Jag har flyttat en hel del under de senaste åren och en massa prylar har jag gjort av med. Det är lite lustigt att inse hur lite man egentligen behöver. De viktigaste ägodelarna är naturligtvis sådana saker som jag har plockat på mig under livets gång, som har något slags värde bara för mig. Exempelvis alla mina gamla dagböcker. Jag blev ju en skrivande person när jag var elva år ung och på den vägen är det.
För att inte dessa dyrgripar ska gå förlorade så kopierar jag dem. Jag skriver helt enkelt av dem och sparar dem på flera olika ställen så att de inte ska kunna försvinna, ty det vore en katastrof.
Igår gick jag igenom år 1992 och det var en tid av stora förändringar. Bland annat upplevde jag min första ”intima kontakt” med en person av samma kön. Hela den grejen är ett annat inlägg, för nu vill jag bara konstatera att det var ganska deprimerande läsning. Jag ville alltså ha då, för 27(!) år sedan, exakt samma sak som jag vill ha nu. I 27(!) år har jag längtat och trånat efter Honom som inte lämnar mig.
Detta vidriga år blev en berg-och-dal-bana. Ja, det var vidrigt men visst fick även positiva överraskningar och roliga möten plats. Samt mitt livs viktigaste beslut. Här kommer en liten resumé (bättre sent än aldrig).
1 januari 20018
Året började med att jag mest umgicks med min dåvarande granndam. Vi skvallrade och spelade spel och åt en väldig massa vitlöksbröd. Jag hjälpte henne mycket med sådant som hon p.g.a. sin sjukdom ej klarar av. Följde även med henne på läkarbesök och fungerade väl helt enkelt som en personlig assistent och god vän.
Det är roligt att jag blev så nära vän med en pensionär. Hon är ju rapp och rivig och svär som fan. Och har dessutom levat rätt mycket och har många goda råd att komma med. Samt bra människokännedom.
Jag och dåvarande granndamen åkte till Tallinn i slutet av januari. Det blev lite nödvändig shopping och en massa karaoke.
Presidentvalet närmade sig och jag träffade kandidaten som jag sedan även röstade på.
Jag kände mig väldigt nedstämd titt som tätt och då tog jag ofta hundarna med mig och åkte till min vän herr Spets. Vi slappade där i några dagar och jag fick prata, prata, prata och behövde inte vara ensam. Goda vänner är viktigast här i livet.
Som synes ovan provade jag också på arbetet på en byggarbetsplats. (Skratta gärna. Det gör jag.) Det var ingenting för mig så klart, men en erfarenhet. Jag sökte en massa jobb och var på några intervjuer. Dock resultatlösa sådana.
Jag och en annan dåvarande grannkvinna åkte till forna hemstaden. Det var bara en liten kryssning med en dag i Stockholm och det kändes lite konstigt att vara tillbaka. ”Jaha, där borta bodde jag för nåt år sedan. Där runt hörnet jobbade jag. Åh, på den här gatan gjorde jag det och det.” Det kändes skönt att det faktiskt kändes som att komma hem när vi återvände till Helsingfors.
Extremt överraskande träffade jag en (till en början) fantastisk man i maj månad. Detta ledde till ett kort, turbulent men mycket seriöst förhållande.
Min gamle gode vän PG var på besök från Stockholm. Vi hade inte setts på tre år men det kändes så klart som igår.
Arbetsintervju en tidig morgon i Dickursby.
På väg till Eurovision Song Contest-partaj i Gräsviken. Det syns väl ganska tidigt att jag höll på låten som sedan vann hela baletten.
Sommaren var inte alls kort. Den fortsatte och fortsatte och mitt i allt hälsade jag på min systers familj på landet, när det korta turbulenta förhållandet med Psykopaten äntligen gick i kras.
Jag gick ner tretton kilo, bara så där, då jag mådde dåligt och inte kunde äta.
Flera nya vänner och bekantskaper kom in i mitt liv. Några kom jag senare att städa bort likt damm, men några fick stanna och de kom att stå mig mycket nära i en kaotisk period.
Clifford.
Pojkarna och jag.
En kväll innan ett AA-möte.
Den eviga sommaren.
Ja, det hände så mycket. Av en extrem slump (nu tror jag ju inte på slumpen, men ändå) kärade jag ner mig i ”Zlatan” och detta är ju en historia för sig. Jag var ute och sjöng karaoke väldigt ofta och väl och träffade på roligt folk. Som juden med tatueringen. Jag röstade på SD i riksdagsvalet.
Jag tog mitt förnuft till fånga och efter en ambulansfärd tog en väninna och min pojkvän mig till avgiftning och därifrån vidare till rehab. Om detta kan du läsa en massa om i tidigare inlägg.
Efter rehabvistelsen hamnade jag i Västra Baggböle där jag för tillfället bor, samt i öppenvården där jag tillbringar mina dagar numera.
