personligt, pop och politik
Det var bättre förr.
Hade dagens vidriga samhällsklimat regerat när jag var glin så hade jag med mina färgglada kläder, girlie toys och då tveksamma handleder blivit mördad flera gånger om.
Skandal.
Skärp er.
Uppfostra era barn till REKO OCH HYVENS, TOLERANTA OCH OPENMINDED MEDBORGARE. Hör ni vad jag säger?
Jag såg klippet ovan och så grät jag en skvätt och därefter klickade jag runt lite på nätet och vips så hade jag blivit fadder.
Man kan säga att jag ska få barn. Att jag ska bli far.
Och ingen vet om det blir en tös eller en gosse.
Det enda vi vet är att jag kommer att bli en fin och bra fadderpappa.
Länk: Barnfonden
Länk: Köp Annie Lennox ”Universal Child” på iTunes och du hjälper hiv-smittade afrikanska barn.
På kvällspromenaden träffade jag alldeles nyss en ca 13-årig gosse. Han kom susande på sin båge och han hojtade:
– Ursäkta!
– Ja?
– Skulle du kunna köpa ut cigg åt mig?
– Börja inte röka!
– Men snälla…
– Absolut inte! Det tog mig 20 år att sluta (stark överdrift som bara ploppade ut ur käften min).
– Jaha. Okej. Tack ändå.
Föräldrarna till denna lilla mulattgosse med brett smil och vita (mjölk?)tänder förtjänar ett pris då de uppfostrat honom till en sådan artig kis (”ursäkta”, ”skulle du kunna…”, tack ändå”).
Nästan så han var värd en hel limpa cigg.
Kanske gjorde jag en insats – kanske blir han nu inte en slav under denna helvetiska drog!
Tidigare samhällstjänst: klamydiatestet!
1. Jag står vid Globen och snackar sport, Stockholms nya sportarena samt lokalpolitik med för mig okänd medelålders man. Jag klarar de flesta miljöer och situationer, förstår ni. Anpassningsbar och flexibel som jag är. Hur skulle jag annars ha klarat av mina första femton år på landet?
2. Jag hör barnen ropa ”jävla horunge!” efter varandra och jag blir lite illa till mods. Fungerar inte ”är du bäng eller!” längre? Det var så vi sa när jag var ung.
Jag slog mig ner i väntrummet och en mogen dam med vilt utseende stod och snackade med nån välklädd äldre herre (som visade sig vara politiker då han gav henne ett reklamblad). Jag antog att de kände varandra men det gjorde de visst inte. Den mogna damen var på väg hem och när den äldre herren blev inkallad till läkaren så började damen snacka med mig istället. Jag är torr och väldigt ”nordisk” då jag inte uppskattar kallprat med främlingar. Inget konstigt med det. Damen berättade dessutom VÄLDIGT privata saker. Som hur hennes far en gång friat till hennes mor. Jag sa inte så mycket. Hmmade mest och försökte väl vara lite trevlig.
När hon ÄNTLIGEN gick så hojtade en mycket gammal dam som satt i en rullstol i närheten. Hon undrade om jag kunde köra henne till det andra väntrummet då hon inte stod ut med barnet som skrek. (Han hette för övrigt Alfred och var max 1 år ung, söt och halvasiat.) ”Jag tycker dock om barn”, avrundade den gamla, gamla tanten, ”men jag klarar inte av ljudet av dem just nu.”
Väl inne hos läkaren (sent, pga pratkvarnskvinnan) så fick jag lov att strippa och lägga upp mig. Han klämde och kände och vred och vände. Knä och häl, häl och knä.
Kortfattat så fick jag en adress till en butik där jag ska få mina fötter mätta, hjälp med att skaffa nya skor, samt inte minst få mig ett par riktigt schyssta silikoninlägg. Han plockade även fram ett vandrande skelett och berättade lite om både knä och häl. Intressant fastän bara hälften gick in.
Knäproblemet får vi avvakta med. Jag fick även en rejäl dos antiinflammatoriska piller. Ska snart börja knapra på dem.
Det var det.