Privat: Avslutad jakt

Igår när jag kom hem tömde jag hela väskan i jakt på min hudsalva mitt läppcerat*. Jag är stenberoende sedan många, många år tillbaka och hittar jag inte mitt cerat så grips jag av panik och hyperventilerar och går upp i falsett. Ja, jag har naturligtvis jättemånga cerat här och där i bostaden och i väskor osv, men jag blir mycket upprörd när jag inte hittar det som för tillfället är mitt huvudcerat.
Skratta ni. Alla har vi våra egenheter – det är de som gör oss mänskliga.
Nyss, när jag gick för att hämta mer juice, så blev jag efter att ha stängt kylskåpsdörren stående så där filmiskt: vad var det jag såg?
Jo, mitt cerat. Det låg där bland alla tusentals grönsaker. Kärt återseende.

*Jag hade dessutom varit hos tandläkaren och när man legat och gapat ett tag så blir läpparna extra torra – därav extra stor panik.
Grönsakerna hade jag för övrigt tagit med mig hem från jobbet.
”Det märks att det är du som jobbar”, sa kollegan, ”ty kylskåpet är väldigt grönsaksfyllt.”