Lite krasst: Det bästa med 2018
Jag mötte mitt livs kärlek
Jag sökte hjälp – och fick samt mottog den med öppna armar och ett väldigt öppet och ärligt sinne
Jag skrev flera uppskattade texter och artiklar som publicerades i bl.a. Hufvudstadsbladet
Jag lyckades sortera bland mina kontakter då jag insåg vilka som är värda att kallas vänner (automatiska bortsållningar sker när det blåser en aning)
Vet ni vilket det bästa sättet är att klippa av människors elaka tungor? Det är att vara helt öppen och ärlig med allting. Då avväpnar man dem. En tycker ju lite synd om människor som tydligen lever så otroligt tradiga liv att de roar sig med skvaller om sådana som de har träffat kanske två gånger. Ganska sorgligt va’?
Därför är jag öppen som en bok (jag älskar böcker). Jag är en cool kis på 44 jordsnurr som just nu går igenom en så kallad jobbig fas i mitt förvånansvärt långa liv.
En ambulansresa i somras ledde till rehab som ledde till öppenvården där jag numera tillbringar mina dagar. Lyxlägenheten är ute ur bilden och jag bor i ett hus med sju andra som även de går igenom någon typ av ”jobbig fas”. I mitt fall handlar det ju alltså om psykisk ohälsa som resulterat i alkoholmissbruk.
Det är inget skamligt i det. Det var det här j@vla skitsamhället som alla j@vla dårar har skapat som fick mig att må dåligt (se dig omkring och säg att du inte blir lite galen och olycklig). Plus att allt så klart hänger ihop med en barndom i utanförskap fylld av mobbning. (Lär era ungj@vlar att uppföra sig och vara vänliga även mot udda fåglar!)
Jag idag. Faktiskt nyss fyllda 44. Åldersnojan tilltar men jag ser ännu ut som en spjuver.
Vad mer ska jag berätta nu då, när jag ändå håller på? Jo, mitt kärleksliv är tillbaka på banan. Alltså. Jag älskar H (eller Zlatan som jag kallar honom när jag analyserar honom i öppenvårdens diskussionsgrupper) och han sårade mig enormt för ett tag sedan. All min terapi etc. har fått mig att tänka på ett annat sätt och att inte vara så svartvit i mitt tänk. Om han ber om förlåtelse och skärper sig så är ju det allt jag begär. Och så går vi vidare. Vad är väl en dum grej i det förflutna i jämförelse med ett förlåt som leder till en blomstrande framtid med kärleken i ditt liv?
Men han blev nog lite skrämd när jag lämnade honom (i en vecka…) då han insåg att om han inte behandlar mig väl så kan han faktiskt förlora mig. Han trodde nog inte det eftersom han vet att jag älskar honom på ett annat sätt än jag någonsin har älskat någon. Vilket jag har förklarat för honom på detta vis: ”Om vi skulle göra slut så skulle jag ändå önska dig allt gott i livet. Jag skulle inte – som i tidigare relationer – önska att du fick lida en massa och få en massa sjukdomar och få sparken och bli hemlös och ensam och bitter för att sedan dö medan du saknade mig som f@n. Så mycket älskar jag dig.”
MOGET VA’!? Det är KÄRLEK det!
Men vad jag måste lära mig är att inte hänga upp min lycka på en annan person. Jag måste få glädje från många olika håll. Inte minst inifrån min underbara förvånansvärt välfungerande gamla gubbkropp.
Eftersom jag är öppen (och klok) som en bok så besvarar jag eventuella frågor om exakt vad som helst i kommentarsfältet nedan.
Som jag igår kväll mycket öppenhjärtigt förklarade för en av dem jag bor med: Just nu är mitt förhållande (eller vad det nu är) som en såpopera. Tänk dig den där sista säsongen när publiken har flytt och såpans skapare desperat slänger in en massa intriger och annat i ett sista desperat försök att locka tillbaka publiken. Det är jordbävningar och det är någon som visar sig vara sin fästmans syster och någon som dog för tre säsonger sedan uppstår plötsligt. Någon har drömt en hel intrig som egentligen aldrig ägt rum. Maffian kommer och kidnappar någon och plötsligt brinner huset ner och är det inte ett UFO som dyker upp osv. osv. osv. På den nivån är mitt kärleksförhållande just nu och detta har gjort min så kallade ”jul” till en absurd händelse.
På julafton besökte jag min vän J och vi gick ut en sväng och sjöng karaoke. Det var vi och alla andra losers som dök upp på det där stället. Jag var väl en av två som inte drack alkohol. De flesta var ganska ”förfriskade” i ett desperat försök att glömma den ensamhetens misär som de upplever under en högtid som julen.
