dating – Kim da Costa

Oj, jag gick på date

Foto från ett tidigare tillfälle på ”mina” klippor.

Igår var jag utbjuden på date för första gången sedan ca år 1845. Utbjudaren var en 191 cm lång redig finländsk karl, vilket ju var lite extra spännande och exotiskt med tanke på min dejtinghistorik.
Vi satt på ”mina” klippor och snicksnackade i ett par timmar och han var trevlig och behaglig.

Blake var med så klart, då jag sett så många True crime-program på sistone och är väl medveten om vilka dårar som finns där ute… Min hund är – trots sin fysik – mycket beskyddande!
Blake, som inte gillar män (förutom mig) (på riktigt!), kände väl att mannen var reko och hyvens och accepterade honom.

Men jo. Trevligt. Ses gärna igen.

Nu måste jag vila. Är delvis väldigt introvert så jag blir toktrött av att umgås med nya människor och/eller i folksamlingar.

På de osmarta mobiltelefonernas tid

På de osmarta mobiltelefonernas tid kunde man beställa ”ikoner”, d.v.s. bakgrundsbilder (som ju inte var bilder) och ringsignaler och jag arbetade ett kort tag i kundservice, dit missnöjda kunder ringde.
Naturligtvis var det de småekivoka ”bilderna” som sålde bäst. En gång ringde en ung kis som hade fått fel ”bild”. Jag frågade vad det var han hade beställt och kisen blev blyg och mumlade till slut fram att ”det var en sån där med tuttar”.
Rart.

I kundtjänsten hette jag Emil och det var ett par damer som blev förtjusta i ”mig”. De ringde ibland bara för att småprata.

Några år tidigare, i mitten av 90-talet, arbetade jag på en sån där partyline. Ni minns kanske de festliga reklamfilmerna som rullade på MTV. Till ”min” linje ringde glada homofiler från Australien. Jag underhöll dem bäst jag kunde och kopplade ihop dem när de ville tala på tu man hand. De fick inte snacka snusk och de fick inte ens svära. Jag kallade mig Ricky. På den tiden var nämligen Rickie Lake på tapeten.
Jag fick beundrarpost till kontoret hela vägen från Australien och ibland faxade (!) kunderna små kärleksmeddelanden och foton på sig själva. ”Jag” var mycket populär.

Efter det jobbade jag en mycket kort sväng på en lite mer vågad linje. Dit ringde heta amerikaner som ville tala med en blond ung skandinav. Jag kallade mig Louis. Haha.
De som ringde ville dock mest bara prata om ditt och datt då de var ensamma. När bomben smällde i Oklahoma ringde folk därifrån för att prata av sig sin oro. Sedan dök moralpolisen upp och dessa telefontjänster förbjöds.
Jag har kvar dessa beundrarbrev och tittar på dem ibland när jag känner mig ful.

Ja, sånt sysslade jag med när jag var runt 20.

R som i Romantik

Farbror sitter och funderar.
När jag var yngre och vi ungdomar dejtade så var vi mycket romantiska. Vi skickade blommor till varandra och en gång när jag sett Titanic på bio och gråtit jättemycket så skickade en date filmmusiken och ett paket näsdukar till mig.

Och vi ringde och lämnade ljuvliga meddelanden på telefonsvararen och vi hämtade varandra på arbetsplatsen och gick ut och åt middag för att sedan åka hem var och en till sig. (Förutom kanske ett par gånger i månader då även farbror släppte till.) Och vi gick på teater och utställningar och annat (jag hatar iofs teater).
Vi gav så att säga varandra lite tid (för hektiskt idag?) och vi lärde känna varandra ordentligt (innan den ena dumpade den andra).
Eller den där gången då jag träffade en kis på ett besök i Malmö och längs bilresan hem till Stockholm så köpte jag vykort på olika mackar i diverse hålor. Vykort som jag skickade till honom under resans gång. Det var la’ gulligt!

Gör ni ungdomar sånt? Eller är det bara ett himla svajpande till höger eller vänster och snabba känslokalla snabbligg som gäller?

Fortfarande ’hot stuff’ i Israel

Kvällssamtalade nyss med ”han den där israeliska dejten” och han befann sig tillsammans med sin familj på ett hotell i norra Israel.

Av en slump hade han sprungit på en kille som intervjuat mig för något år sedan, för mitt ”jobb för Israel”.

”Du är känd här, sötnos”, sa dejten.
”Jo, jag vet, raring”, svarade jag.

Se där!
Jag är fortfarande het i Israel fastän jag har legat lågt det senaste året!

Lite absurt har det känts de gånger någon stoppat mig på gatan i Tel Aviv och frågat om jag är ”den där Kim”. Väldigt smickrande också så klart – och ett litet erkännande för att jag faktiskt har åstadkommit någonting.

Ja, den där dejten ja… Han som jag gick på spontan date med i Budapest – honom får jag träffa på måndag. Äntligen.

Saknar honom. Han är mycket anonym på nätet (till skillnad från mig då…) men jag kan avslöja att han är bedårande vacker, intelligent, spirituell och framgångsrik.

Ett kap.

Och han gillar mig.

Jag är jag

Jag skulle gå på en date för ett par dagar sedan.

Han verkade smart och såg bra ut och vi hade, tyckte jag, goda konversationer.

Sedan, när han läste vad jag hade skrivit på Times of Israel, så avbokade han med motiveringen att ”aktivism är väldigt viktigt för dig och jag kan därför inte inleda en relation med dig”.

Synd på så rara ärtor.

Men… Karlar kommer och går.

ISRAEL BESTÅR.