Etikett: män

Önskeinlägget: Min favvokroppsdel på en man

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av den fantastiske Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Min favvokroppsdel på en man
Ljuvliga män! Ja, ni vet.. Hur kan man inte vara attraherad av dem?
Hur som. Smaken är som den omtalade jättebaken.
Att nävarna är rejäla men välvårdade är ett måste och att benen är småbruna och lagom behårade är ett plus, men måste jag välja en favvokroppsdel så blir det helt klart *ta daa* magen. Mums för magen.
Nej, magrutor är verkligen inget måste. Den perfekta magen är snarare lite småmjuk men ändå en smula hård. På något vis. Den är gyllenbrun så klart och den är täckt av lite jättemörkbrunt eller svart hår. Mmmm… Ingen fjantig ljusbrun behåring, som min egen, nej, den måste vara mycket mörk.
Man kan ha mycket kul med och på magen. Picknicka på den (testa och du älskar det!), sova på den, klappa på den, pussa på den, nosa på den, äta muffins från den. Eller glass… Lägga en **** på den (hallå, det är Freaky Friday!).
Ja, mycket kan man hitta på med en riktigt fin mage.
Ännu ett högklassigt inlägg på Kim Milrell.se. Varsågoda. Vad har ni själva för favvokroppsdelar?

Önskeinlägget: Män är såna djur!!! (vilket funkar fint för mig, eftersom jag älskar att leka veterinär.)

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av den fantastiske kollegan J.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Män är såna djur!!! (vilket funkar fint för mig, eftersom jag älskar att leka veterinär.)
Mycket lustigt att denna rubrik landade i inkorgen igår eftermiddag, bara en halvtimme efter att jag knäppt bilden nedan. Då hade jag ett inlägg med rubriken ”Män är som hundar” i huvudet. Haha.
Vad jag ville komma fram till var att män (och alltid när jag skriver om män i allmänhet så menar jag såklart de där andra männen och jag själv tillhör inte den skaran) är lite som hundar, eller djur i allmänhet: de vill ha vad de inte kan få.
Precis som Sebbe under gårdagens eftermiddagspromenad. Vi vandrade på en enorm äng i Stockholms vackra södra delar. Grönt smarrigt gräs så långt ögat kunde nå. Jag plockade med mig några långa grässtrån eftersom Sebbe tycker om att smaska i sig dem men nu regnade det så vi hastade hemåt. Naturligtvis ville Sebbe äta gräs NU. Dock inte vilket gräs som helst. Ängens friska matta dög inte och han hoppade därför ivrigt efter vad jag hade i handen. Han fick tag i ett strå och det slank ner. Jag böjde mig ner och gav honom ett. Han smakade lite på det men spottade kvickt ut det.
Som en man!
Som en man som inte vill ha vad han kan få, ty det är jakten som är det roliga.
Sådana är män och jag undrar lite varför det är så.
Men ja, jag skulle gärna leka veterinär doktor i helgen. Det var så länge sen sist.
Mitt välpolerade stetoskop plockas fram vid sjutiden, så vill du få dig en grundlig undersökning så är det bara att titta förbi.

Önskeinlägget: När jag kände mig ETT med hela universum

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det fjärde inlägget i serien, önskat av den alltid lika läsvärda Jerry.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Jag besökte Barcelona med mitt ex-ex-ex-ex, aka Miljonären, 2000 eller 2001. Vi satt i en taxi på väg till det extremt posha hotellet (som vi fått för en extremt billig penning tack vare grundliga efterforskningar på nätet – vi hade en terrass lika stor som mitt vardagsrum). Klockan var runt 23 och den spanska värmen värmde våra tidigare så frusna själar. Detta var innan jag studerade spanska så mitt tal var inte mycket att hänga i granen men jag fick hur som helst på något sätt taxichauffören att slå på en radiokanal. One Moment In Time med Whitney Houston spelades och jag fylldes av just den där här-och-nu-känslan. Jag visste redan då att jag och Miljonären inte skulle vara ihop för evigt och jag visste att den spanska solen skulle ge vika och att vardagen återigen skulle bli grå och kall. Men jag njöt av det som var just där och då och jag kände mig verkligen som en del av universum och av livet.
Samma känsla fylldes jag av i maj i år då jag och exet Y besökte Jerusalem – en mycket emotionellt omskakande söndag på flera vis (vilka aldrig framkommit i denna blogg). Vi stod i en park utanför Knesset och doften av blommorna slog mot mig. Jag visste att mitt och Y:s förhållande skulle ta slut. Jag visste att this was it och jag försökte njuta av det som var. Självklart lipade jag. Y frågade vad som stod på och jag försökte förklara att allting vi upplevde just där och just då var alldeles för mycket. Hans armar om min kropp, dofterna, Knesset, vetskapen om att jag skulle åka därifrån två dagar senare – ja, det blev för mycket. Jag kände mig som ett med alltet och jag kände mig extremt levande. Dock inte på ett bra sätt. Jag var väldigt nere och deprimerad medan vi körde tillbaks till Tel Aviv men jag antar att det inte måste vara enbart positivt att känna sig som en del av universum.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,