Veckorna går som på räls och jag älskar det. Jag trivs bäst när jag har rediga rutiner. Gör inte de flesta det?
Jag kliver upp samma tid varje morgon (Blake ligger kvar i sängen en timme efter min heliga uppståndelse), dricker mitt kaffe, kollar nyheterna och sociala medier och därefter bär det av till jobbet.
Det tar nästan en timme att ta sig från bostaden i västra Helsingfors till arbetsplatsen i nordöstra delen av staden. På pappret känns denna relativt långa tripp en smula tradig, men det är skönt att vakna till liv på spårvagnen och i metron, med för dagen väl vald musik i öronen. Det är dessutom mer eller mindre intressant att iaktta medmänniskorna omkring mig.
Jag gillar att iaktta; att notera.
På jobbet är det full rulle och eftersom jag som sagt blev erbjuden ett längre kontrakt än tänkt – med mer ansvar etc. – så tar jag jobbet (om möjligt) på ännu större allvar och vill göra mitt yttersta för att prestera.
När man är en analyserande person så är det ibland skönt att ta på sig arbetsklädseln och bara arbeta. Bara utföra. Inte tänka och analysera.
Ett par dagar har jag träff med ett par vänner. Träffar respektive vän olika dagar och även de känns som trygga inslag av de där rutinerna som jag nämnde och som jag trivs med.
Jag är välsignad med bra människor i min närmaste omgivning.
Tack för det.
Jag har så mycket att vara tacksam för. Och är tacksam för det. 1000 tack. Tack så jävla mycket.
