Igår umgicks jag med ett glatt gäng finlandssvenskar. De talar så vacker gammaldags svenska; proper och elegant. Allting låter som poesi. De har också sina festliga egna ord och uttryck. Idag hörde jag bl.a: – tuppen (toaletten) – roskapåsa (med kort Å) (soppåse) – dabbig (fånig, misslyckad) – håsa (kort Å) (stressa) – råddig (stökig)
Idag – efter ännu en sömnlös natt (mindre än två timmars sömn) – tog jag tag i en massa jobbiga göromål. Jag skrev igår kväll ner alla samtal som jag måste sköta (med min extrema och ologiska telefonskräck); telefonnummer, vilken tid jag ska/kan ringa, vad jag ska säga osv. Det är svårt att förstå för någon som inte lider av nämnda skräck, hur otroligt påfrestande det är att telefonera. Men eftersom jag var trött och utmattad, och just därför förbannad, så prickade jag av halva min långa lista i ett nafs. Jag är bäst när jag är arg, ty då får jag saker och ting gjorda.
Näst sista veckan i ”gruppterapin” startade idag och det var en känslomässigt rik, allvarsam men ändå rolig dag.
Ett av mina största intressen är att lyssna på olika debatter. Jag blir eld och lågor och väldigt ofta riktigt förbannad.
Dagens debatt nummer 1:
Såg en debatt… Det var alltså en massa amerikanska HBT-människor som diskuterade ingenting och i början presenterade de sig själva. Det var en massa konstigheter som ”queer” och ”non-binary” och man skulle säga ”he” eller ”she” eller ”them” och allt vad det var. Jag är så tråkigt konservativ. Sorry för det. Men dessa överliberala tokstollar gör allt så jäkla svårbegripligt och KONSTIGT och ingen kan snart ta hela HBT-grejen på allvar.
Det var uppfriskande när en stor svart karl sa nåt i stil med: ”I’m Billy and I’m from the hoods. I’m a gay man, a Republican and an American”. Så simpelt.
Jag menar. Folk hade just och just lärt sig vad LGBT betyder. Sedan lade man till ett Q. Och sedan ett I och sedan ett A. Och nu… FÖR ATT INKLUDERA SATAN OCH HANS MOSTER så har man lagt till ett plustecken! *vomerar* LGBTQIA+ För säkerhets skull liksom. Alla ska med!
Hej, jag heter Kim och jag är en normal jävla bög.
I slutet av programmet sa programledaren nåt i stil med: ”Ni är 12 st. LGBTQIA+ -personer här och alla säger ni att ni inte känner er hemma i LGBTQIA+ -världen, hur kommer det sig?” Jag svarar: JUST DÄRFÖR.
Dagens debatt nummer 2:
Nu såg jag ännu en debatt. Härregu’… En (svensk så klart) journalist tyckte att det var ”rasistiskt” att någon tyckte att det var ”obehagligt” att skyltarna i matbutiken var på arabiska (gissa en gång vilken vänsterextrem skittidning journalisten representerade). Jag skulle tycka att det var ”obehagligt” om skyltarna i min lokala matbutik huxflux var på värsta vackra franskan, ty i MITT land talar vi MITT språk. (Eller i detta fall bokstavligt talat mina TVÅ språk.) Det är väl för fan inte ”rasistiskt” att notera att samhället förändras i takt med den förda migrationspolitiken! Det är heller inte ”rasistiskt” att ogilla dessa förändringar.
Och kan vi inte sluta dra det där förbannade rasistkortet snart? Hur länge ska detta pågå? Så att vi skulle kunna föra en halvintelligent debatt om så bara för en stund.
Har idag varit på mitt första engelskspråkiga AA-möte. Det var ett väldigt ”festligt” gäng. Bland annat en rolig indier som firade fyra år som nykter. Och en massa människor med finländska rötter som – liksom jag – ”flyttat hem”. Ska börja gå där på lördagar och i svenskspråkiga gruppen på söndagar.
Ja, jag är ju helt öppen med allt. Livet blir lättare så. Jag har druckit för att jag har mått psykiskt dåligt och nu går jag i – fantastisk – gruppterapi fyra dagar i veckan för att få ordning på psyket. Har inga önskemål om att stänga av mina känslor och tankar genom att dricka eller droga ner mig, men man får inte bli för självsäker ty då är det lätt att trilla dit. Därför går jag på möten även när jag mår bra.
Tre månader och 25 dagar utan berusningsmedel nu. Grattis.
