Låt bli båda två!
Det var länge sedan jag skrev något negativt, men nu är det dags igen.
Ni kanske har följt insändarna i Metro, om hundar på tuben. Tänk att folk verkligen inte kan förstå att de ska hålla tassarna borta från andras hundar.
I morse hände det igen. Sebbe och jag satt i godan ro och jag gladde mig åt att han, som tidigare hade svårt att sitta stilla på tuben, nu satt lugnt och fint framför mig på golvet.
Då såg jag i ögonvrån hur en karl klev på och satte sig i sätet på andra sidan gången, och ögonblickligen började han locka på Sebbe – som tyckte det var spännande så klart. Åh, jag blev så irriterad. Jag sa markerande med min högsta, manligaste stämma: “Sebbe, kom hit!”
Han gjorde som han blev tillsagd och satt kvar hos mig tills det var dags att kliva av. Karln såg snopen ut och jag njöt.
För några veckor sedan upplevde vi nåt betydligt värre. Tunnelbanan var full av folk och jag och hunden min stod upp vid dörrarna. Då klev en barnfamilj på och de två glinen cirkulerade omkring oss och deras far var så uppenbart en fader utan någon som helst pli på sina ungar.
Efter ett tag såg jag en ledig sittplats så vi slog oss ner – nöjda över att slippa barnfamiljen. Vad hände då? Jo, ungarna följde efter oss och hoppade och studsade framför och omkring oss och försökte locka på Sebbe (som var trött och inte alls sugen på lek) och vad gjorde fadern? Jo, han följde också efter. De stod i ring runt oss och jag kände mig som ett museeföremål och jag kokade av ilska (men var inte sugen på att ryta till). Istället vände jag demonstrativt på Sebbe så att han såg mig och ingenting annat. Därefter höjde jag volymen rejält i mina lurar samt drog ner gubbkepsen över ögonen.
Nej, det kroppsspråket gick inte hem hos den mjäkige mannen. Som tur var var det dags för oss att kliva av.
Etikett: ilska
Irriterad
Så sitter det en tönt i TV och gnäller om nån israelisk tennismatch. “Efter att ha sett Israels hemska brott mot Gaza passar det sig inte att spela tennis”, säger han.
Som om nån tennisspelare skulle ha nåt att göra med hela Gazaprylen (vad man än må anse om den) (utan att ha nån koll så klart). Kanske ska vi inte idrotta i vårt land heller. Jag menar, poliskonstaplar hänger på löpsedlarna dag ut och dag in då de kallar folk apor och blattar och då de spöar oskyldiga människor för att de inte har nåt bättre för sig (och förmodligen då de inte fått fi**a på länge).
Fuck you you fucking fuck, jag blir så förbannad på blåsta idioter.
Städa din egen bakgård innan du tar ton, tack.
Smällarhelvetet har börjat
Igår kväll när vi var på väg hem från Hundvakten sken himlen upp och det smällde rejält på fältet vid vårt hem.
Fyrverkerierna är tillbaka. De är hatade. Det är två veckor till nyår och det kommer smälla ett par veckor in på det nya året. Detta betyder en månad av inte bara oväsen utan inte minst av skräp.
Tack och lov är hunden min inte rädd för eländet men jag tänker på alla hundar, katter och andra djur som är det.
Och människor! Det är otrevligt när det smäller i tid och otid.
Snart ser vi dem gråta ut i kvällstidningarna igen: “Åh, jag blev av med ett finger!”, “Stackars mig som blev av med halva ansiktet!”
Men nej! Jag kommer inte tycka synd om er. Skippa eländet och lägg pengarna på annat. Det är rätt sorgligt att se pengar gå upp i rök (!) i dessa hårda tider! Skärpning.
Rytm även i hamrandet, tack
Jag tror att jag har fått två nya grannar: en ovanför* och en till vänster om mig**.
Grannen ovanför har inte synts till på minst en månad men igår kväll donades det i lägenheten och halv nio i morse vaknade jag av att människan skurade golvet. Ordentligt. Det lär skina.
Grannen till vänster har tagit med sig drama till dessa lugna kvarter. Ungarna väcker mig varje helg (speciellt på söndagar) då de hoppar runt och skriker och en gång grälades det så pass att jag var på vippen att ringa 112. I morse, när grannen ovanför hade slutat skura, börjades det spikas till vänster om mig. Det var någon som inte är så bra på att spika för det var ingen bra takt i hamrandet. Det var mer: bam… bam… bam… babam. Det borde vara bambambam. Ja, ni förstår. Och eftersom jag är en man med rytmen i blodet störde detta mig så pass att jag klev upp.
*Vilket är lite synd eftersom det tidigare bodde en mycket vacker tös + en oerhört stilig kis i lägenheten ovanför. Jag fantiserade om dem när jag inte kunde sova.
**Jag hoppas det är subban som flyttat ut.
Fuck you, jag är inte SÅ desperat att jag ringer tillbaka
Ni vet de där skojarna som ringer från nåt 88-nummer.
De tror ju att man ska ringa upp och så kostar det typ fem miljarder kronor per minut.
De ringde nyss.
Och jag blev så förbannad.
Och jag kan inte ens ringa upp dem och önska att de får cancer.
1. De tror att jag är så korkad och desperat att jag ringer och frågar vad som står på.
2. Det ringer en lördagskväll när jag ligger och hoppas på att “någon” ringer.
3. När vi lever i ett land med tusen miljarder lagar och regler – varför är det inte straffbart att busringa? Seriöst?
Jag hatar dem.
Jag önskar dem verkligen cancer.
Fatta att det finns skojare.
Vad sa deras föräldrar till dem när se var barn?
Förmodligen ingenting.
Jag blir så trött.