En saanut yöllä unta, joten kuuntelin Sannin uutta albumia ”Muutos”, ja huh! mikä levy. Tämä nuori nainen on kyllä niin lahjakas.
”Muutos on mun ensimmäinen yksin tekemä albumi. Sävellysten ja sanoitusten tekemisen lisäksi olen tuottanut, sovittanut, äänittänyt ja soittanut soittimet itse.” –> https://www.klangi.fi/…/sanni-julkaisi-ensimmaisen…/
Hienoa suomalaisessa musiikissa on se, että sanat ei kerro pelkästään siitä samasta ”bla bla, I love you”. Sannin sanoitukset on… Wow! (Jälleen kerran kiitos äidille ja isälle, tästä suomen kielen lahjasta.)
Rakastan maata pimeässä musiikki luureissa, ja oikein kunnolla KUUNNELLA. ’Syöpäkuolemaballadi’ (näin Hesari sen kuvailee) ”Haukilahden rantaan” sai tämän vanhan mieskropan värisemään.
Den judiska staten evakuerar sina medborgare från Europa, eftersom våra länder ockuperas av islamister som inte vill någon av oss någonting gott.
Och vad säger de flesta? Absolut f-ing ingenting!
Det är helt tyst.
Samtidigt har alla vänsterextremister i flera årtionden undrat ”hur fan kunde Förintelsen hända?”
JUST SÅ HÄR. EFTERSOM NI ÄR SÅ JÄVLA TYSTA HELA JÄVLA TIDEN.
Och vänsterns eviga jollrande om att (läs med gnällig röst:) ”Det var så här det började på 30-talet…” JA, EXAKT. Det händer NU och ni är TYSTA. Det var så det ”kunde hända”, era jävla mähän.
Jag föraktar såna människor. Mitt tålamod är helt och slutgiltigt slut efter 7 oktober 2023, då folk var ute och firade mord, kidnappningar, våldtäkter – och demonstrerade mot Israel, innan Israel ens hade svarat på den fasansfulla attacken (som är ett trauma för oss alla, men inte ens detta fattar ju de bänga). Då visade folk sina rätta (jättefula) färger.
De har ingenting emot alla miljarders miljarder muslimska eller kristna länder, men de har någonting emot den enda judiska staten.
Åt helvete med såna människor. USCH.
Och nej, det här som hände i Amsterdam handlade inte om att offren var israeler (”för man måste ju få kritisera Israels regering” bla bla f-ing BLA), nej det handlade om att de var judar. Detta framgår tydligt i videoklippen som spridits över hela internet.
Och alla vi normalbegåvade vet att ”israel” och ”sionist” betyder JUDE.
Skärp er nån jävla gång.
Ni bryr er inte nu, så kom inte och lipa mot min axel sedan, när det gäller er själva, era bögsöner eller era döttrar. Här har ni ingen sympati att hämta eftersom ni NU är så JÄVLA TYSTA.
The West Is Next. Alla vi som har en någorlunda fungerande hjärna (trots att min egen, till exempel, är en smula skadad och jag är lite mer trögtänkt numera, efter operationen) VET detta.
Men knip näbb ni. Och lycka till.
Jag är en man med en (förvisso skadad, men ändå intakt) rygg (fan, vilket gnäll). Jag har RYGGRAD och jag kommer alltid att stå stadig och stolt med den judiska staten och med det judiska folket.
Jag är för hård mot mig själv och måste acceptera vissa saker.
Under de senaste tio månaderna har jag opererat såväl rygg som hjärna. Det är ganska allvarliga grejer och jag fungerar inte som förr. Det måste jag acceptera. Smärtorna (med anledning av ryggoperationen) försvann redan dag 1, för vilket jag är SÅ tacksam, men jag har så klart ”efter-operationen-ont” och min kropp kommer aldrig mer att vara ”normal”. Jag kan inte springa, exempelvis. Jag har svårt att ta på mig strumporna. Byxorna är ett projekt i sig.
Låter patetiskt men så är det för mig numera. (Den som uppfann skohornet förtjänar ett pris.)
Och hjärnan. Mitt minne är helt värdelöst. Jag glömmer allt hela tiden och skriver ner saker.. Jag kan inte bara skriva ”imorgon 15:00”, utan jag måste även skriva ner var jag ska vara och vem jag ska träffa. Jag glömmer allt och kan inte memorera någonting. (Men jag slapp att drabbas av hjärnblödning.) Jag får lära mig att leva med det.
Men någonting positivt: jag har inte ont i benen och ryggen så som jag hade före ryggoperationen. Det var helvetiskt. Jag kunde ju ta mig tusan inte röra mig ordentligt på tre år (och därför blev jag så fet, vilket jag hatar, men jag jobbar på det så gott jag kan).
Ta hand om er. Hälsan framför allt. Vips! så blir vi av med den.
Min kloka, väluppfostrade hund väckte mig strax före 04, då han ville gå på herrarnas. Vi kom ut på gården och medan Blake gjorde sitt så insåg jag plötsligt att det snöade. Stora, vackra flingor föll vaggande från himlen och det var ganska romantiskt. (Jag är ju en oerhört romantisk man.) Då kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig någon gång i slutet av 90-talet.
Jag hade varit på nattklubben Propaganda i Stockholm (den bästa klubb jag varit på och det var ju på den tiden jag orkade med sånt) och där hade jag träffat en stilig karl.
Vi stod sedan ute på gatan då han väntade på en taxi och jag skulle åka till min arbetsplats för att sova på soffan då jag skulle jobba om bara några timmar (det var på den tiden jag orkade med ett sånt leverne). Då började vi hångla – grovt, med tungor och allt. Och det snöade. Det var som en film. Snön yrde och våra tungor vispade.
Jag vet fortfarande inte varför vi inte bytte nummer men hans taxi kom och jag tog mig till jobbet.
Där träffade jag sedan under arbetsdagens gång en rolig kollega: en ung, väldigt käck kvinna, med enorma rattar. Trots att hon var väldigt pryd så kunde hon ibland slänga ur sig en riktigt vulgär kommentar. Hon var festlig helt enkelt.
Jag berättade om Hångelmannen och vet ni vad hon gjorde då? Hon slet fram telefonkatalogen (minns ni dem?) och ringde sedan upp alla som hette som Hångelmannen, som bodde i den närliggande stad där han bodde. Gulligt av henne va?
Tyvärr hittade vi honom inte och jag såg honom aldrig mer. Tänk om detta var min enda chans till Evig, Sann Kärlek. Vilken otur. Vilket slöseri.
Men ett fint minne, som jag alltså kom att tänka på (efter alla dessa jättemånga år) när jag stod på gården vid 04 i morse.
Det måste ha varit ett alldeles spektakulärt hångel.
