barndom – Sida 2 – Kim da Costa

Räkningar förr och nu

När jag senast betalade räkningarna så tänkte jag på det här med hur vi gjorde förr. (Ungdomarna kommer inte att tro mig.)

För det första. Jag minns att jag i min barndom följde med föräldrarna till posten. I entrén fanns en massa intressanta postfack och en svart ”hålig” plastmatta. (Vet inte varför jag minns dessa detaljer…)
Pappa (oftast) räckte fram en bunt räkningar till kassörskan (alltid kvinna) som gjorde sitt och sedan betalades det med en fet bunt kontanter.
Det. Tog. Tid.
Lite ”viktig” stämning.

När jag sedan var vuxen men mycket ung så lade jag alla räkningar i ett särskilt kuvert och på ett papper (ur ett häfte från min bank) skrev jag för hand alla giro- och referensnummer och eftersom jag alltid har varit nojig så fick en vän sedan läsa högt för mig, så att alla nedskrivna siffror stämde med siffrorna på räkningarna.
Lade kuvertet i en gul låda.
Därefter väntade jag med stor spänning i några (var-) dagar innan jag ringde min banks (jättemoderna!) automatiska tjänst för att höra att kuvertet med räkningarna kommit fram och att någon bankperson fixat resten.
Räkningarna var betalda.

Låter stenålders, jag vet.
Men jag är faktiskt bara 40+.

Vi hade inga internetbanker.
Vi hade ju inte ens nåt internet.

Herr Perfekt sitter i fängelse

Så komiskt.
Jag gick igenom en låda och där låg min gamla skolkatalog. Jag bläddrade och smålog lite åt åttiotalsfrisyrerna och brudarnas vita nivealäppar, och plötsligt vilade mina ögon på en smäcker kis som jag var hemligt förtjust i på högstadiet.

Jag visste inte så mycket om honom, men han bodde på nån av de finare gatorna. Och så var han så snygg och han hade de senaste Levi’s 501:orna (kommer ni ihåg hur viktigt det var?).

Undrar vad som hände med honom?
Han är säkert jättelycklig idag.

Jag började dammsuga nätet genom att ivrigt knappra på tangenterna.
Ja, se där.
Han har en fet villa. Blev tydligen kvar i hembygden, men har även en adress i Stockholm. Pendlar säkert till nåt flashigt jobb.
Helt klart lyckad och lycklig på alla vis.

Det dök upp någon artikel.
Jaha, klart han blev advokat.
Det går så jäkla bra för honom, alltså.

Klickade runt lite till.
DÅ!
Hans perfekta liv krossades alldeles nyligen då han dömdes till sju års fängelse för ekobrott!Där ser man.
En perfekt yta garanterar inte ett perfekt liv.

Finska

Nämnde detta för ett tag sedan men idag slog det mig igen.

Tre kollegor, från Thailand, Ryssland respektive Somalia talade det skogstokiga men fantastiska finska språket sinsemellan. Ganska dålig finska men modigt och djärvt av dem, på nåt sätt.

Tänk att dessa tre damer från så väldigt skilda håll i världen har kommit till Finland av alla ställen, och så gör de sitt bästa för att kommunicera på finska, av världens alla språk.

Mycket spännande. Fascinerande. Ja, lite imponerande faktiskt.

Jag och finskan skulle på Facebook fylla i att vår relation är ”komplicerad”. För mig är finskan ett privat vardagsspråk som man talar tyst och skäms lite över. Jag har svårt att ta nån person som är klok som en bok på allvar om h*n talar finska (eller värmländska). Kanske även lite p.g.a. att sån där fin myndighetsfinska går mig förbi. Men jag är oerhört tacksam över att mina föräldrar lärde mig språket som barn, men jag har aldrig studerat det så mina kunskaper är begränsade (om än mycket goda!).

Jag har under det senaste året läst mina tre första böcker på finska och fler ska det bli, även om det tar väldigt lång tid att läsa eftersom jag inte ”ser orden” utan att *läsa* dem, om ni förstår vad jag menar, så där som jag ”ser orden” på svenska och även i hög grad på engelska. Men med finskan måste jag *läsa* varenda bokstav (och de är ju så jä*la många!).

Språk alltså.
Det är bra grejer det.

Varifrån kommer du?

