Det börjar dra ihop sig för att sammanfatta året som gått. Jag kan smygstarta genom att säga att 2007 inneburit ovanligt mycket gräl. Det enda (bortsett från att jag fortfarande, nästan två år senare, svettas ohälsosamt mycket) min tid med antidepressiva fört med sig är att jag är mer obrydd nu. Och mycket mindre konflikträdd.
När solskensgrabben plötsligt visar prov på växlande molnighet vet folk inte hur de ska förhålla sig till honom. Ironiskt nog har de som ständigt kritiserat mig för att jag varit just konflikträdd dragit sig undan när jag faktiskt börjat ryta till. Buuu säger jag till er!
Så jag har grälat med föräldrar, syskon, vänner och kolleger. Och det känns bra. Man blir nämligen respekterad när man inte är rädd för att säga ifrån. Så det tänker jag fortsätta med även om det kommer innebära ännu fler gräl och hårda ord.
Så vänj er, säger jag.
Etikett: ilska
Feber och förbannelse
Igår när jag vaknade hade jag blivit akutförkyld. 38,9 visade termometern. På kvällen, trots vila och diverse panikkurer, hade den stigit till 39,1. Jag kunde dock inte sjukskriva mig (a. jag har inte råd b. jag vill inte göra Fred och Fiffi upprörda c. det hade orsakat kaos på arbetsplatsen så här dagarna före jul).
I morse hade febern stigit ytterligare; 39,4.
🙁
Sitter här och ugglar. Ensam på kontoret. Som VANLIGT fick jag ett raseriutbrott när jag anlände. Hur FAN kan folk ha fest på kontoret utan att städa efter sig? Det är kaos. Och det stinker sprit och fucking hamburgare (äckligaste lukten någonsin).
Tro inte att jag kommer tillbaka efter min minisemester och börjar städa upp efter någon. Allt får stå. Om hela huset så ska mögla.
Morgonstund har inte mycket i sin mun
Mitt liv som telefonist
Jag har tänkt mycket på jobb de senaste dagarna och jag kom att tänka på att för några år sedan arbetade jag i en kundtjänst dit arga människor ringde för att klaga. Jag använde mig inte av mitt riktiga namn utan kallade mig Emil (det är ju fint!).
En ensamstående göteborgsk mamma ringde en dag och hon blev lite förtjust i “Emil”. Så pass att hon ringde varje dag i flera veckor enkom för att växla några ord med honom – som i sin tur var trevlig men saklig.
Slutligen bjöd hon ner Emil till Gbg.
Jag/Emil tackade nej så klart.
Undrar vad hon gör idag.
En gång för över tio år sedan jobbade jag i en annan typ av växel (visst är det komiskt med tanke på att jag lider av allvarlig telefonskräck! Det är ju det att det är ok om någon ringer till mig – det jobbiga är för mig att ringa någon). Den här gången var det på engelska och jag hette Ricki (!) (hahahahahaha). En teaterman, kanske någon typ av regissör, från Canberra, Australien, ville att “Ricki” skulle komma och spela i hans pjäs.
Undrar hur det gick med den föreställningen.
Jag väljer att må bra
Jag var och hämtade Sebbe hos Hundvakten och när vi promenerade hemåt slog det mig.
Jag vaknade i morse och kände mig sur, arg, förvirrad och kränkt men på väg hem ändrades allt. Jag insåg att jag kunde välja att antingen ha en rutten dag eller en strålande dito.
Jag menar.
Det är lördag och jag är ledig. Det är fantastiskt väder. Jag är frisk (nåja). Inte ful (men lite för fet). Inte korkad eller elak. Jag har en fin hund och ljuvliga vänner (många) och glad familj. Två jobb och studieplats. Jag har ett förstahandskontrakt i den stadsdelen jag verkligen vill bo i. Snygga Diorglasögon har jag också. Och schyssta vader. Och ikväll ska jag ha hebreisk/arabisk fest (very PK).
Jag kan inte gå runt och må dåligt en dag som denna. Det vore ett hån mot Moder Jord (mer känd som Gud).