Jo, alltså lite existentiell ångest råder här för närvarande. Vad är egentligen viktigt i livet och hur i hela friden ska vi hinna med att göra just det som faktiskt betyder någonting?
Jag lyssnade på en podcast för några dagar sedan, där husguden Alexander Bard sa nåt i stil med att eftersom vi människor (till skillnaden från djuren) vet att vår tid här är begränsad, så inser vi vikten av att fylla tiden med sådant som är meningsfullt. Utan denna vetskap skulle allt kännas väldigt meningslöst. Och så är det ju. Jag vet ganska exakt vad jag vill och vad jag önskar mig men jag vet inte hur jag ska förverkliga dessa drömmar. Och även om jag har ett hum så vet jag inte hur jag ska ha tid och ork, eftersom vardagen kräver sitt. Så känns det just nu.
Jag införskaffade en töntig bok som är som ett ”projekt” som varar i 52 veckor. Kanske kan denna bok hjälpa mig att sortera tankarna?
Den första mars kör jag igång med detta ”projekt” så jag kanske får anledning att återkomma till ämnet.
Vilken osedvanligt tråkig helg. När jag väl är ledig från jobbet… Så trist och innehållslöst. Jag vet inte. Jag har lite grann tappat intresset för det mesta, eftersom det mesta känns så meningslöst. Existentiell ångest och så vidare. Tror att jag alltid har jobbat så mycket på grund av att jag när jag arbetar slipper tänka så mycket. Eller alls.
Så jag klär mig färgglatt eftersom jag inbillar att det piggar upp. Delvis fungerar det väl också.
Det är en lyx att få känna sig uttråkad. Jag vet.
Jag behöver någonting att se fram emot. Vad skulle det kunna vara? Jo, jag ser fram emot våren och sommaren och jag ser fram emot den dag då coronahelvetet är överstökat och vi slipper lalla runt i käftskydd och visir (eller hjälm, som jag brukar säga). Tänk när allt är öppet som vanligt, och vi kan röra oss bland folk som normala människor igen.
Det ser jag fram emot.
Jag klär mig alltid jättemanligt, macho som jag är.
Igår kväll kollade jag på UMK-finalen (alltså Finlands uttagning till Eurovision) men jag visste ju att min favorit inte skulle vinna (den kom trea till slut) så jag var inte så jätteengagerad. Nån risig rocklåt vann istället för ”min” fantastiska vokalist som sjöng så vackert och plinkade på ett ESC-värdigt piano.
Samtidigt visades Melodifestivalens tredje semifinal och är det nåt som jag verkligen har börjat tappa intresset för så är det just MF. Jag började tappa intresset ungefär samtidigt som folk (och fä) började kalla tävlingen ”mello”. Jag hat-hat-hatar detta vidriga ord. Det nya ”mello” (vomerar lite i munnen) har blivit som ett politiskt jättekorrekt barnprogram och låtarna är slätstrukna och trista och de allra flesta ”artister” gör inte bättre ifrån sig än jag på valfri karaokescen. Gu’, jag längtar efter karaoke.
Trogna läsare vet vilket stort MF- och ESC-fan jag är, så att jag säger att jag börjat tappa intresset för MF bör få en och annan klocka att plinga riktigt högt!
Med det sagt. Charlotte Perrelli var bäst i går (och hittills i år). Bra låt (dock ej en full femma) och ett så oerhört snyggt nummer. Vilket proffs hon är, Perrelli. Jag gillar att iaktta människor som är bra på det de gör. Oavsett om de sitter i kassan på S-market eller står på scen. Folk som KAN gör mig glad. En fröjd för ögat och för själen.
Idag var jag inte mitt snyggaste jag; kände mig trött och schleten när gav mig av mot jobbet i Esbo. Det har varit några riktigt stressiga dagar – vi har varit något underbemannade och medborgarna har varit väldigt aktiva besökare. Blake var dock snygg som vanligt i morse. Som synes.
Jag blir lätt en smula nedstämd så här års. Samma gamla känsla av att ännu ett år passerade och ”ingenting” hände. (Fastän det ju har hänt hur mycket som helst – min inte DET som borde ha hänt.) Jag har ett par idéer inför det nya året. Jag berättar senare.
