Grabben i huset bredvid

– Tjena Kimman. Vad mörkt du har det; varför drar du inte upp persiennerna?
– Därför att mitt ex-ex-ex-ex-ex jobbar i huset mittemot. Jag vill inte se honom och jag vill inte att han ska se mig.
– Så dramatiskt.
– Ja men när vi gjorde slut den där varma sommarkvällen för tolv år sedan då jag med brännande tårar i ögonen rusade längs Gamla stans gator mot Café Opera där jag skulle träffa vänner så trodde jag i min enfald att jag skulle slippa åbäket. Men nej. He keeps popping up.
– Har du stött på honom nu då?
– Ja, hela tiden. Han står utanför och röker var och varannan dag när jag går på lunch. Jag vet inte om han har sett mig då jag tack och lov alltid burit min enorma halsduk över hela huvudet.
– Bra. Fortsätt så. Hoppas han är borta innan våren är här.

En snabbis

Ni vet såna där människor som inte vågar ha någon åsikt. Alls. Överhuvudtaget.
Fy tusan vad de är ointressanta och tradiga.
De är så rädda att det ska skära sig mellan dem och ”någon annan” och de förstår inte att det inte behöver betyda att man ska hata och förakta varandra för all evig framtid. Oliktänkande är bra och härligt.
Lite som tanken med det så kallade multikulturella samhället: jag respekterar dig och du respekterar mig.
Inget konstigt med det.
Ville bara kasta det ur mig.
Nu ska jag raka mig med min nya rakapparat. Det kliar som fan.