Låt oss vara ifred


Låt bli båda två!
Det var länge sedan jag skrev något negativt, men nu är det dags igen.
Ni kanske har följt insändarna i Metro, om hundar på tuben. Tänk att folk verkligen inte kan förstå att de ska hålla tassarna borta från andras hundar.
I morse hände det igen. Sebbe och jag satt i godan ro och jag gladde mig åt att han, som tidigare hade svårt att sitta stilla på tuben, nu satt lugnt och fint framför mig på golvet.
Då såg jag i ögonvrån hur en karl klev på och satte sig i sätet på andra sidan gången, och ögonblickligen började han locka på Sebbe – som tyckte det var spännande så klart. Åh, jag blev så irriterad. Jag sa markerande med min högsta, manligaste stämma: “Sebbe, kom hit!”
Han gjorde som han blev tillsagd och satt kvar hos mig tills det var dags att kliva av. Karln såg snopen ut och jag njöt.
För några veckor sedan upplevde vi nåt betydligt värre. Tunnelbanan var full av folk och jag och hunden min stod upp vid dörrarna. Då klev en barnfamilj på och de två glinen cirkulerade omkring oss och deras far var så uppenbart en fader utan någon som helst pli på sina ungar.
Efter ett tag såg jag en ledig sittplats så vi slog oss ner – nöjda över att slippa barnfamiljen. Vad hände då? Jo, ungarna följde efter oss och hoppade och studsade framför och omkring oss och försökte locka på Sebbe (som var trött och inte alls sugen på lek) och vad gjorde fadern? Jo, han följde också efter. De stod i ring runt oss och jag kände mig som ett museeföremål och jag kokade av ilska (men var inte sugen på att ryta till). Istället vände jag demonstrativt på Sebbe så att han såg mig och ingenting annat. Därefter höjde jag volymen rejält i mina lurar samt drog ner gubbkepsen över ögonen.
Nej, det kroppsspråket gick inte hem hos den mjäkige mannen. Som tur var var det dags för oss att kliva av.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.