Vad sjöng jag? – Det börjar verka kärlek banne mej (min eviga standard och mitt paradnummer) – För att du finns (premiär – jag beställde egentligen ”Här står jag” men när denna kom istället så var det ju bara att greppa mikrofonen och ta ton) – Että mitähän vittua (när jag är… ehhm… irriterad) – I only want to be with you (ett nytt paradnummer) – Min kärlek (comeback) – Snälla snälla (alltid) – Tule luo (dyker upp då och då) – Genom eld och vatten (när de lugna låtarna blir för många piggar jag upp stämningen med den här)
En ivrig ryss vid namn Nikolai applåderade glatt och hojtade ”tack” och ”skål” och när han drog sina ryska dängor så glodde han nästan oavbrutet på mig. Det var ju trevligt att få lite uppmärksamhet!
På juldagen besökte min väninna K mig. Skönt med lite sällskap igen och när hon skulle åka hem följde jag och Blake med. Åt middag och pratade. Och pratade. Och ältade. Kom hem och kvällen gick åt till att älta mitt så kallade förhållande med den andre parten i målet via textmeddelanden. En sån såpa. Om ni bara visste. Jag vill ”bara” uppleva harmoni. Orkar inte med mer dramatik nu.
Idag vill jag uttrycka min ödmjuka tacksamhet. I den här ljuvliga staden (en av tre av mina hemstäder – jag är så lyckligt lottad!) får jag den hjälp jag behöver. Ibland måste man här i livet lägga sig ner och be om hjälp och vägledning och hoppas att någon hör. Helsingfors har levererat med råge. Nu på väg till öppenvårdens nästa fas: K2. Måste säga att jag älskar morgonmötena i ’mitt’ vårdprogram, där vi alla berättar om dagsformen och vad som har hänt sedan sist. Det är terapeutiskt och man lär dessutom känna andra människor på ett djupare plan.
Igår avslutade den där irriterande zigenaren – som aldrig kan vara tyst och som alltid säger irriterande saker – sin tid i vår grupp. Jag har uppfattat honom som en smula ding och homo-ovänlig men igår bad han om mitt nummer. Och som jag skrev i ett blogginlägg så inser jag att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle fatta att bakom allt det där irriterande finns en bra människa. Jag måste vänta lite och skrapa rejält på ytan innan jag ’dömer’.
En annan typ, som verkar så lugn och rar, berättade en dag att han suttit i fängelse och jag frågade igår varför han hamnat där. ”Mordförsök”, svarade han. 😳 Det hade jag aldrig trott. Men det är sånt som kommer med drogkulturen.
Sen har vi den hundtokiga kristna kvinnan som trodde att jag har FLICKvän. Vi åker buss hemåt varje dag och hon frågar en massa om Blake och även om mitt kärleksliv. Och hon vet mycket om judendomen. Dessutom verkar hon lika politisk som jag, så vi har mycket att prata om…
Träffar många intressanta människor varje dag. Vi är så olika och kommer från olika världar men vi lär oss av varandra. Mycket givande.
Tack, Helsingfors stad.
Dagens konversation med den kristna kvinnan innehöll både karlar och religion. Hon hade sett hur de på morgon-TV tog upp det växande judehatet och att de kommit fram till att det inte beror på att finländarna plötsligt blivit antisemiter. Det beror så klart på invandringen från muslimska länder där judehatet kommer med modersmjölken. ”Tur att de talade klarspråk”, sa jag myndigt. ”Annars kan man inte rätta till problemet.”
Sen döpte vi om min (muslimske – höhö!) pojkvän till Zlatan. Vi nämner ju i öppenvården aldrig någon annans namn om vi babblar om den personen i nån diskussionsgrupp. Och vi använder för övrigt alltid endast varandras förnamn. Ingen vet vad de andra heter i efternamn. Jo, eftersom han ser ut som Zlatan alltså. Det var det jag skulle komma till här. Även den kristna kvinnan tyckte det. (Nu kanske ni förstår varför jag är så attraherad…) Och hon sa att hon (precis som jag) endast kollar på fotboll (när det nu råkar hända) pga spelarnas extrema ’skönhet’.
En bra och kort dag. Nu hem för bostadsmöte samt psykologmöte.
En sak till (känner att jag har mun/tangentsbordsdiarré idag). Jag var lite orolig för att min nye vän ”Finlandssvensken” skulle börja bete sig annorlunda när det gick upp för honom att jag är fjolla. Det är sånt jag ofta tänker på när jag (väldigt sällan iofs) blir vän med nån heterosexuell man. Rädd att han ska vara så där tölpig och ”få för sig nåt” eller tro att jag ”tror nåt”.
Men nej. Han beter sig som vanligt och idag överraskade han mig på bussen, med ett ivrigt ”hallåå däär!” och han berättade i förbifarten att hans flickväns dotter har flickvän. Så kan det gå. (Nästan) Ingen bryr sig om en persons homoemotionella läggning i dagens samhälle. Tack och lov. Annat var det så sent som för 10-15 år sedan.
Håll det i minnet. Och låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera homohatande kulturer. Det handlar inte om intolerans eller så kallad ”rasism”. Det handlar om överlevnad.