Inte för att nån bryr sig men eftersom frågan kom upp i en kommentar nyss, och eftersom frågan alltid dyker upp på en ny arbetsplats (som nu, i Esbo, då folk blir förbryllade då jag talar (nästan flytande) finska men med en liten svensk accent).

Och på Facebook står det att jag ”är från” Stockholm.
Jag ”är” inte från Stockholm. Jag har dock bott i Stockholm i större delen av mitt liv och jag gjorde så när FB kom och ställde till det.

Jag är född på Borås BB och jag växte upp först i Fristad (utanför Borås) och därefter ute på vischan i Tärby (utanför Fristad, utanför Borås). Tärby var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men i början av tonåren började det krypa i kroppen eftersom jag alltid har varit en storstadsmänniska.

Jag ser det som så att Borås kommun var min vagga, eller ugnen som jag gräddades i. Sedan kom jag till Stockholm som tonåring och där ”gonade” jag till mig och blev jag. Mognade, som en vacker frukt (syrlig citrus, helst).

Men ändå anser jag mig själv ”komma från” Österbotten, ty min släkt är därifrån. Och jag studerade i Vasa i ett år när jag var 17-18. En betydelsefull tid i en människas liv.

Så om någon frågar så säger jag väl att jag är stockholmare från Västergötland men egentligen en helt vanlig finne från Vasa. Jag tog bara några omvägar för att hamna i Helsingfors. Och jag lärde mig mycket på vägen.
Inte minst hur mycket ens rötter betyder för en.

Jag misstänker att jag kommer att leva mina sista år i mitt adopterade, tredje hemland Israel. Men just nu är jag ganska nöjd och glad i Finland. Intresseklubben antecknar, hör jag.
Blyertspennorna glider så elegant över pappersarken, i ett hysteriskt tempo.

Jag var aldrig blyg

Nu ska jag vara lite djup, för den som är intresserad.

Jag karantän-kollade på några klipp på youtube och Linda Skugge sa att introverta människor ofta blir såna som syns (i yrkesrollen; typ skådisar) och jag kom att tänka på det här med att jag som ett vithårigt litet bögbarn alltid blev stämplad som ”blyg”. Så pass att jag med hull och hår tog den benämningen till mig.

Men runt 35 så insåg jag att jag ju inte är det minsta blyg. Jag är däremot ”reserverad”. Jag vill finna min plats i en gemenskap och om jag känner mig bekväm så kan jag gärna ta jättemycket plats och till och med ta på mig ledartröjan.

Well, Skugge är ju kanske inte världens mest ”intellektuella” skribent men hon har skrivit mycket om såna här ämnen, vilket jakar henne för (och hon hjälpte mig att år 2005 skapa en av Sveriges mest lästa bloggar – vilket aldrig var ett mål [sa han sosseaktigt], men det var ju kul!).

Jag tänkte på detta på mitt ”nya jobb”, som ju ligger på corona-is just nu, då det en dag slog mig att jag banne mig inte var det minsta blyg bland alla nya kollegor. Nej! Det var JAG som tog bladet från munnen och bekantade mig med alla nya människor; nåt som hade känts väldigt främmande förr i tiden.

Här har jag två saker att tacka: med åldern kommer en viss självsäkerhet, plus att jag trivs i min helsingforsiska miljö. Jag vill verkligen inte tala illa om älskade, forna hemstaden Stockholm, men folk är så mycket mer avslappnade här. Du blir inte stämplad som psykiskt sjuk om du tilltalar en främling på spårvagnen. Så är det bara. Mentaliteten här passar mig kanske helt enkelt bättre.

För att inte tala om det här med den skräckblandade förtjusningen gällande ”att synas”.

Fy farao vad jag karantän-saknar karaokescenerna.

Att greppa mikrofonen och HA KONTROLL och att veta vad jag gör, och vetskapen om att jag gör det bra… Ah! Det hade varit otänkbart då när jag trodde att jag var blyg, eftersom jag hade blivit itutad det.

Då när jag skulle ”redovisa” en bok inför klassen och jag på allvar tänkte att jag ville ta livet av mig eftersom det var så skrämmande.

Dock inte för att jag var blyg, eftersom jag inte var det. Utan för att jag var osäker och hade fått höra att jag var dålig på att prata inför en flock människor.

Så nej, ingen blyg viol här inte. Men en – till en början – reserverad sådan. Och det är OKEJ, vill jag skrika till alla stackars barn som känner sig värdelösa. Och: det går över.

Ha en bra dag. 💁🏻‍♂️