Etikett: idioter

Igno igno igno

Trots att jag är på ett kvittrande bra tisdagshumör kör vi ytterligare ett ilsket inlägg.
Det handlar om subban jag har till granne. Jag vet inte varför hon och hennes familj är rädda för mig men de är verkligen, verkligen tokrädda.
Det var hon som en gång med lidande min tvingade fram ett “tack” när jag höll upp porten för henne och hennes miljarder barn när de kom med barnvagnen, för att dagen därpå snabbt titta bort.
Igår, mina vänner, när jag med andan i halsen och svettfläckar under knävecken hade hunnit nästan ända hem från jobbet mötte jag henne + glinen på trottoaren. Hon såg mig och vad gjorde hon då? Blixtsnabbt plockade hon fram mobiltelefonen och låtsades knappa runt på den. Själv hade jag sänkt volymen i min iPod för att verkligen inte missa ett eventuellt “hej”. Men nej. Ingen ögonkontakt fastän vi stod 2 cm från varann på den trånga trottoaren.
Varför är hon så rädd för mig?
Jag känner mig lite som Miranda i Sex and the City, när hon trodde att hon blivit dumpad av sin date innan de ens setts (han hade dött).
Lär känna mig innan du ignorerar mig, tråkhåriga subba.

Jävla skitsamhälle och fula fucking mördare

Snälla! Nån med hög sexdrift – ge alla dessa förbannade fotbollshuliganer lite kussimurra. De är ju som de är för att de inte får lapa fitta. Okej om dessa pinsamma wannabemachomän stod och slogs inlåsta i ett bergsvalv, men de finns ju mitt bland oss och vandaliserar och misshandlar vem och vad som helst.
NER MED ALLT SOM HAR MED SPORT ATT GÖRA. Korruption, huliganer, mygel och fusk. Det är sport det.
Åh, allt går åt helvete! Psykiskt störda mördare som sitter inne KÖPER BIL och RYMMER. Vad fan!
Och mördare som sitter inspärrade ska väl för i helvete inte få permission för att gifta sig (med varandra). De rymmer ju. Så klart. Var det någon som trodde något annat? Ja, tydligen.
Skärpning!
Apropå dessa mördare: varför är de alltid så förbannat fula? Blir de mördare för att de är fula eller blir de fula för att de är mördare? Vilket kommer först? Fulheten eller mördandet?
Skärpning igen. Man kan alltid försöka se lite fräsig ut när man ska fotograferas.

Patetiska jävlar

Vi kastar om rollerna lite.
Tänk att du sitter på bussen en helt vanlig kväll. Det kliver fram ett par, tre personer. De stirrar på dig och sätter sig ner framför dig. De vänder sig om. De glor, tisslar och tasslar.
Sedan börjar frågorna hagla.
Du är hetero va?
En sån där jävla fittslickare?
Hur känns det att köra kuken i en fitta?
Varför är du så jävla pervers?
Så skulle det kunna se ut. Och det gör det – fast tvärtom.
Tänk att du just mött ditt livs kärlek – som du längtat efter i 30 år. Ni sitter på en bänk och kvällen är magisk. Du lägger armen om din potentiella partner och ett gäng dyker upp. Samma frågor. Sparkar, slag och kanske en och annan kniv. Vad som hade kunnat bli en underbar kväll slutar på sjukhuset eller kanske till och med på bårhuset.
Så skulle det kunna se ut. Och gör det.
Därför går jag än en gång på Pride. Jag har gjort det varje år sedan mitten av 90-talet och kommer fortsätta med det så länge det finns behov av det.
Visst är det underbart att öla med goda vänner, att höra bra musik, att karlarna vet att jag är lagd åt det håll jag är, så de istället för att fråga om jag har flickvän undrar om jag har pojkvän, men störst är ändå känslan av att inte böja rygg.
Underbart är det att för en gångs skull få känna sig som normen. Eller “normal” helt enkelt.
Under Pride frågar inte ens taxichaufförerna om stället jag ska till “har gott om goa brudar”.
Samtidigt ökar hatbrotten*. Oftast är det ett manligt par som blir nedslaget. Det är så absurt. Stockholm, Sverige år 2008… Kom igen nu.
Jag tänker dock inte böja rygg. Jag tänker inte låta bli att hångla upp min potentielle pojkvän när helst jag har lust.
Jag har inte förnekat min förmåga att älska sedan 1992 och jag tänker ta mig tusan inte börja igen.
Mig skrämmer ingen bitter jävel.