Det är ju livet det här.
Jag är inte längre så bra på att ha hellediga dagar. Tidigare älskade jag dem men numera vet jag inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med.
Sebbe och jag har just tagit en lång, lång promenad. Vi premiärbesökte bland annat Slakthusområdet (jag tror att det kommer ett inlägg om det inom kort, så nu pratar vi inte mer om det) och nu ugglar vi i soffan. Jag läser dagens tidningar (för första gången idag – vilket är anmärkningsvärt med tanke på att jag är nyhetsnarkoman) och Sebbe ligger bredvid mig och knaprar på sitt mumsiga tuggben. (Oj, nu började han pippa kudde istället. Det är ju kul att någon i familjen får pippa, så jag låter honom hållas (han har en egen kudde som han får göra vad han vill med.))
Vi åkte lite tunnelbana idag och det var en sån där dag då alla, ALLA, glodde på mig. Jag speglade mig i fönster och skyltfönster men jag såg inget anmärkningsvärt. Inga matrester i fejset. Inget snor som hängde och flängde. Jag vet inte vad de glodde på, men varsågoda då.
En av kamraterna som var med på Hurts-konserten i lördags mailade några bilder från kvällen. VILKA NÄRBILDER! Jag såg inte klok ut. Journalistkamraten har en superkamera och man ser varenda por i mitt arma anlete; jag kommer hålla hårt i min halvbra, fem år gamla kamera.
Bjuder friskt på den enda bilden som går att publicera.
Etikett: hundar
”Men plockar du inte upp din hundbaja så ska du dö”
Videoblogg: Sebbe kommer hem
Våta drömmar om håriga hyndor
Detta inlägg kan av vissa uppfattas som stötande – ja, rentav perverst.
Klockan var 04:30 och de hotfulla höstvindarna hade äntligen lagt sig. Hemma i den eleganta 80-talsinredda bostaden låg jag och sov. Ovanpå täcket, vid mina fötter, låg Sebbe och snarkade gott. När klockan slog 04:31 så slets jag ut ur mina mycket rogivande drömmar då jag hörde ett hjärtskärande skrik som jag aldrig hört förr. ”Mjiiik!” Det var ett kort, koncist och högt skrik jag vaknade till. ”MJIIIK!”
Jag satte mig upp, lite lätt panikslagen, och kunde i mörkret ana Sebbes konturer; han låg och darrade, eller snarare skakade, och jag gav honom en örfil klappade honom på huvudet så att han skulle vakna. Han satte sig upp och vi tittade på varandra ett tag – båda lika förvånade och vilsna.
Jag drog honom till mig och kramade honom och sa: ”Sov nu, lille vän. Det var bara en mardröm.”
Då såg jag den.
Mina ögon hade kattaktigt vant sig lite vid mörkret, så jag såg den.
Den blöta fläcken.
Den låg där på täcket (jag hade dagen innan bytt sängkläder – det var min första, primitiva tanke denna natt).
Bredvid mig betedde sig Sebbe lite underligt; han nosade och småtvättade sig mellan benen och jag visste bums att det ej var urin dramat handlade om.
(Sebbe har inte kissat på sig sedan den där kvällen då både Lordi och Carola gick vidare från semin till ESC-finalen, och jag skrek ut min glädje och lättnad. Sebbe låg bredvid mig och sov och när jag gick upp i falsett så skvätte han reflexmässigt ner soffan.)
Nej, vi snackar inte urin här.
Vi snackar inte överfull blåsa.
Vi snackar våta drömmar.
Sebbe låg väl där och drömde om de kåta hyndorna Chili och Salsa, som bor i grannhuset. Eller kanske drömde han om den vackra men ointresserade Lisa?
Eller kanske den polska boutiqueägarens lilla chihuahua Georgie?
Vem han än drömde om så var det ingen liten fikadate som var på gång – nej, vi snackar svettiga juck under sensommarsolen. Långa, slanka hundtassar och vickande, håriga hundstussar. Så pass upphetsande var det hela, att herr Sebastian Milrell, medan han lämnade en blöt fläck på täcket, fyrade av ett hjärtskärande ”Mjiiik!”
Koffein och skogsrundor
Hej.
Efter en välbehövlig sovmorgon (ända till 06:11!) och lite tunnelbanedrama sitter jag på kontoret och suger i mig kaffe. Kroppen njuter; såväl fysiskt som psykiskt.
Det urvidriga morgonhumöret vänder i takt med att drogen vispar runt i kroppen; aaah.
Igår kväll gav jag och Sebbe oss ut på joggingrunda i Nackareservatet (se karta här). Okej, jogging och jogging – det är ju inte det lättaste att springa när man har en nosig hund med sig, men jag gör mitt bästa och ibland joggar jag framåt och vänder sedan tillbaka till Sebbe som står och njuter av dofterna i någon buske.
På kvällarna är det lite spooky ute i skogen, och eftersom vi lever i ett samhälle fullt av huliganer så håller jag hårt i min överfallsspray (kan snart lämna den hemma, i och med att musklerna sväller som tusan tack vare mina hundratusentals besök på gymmet).
Ja ja, nu ska jag hämta mer kaffe; är fortfarande en smula irritabel.