Missbruk är ingenting att skämmas för. Som sagt: kollar man på hur världen ser ut så är det konstigt om man INTE vill stänga av.
Nu sitter jag på buss 67 och skriver och Helsingfors är så vackert och vårigt. Solen är på väg att gå ner och alla människor ser lyckliga ut. Men alla bär de på hemligheter, sorger och besvär.
Söndag 17 februari
Oh, vilken fin dag. På väg hem efter svenskspråkiga AA-mötet. Idag var vi fem äldre finlandssvenska damer och herrar samt två något yngre som talade stockholmska. Vi två lät väldigt oseriösa bland de eleganta finlandssvenskarna. Barnsliga liksom. Jag lyckades dock klämma in ett par finska ord när det var min muntur, så där som man ofta gör i finlandssvenskan. ”Hurja” sa jag om något. (Ung. ”grymt”.) Och någonting annat var ”kiva” (”kul”).
Ooh, det var härligt att tala svenska. Finskan må vara mitt faktiska modersmål men det är just mitt MODERSmål. Svenskan är mitt förstaspråk som jag tänker och drömmer samt uttrycker mig bäst på. Jag älskar det svenska språket och jag älskar Finland. En finfin kombination. Tack och lov är detta ett tvåspråkigt land.
Nu har jag fått ett diplom igen, då ännu en etapp idag avslutades. Först sex veckor på rehab. Sedan två olika program i öppenvården. Sammanlagt sex veckor. Jag tar itu med mina demoner och försöker få min psykiska hälsa på fötter. (Inte lätt när man ser hur världen ser ut. En ny depression väntar runt varje gathörn.) Två möten de kommande dagarna för att fundera ut vilket tåg jag ska hoppa på härnäst. Det lutar åt en ny – mycket psykologisk – etapp med slutstation någon gång närmare hösten.
Tack Helsingfors stad för hjälpen. Bu för alla mobbare och andra vidriga j@vla as som har förstört så mycket genom åren. F you.
Räck upp handen om du är en överlevare. 🙋🏻♂️
Västra psykiatri- och missbrukarcentralen, Helsingfors stad
Fick fin post idag. Det pågår en kampanj för att uppmärksamma republikens tvåspråkighet och jag deltar så klart. Eftersom jag är som jag är. Väldigt fräsig slogan på finska: MOLEMPI PAREMPI (båda två bättre). Känns bra i käften: må-lemm-pi-pa-remm-pi.
Ett språk är som sagt en helt egen värld, så molempi parempi.
Tala gärna svenska med mig
Alltså. Jag är så flirtig. Det är en del av min fantastiska personlighet. Jag var på FPA (ung. Försäkringskassan) i blatteghettot Östra Centrum. Först betjänad av en arg rultig kärring i obligatorisk aggressiv kort frisyr. Sedan dök en två meter lång ungtupp vid namn Constantin upp eftersom kärringen inte förstod mina viktiga papper på det fantastiska svenska språket. Därför hade jag ju bokat ett möte på republikens andra nationalspråk till att börja med. Constantin hjälpte mig och han taalade såå vackär finlandssvenska och jag flirtade som ett våp. Tihii hit och tihii dit. Jag kan inte tygla mig när jag har ståtliga karlar omkring mig. #jättebög Jag beter mig hjälplöst och då vill de hjälpa mig, styra upp och ordna saker. De tror att de har kontrollen men i själva verket är det ju jag som manipulerar efter egen agenda. Win-win.
Den där kärringen mjuknade förresten en smula när jag drog känslokortet och blev känslosam. Rekommenderas vid myndighetskontakter. Bli inte arg. Bli känslosam!
Fiskehamnen.
Och så några rader om Sveriges nya kulturminister:
Okej, tala mindre om er (tack och lov inte min) kulturministers fula frilla och tala mer om hennes gullande med islamister. Enligt hennes älskade islamist är hon en ägodel som, liksom hans tre övriga fruar, ska lyda sin make och göra som hon blir tillsagd. (Själv ska jag ju mördas.)
Islamisten ”begick misstag” enligt hennes reviderade historiebeskrivning, men är ”en del av vår historia”. Han ska därför tackas för att han åtminstone var grön. Varför inte hylla några avdankade nazister också, som ”begick misstag” men ju är ”en del av vår historia”? De tänkte säkert också på miljön. Och självaste Hitler var väl vegetarian och på så sätt en fin karl?
När ska dessa vänsterextremister förstå att islamism och kommunism är samma eländiga människofientliga totalitära skit som nazism?
Om detta ska ni tala. Inte om hennes extremt fula loppbo till frisyr.
