete.
Jag hade (så klart) ett långt utlägg om att han – för sin egen och sin killes skull – kanske skulle ta och avsluta det fem år långa förhållandet om det verkligen är så att de inte förstår varandra efter alla dessa år. Förmodligen sitter de båda och raggar järnet på var sitt håll och väntar med att sätta punkt tills de funnit någon annan.
“Jo, jag vet”, sa han, “men det är inte så lätt”.
Jag målade upp hans liv framför honom; hur han går runt och är inte helt tillfredsställd och vaknar upp när han är runt 80 och inser; “Det här var ju verkligen inte så kul”.
Ynglingen lyssnade och antecknade säkert ihärdigt.
Det är inte konstigt att folk är bittra när de går runt och lever i sina b-förhållanden. Vakna! Det är inte så tradigt att vara singel. Det är definitivt trevligare än att leva i en kass relation (jag vet). Det känns som att om man inte har partner och/eller barn är man en outsider och tas inte riktigt på allvar (oavsett läggning).
Så frågan är; är det vi singlar som är freaks eller är det packet som lever i sina värdelösa förhållanden – livrädda för att inte ha någon?

Vad är väl en bal på slottet

När jag var tio år var jag oerhört kär i JR och när jag googlar får jag veta att JR spelar i en kvintett (med oerhört töntigt namn) + ansökt om att få bygga ut sitt garage. Ansökan blev beviljad av kommunen. That’s it. Han är säkert jättelycklig och så vidare men en liten del av mig vill åka och hämta honom och ta med honom på ett äventyr han sent skulle glömma.