Nu ska jag försöka sova. Har EN arbetsdag kvar i år och jag vill bara få den överstökad så att jag kan kick back and relax en aning.
Jag drar på mig ytterkläderna och det irriterar mig att det ännu inte är sommargarderoben det gäller. Blake får på sig kopplet och vi kommer snart ut på gatan. Jag är allmänt grinig. Känner mig trött på det mesta. På corona. På vintern som inte kom. På våren som dröjer. På det plötsliga jävla snöfallet. Jag snörvlar. Fick i förrgår plötsligt feber; jag vaknade mitt i natten och darrade. Jag har huvudvärk och känner mig dimmig. Det svider i ögonen.
Solen skiner och det är förvånansvärt mycket folk i rörelse. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen. En massa joggare – så fruktansvärt hurtiga ränner de runt. Att de orkar. Hästsvansar och slappa lemmar vaggar i hysterisk takt. Gott om hundar. Blake morrar och skäller.
Vi svänger av och passerar snart ambassader och Nya barnsjukhuset som är så färgglatt. Saudiarabiens flagga irriterar mig. Vem fan sätter ett jävla svärd på sin flagga? Men ja ja, med hjälp av svärdet spred ju krigsherren, Den Så Kallade Profeten, sitt sinnessjuka budskap över världen.
Vi fortsätter framåt i ett rasande tempo men plötsligt slår Blake arslet i marken och han gör det inte på trottoaren utan på andra sidan staketet eftersom där finns gräs. Vem vill bajsa på asfalt?
Vi hastar vidare (jo, jag städade efter min hund) och någon har hängt upp ett lakan med ett stort rött hjärta från ett fönster. Undrar om denna vänlighet som jag upplever att har kommit med Viruset stannar kvar när Viruset är borta? Ett tag kanske.
Det är så vackert i Tölö. Solen kämpar. Man känner att våren inte är långt borta. Ja, enligt meteorologerna är väl våren redan här men det märks ju inte eftersom det fortfarande ligger lite snö här och där efter morgonens snöfallschock.
Byggnaderna är vackra. I Tölö bor bara lyckliga människor. De lever sina harmoniska, härliga liv i de välstädade, minimalistiskt inredda hemmen. De har sitt på det torra. De är två. Eller många fler. Men allra minst så är de två.
Vi går och går och till slut gör vi en liten avkrokning från rutten och börjar gå mot väderstrecket som vi kom ifrån. Vi genar över Mejlans sjukhusområde. En massa ansiktsmasker. Heter det så? Munmask? Käftmask? En ansiktsmask är väl en skönhetsprodukt? Inte fan vet jag.
Jag nynnar någonting och någon tittar upp. Sjukhusbyggnaderna är enorma på både höjden och bredden. Så många liv där inne. Vissa på väg att slockna. Livet är skört. Livet är nu. Idag.
Vi går mot röd gubbe och in på gården. Hissen upp och nyckeln i låset. Jag har fortfarande ont i huvudet men jag är inte lika grinig längre. Om detta är min sista dag i livet – varför ska jag slösa bort den genom att vara sur?
Alltid är det nåt och just nu är det Blake. I förrgår pep han till – som av smärta – ett par gånger. Bara helt plötsligt. Han gjorde det en gång för några månader sedan men dagen därpå var allt som vanligt. Men nu har detta hänt tre dagar på raker och nu som har husdjur (eller barn, kan jag tänka mig) vet hur det känns. En blir så orolig.
Dessutom känns han väldigt varm. Det slog mig nyss. Har han feber?
Jag har en väninna som arbetat inom ”djurbranschen” så jag ska fråga henne om råd. Kanske blir det en tur till veterinären.
Jag är så orolig och kan inte tänka på någonting annat. Min älskade Blake. Han är en så fantastiskt fin och kärleksfull och tillgiven hund.
Han äter (mat) som vanligt och dricker (kanske mer än normalt?) men han är inte sugen på kvällsgodiset. Han vilar mest. Har du någon idé så lämna gärna en kommentar.
