Etikett: Förintelsen

Hemma i judendomen

Jag vid Västra muren – Klagomuren.

Jag måste yttra mig, ty jag är så berörd.
Som jag skrev i förra inlägget så började jag läsa Anne Franks dagbok på nytt. Hade inte läst den på ca 15 år. Men hennes språkbruk! Vilken stjärna! Jag som älskar allt som har med språk att göra blev återigen eld och lågor.
Det absolut finaste var när hon skrev om hur hon – som en tonårstös – blev kär i den underbare Peter, som hon tillbringade drygt två år med, som gömd. Hon skrev så otroligt vackert om hur hennes ”kvinnlighet vaknade”.

Sedan kom jag att tänka på det här med att jag, som inte är född jude, men som är konverterad – med allt ELÄNDE som det innebär – så är jag ju faktiskt född gay. Så de där nazisterna hade ju mördat mig bara för det. Alltså för att jag är den jag är. På samma sätt som de mördade judarna för dem de var.

Det är så sinnessjukt.

Jag blir lite privat nu. Jag tänker inte be om ursäkt för det. 
Jag skriver vad jag vill här. Läs eller scrolla.

Jag har sedan barnsben haft en tro. Men först när jag fann judendomen så hittade jag ”hem” spirituellt. Så enkelt är det.
Och av någon anledning, när jag var barn, så satt jag på biblioteket och läste böcker om judendomen, medan de andra barnen läste Kalle Anka. (Flera andra konvertiter har berättat samma sak. Vi liksom har alltid haft det inom oss, ty våra själar har alltid varit judiska.)

Jag blir helt matt när jag tänker på den kärlek som jag har mött från den judiska gemenskapen.
Jag är så oerhört tacksam.

Tack för att jag fick komma HEM.

Nu blev jag kanske lite onödigt blödig, men ni vet vad jag menar.

Dokumentärsöndag

Vilken skön vilodag jag hade igår.

Jag kollade bara en massa dokumentärer och andra ”nyttiga” program. Det är ju bland det bästa jag vet.

Såg en om det vansinniga Saudiarabien och om hur damer försöker ta sig därifrån.

En om det en gång så blomstrande Libanon – numera ett land i total kollaps.

En om det ”rasistiska” Danmark.

En om ortodoxa judar i Israel, där en berättelse om en ung man väckte känslor. Han bestämde sig för att rycka in i armén (som den hjälte han är) och blev därför utkastad hemifrån.

Två dokumentärer om det alldeles sinnessjuka Nordkorea. (Det går inte att ta in!)

En om damer som flyr Dubai.

Och en som heter ”Who betrayed Anne Frank and her family?”

Jag avrundade med två olika filmatiseringar av Anne Franks dagbok. Den första hade jag sett tidigare men den andra (tre timmar lång) var ny för mig. Då blev jag sugen på att läsa om boken så jag letade fram den.

Hittade också Ruth Maiers dagbok som jag läste 2010. Jag läste någon artikel om boken några timmar innan jag skulle resa till Oslo och tänkte att jag kunde läsa boken på tåget. Och när jag satt där och åkte över norska gränsen så visade det sig att fröken Maier hade levt sina sista år i just Norge. (Vilket sammanträffande. Och vilket sammanträffande att hon dessutom var HBT-person. Inget av detta visste jag när jag köpte boken.)

Väl framme så gick jag och mina i Oslo boende vänner till den judiska begravningsplatsen och letade upp Meiers minnesmärke. Hon blev alltså deporterad till Auschwitz där hon, blott 22 år ung, gasades ihjäl den 1 december 1942.

Denna onda, onda värld. Denna vidriga mänsklighet. En blir alldeles matt.

Men LÅT OSS ALDRIG GLÖMMA.

Nu måste jag således läsa om båda böckerna. Som dagboksskrivande person sedan 11 års ålder så uppskattar jag verkligen denna ”genre”.

Varsågoda, här fick ni en massa tips.
Ha en trevlig vecka.

Auschwitz

På Förintelsens minnesdag vill jag återigen berätta den där fina storyn om en israel som jag lärde känna för några år sedan.
Han berättade att hans mormor var överlevande från Auschwitz. Hon kom sedan till Israel och byggde upp ett bra liv för sig själv och sina efterkommande. Den här mannen som jag lärde känna – barnbarnet – reste så småningom till Auschwitz och han letade upp sin mormors ”bädd” och han placerade en israelisk flagga där.

Det är så vackert.
Jag blir tårögd.

Jag träffade denna mormor och sov över i hennes hem för ett par år sen, när jag var i Israel, och jag fick en av henne sydd tygkasse som jag använder när jag handlar.

För några år sedan överraskade jag min syster. ”Vi ska ut och resa”, sa jag. Och så åkte vi till Auschwitz. Det var den tyngsta resa jag gjort och vi var helt utmattade efteråt. Känslomässigt, liksom. Så hur mådde inte de som hade varit förpassade dit?

Jag är inte född jude, utan konverterad, så jag har inte Förintelsen ”i blodet”. Men jag är ju gay sedan födseln, och det hade ju räckt som anledning till att ha ihjäl mig.

Så idag vill jag minnas alla mördade. Och jag vill dessutom hissa flaggan för den fantastiska staten Israel.

Förintelsens minnesdag

Idag är det Förintelsens minnesdag och vi minns dem som mördades av nazisterna – judar, homosexuella, romer… Och många andra.
Varför inte läsa Chil Rajchmans Jag är den sista juden, och varför inte se filmerna Mannen utan öde, Flykten från Sobibor samt Anne Franks sista dagar, som finns i samlingsbox hos Discshop (99 små kronor).
Ta en titt på Förintelsemuseet i Jerusalem: Yad Vashem, som jag besökte för två år sedan. (AB uppmärksammar – hör och häpna – museets nya bilder här.)
På Yad Vashems Facebook-sida finns en ”minnesvägg” där du blir ihopparad med något av Förintelsens offer (mycket fint initiativ) och jag personligen får minnas en Zsuzsanna Rosental. När jag googlade på hennes namn på Förintelsemuseets hemsida fick jag veta att hon var blott fyra år när hon mördades.
”Minnesvägg.”
Fyra år…
I Israel infaller minnesdagen, Yom HaShoah, i april/maj (beroende på den judiska kalendern) och då stannar hela landet upp och det ser ut så här:

Och så här (hör signalen):

Relaterade länkar: SvD, Exp, Exp, SvD, SvD, DN