Nu är jag så där trött igen. Sover dåligt och lite längtansfullt. Det slutar med att jag tar en powernap på jobbet och blir fotograferad av mina kollegor.
Jag har dessutom ont överallt: vänster fot, höger knä (kroniskt), allra längst ner i ryggen, hela övre delen av ryggen, höger axel. Jag vaknar mitt i nätterna av att jag har ont. Allt började när jag började idrotta. Jag ska nog aldrig mer idrotta. Idrott är en myt. Motion är en myt. Allt går åt helvete och du får ont i kroppsdelar du inte visste du hade.
Jag har svårt att andas också.
Vilket ger mig panikkänslor.
Etikett: kollegor
Gråtmild
Tidsoptimister
Igår sa kollegan; “Jag är extra rädd att komma sent till jobbet när jag jobbar med dig”.
Jag svarade; “Bra. Man kommer i tid. Så är det bara”.
Nyss kom ett SMS: “Jag är sen. Förlåååt!”
Jag funderar på att låsa dörren så hon inte kommer in.
Eller så ska jag be henne ge mig presenter. Eller pengar.
Jag menar; hon SMS:ade mig igår kväll och undrade om det är ok om hon går hem tidigare idag.
Jag kanske ska dra tillbaka mitt “ja”.
VET HUT!
Å andra sidan har jag ju helt tappat glöd och gnista. Jag gör mitt jobb och sedan går jag hem.
Update: Stackarn hann i tid. Med andan i halsen och handväskan på sned susade hon in på kontoret.
Dagens konversation
Och så var det söndag…
Gårdagskvällen var en trevlig historia med roliga kollegor och vänner och deras kärlekspartners. Vi var på Mest och i Brunogallerian (premiär!) och avslutningsvis hamnade jag på min eviga krogfavorit Torget. Sedan åkte jag hem. Redan vid midnatt! Jag har blivit värdelös på att klubba. “Jag är trött och jag saknar Sebbe”, piper jag.
Vad ska nu söndagen bjuda på? Ingen ångest hoppas jag.
