Bloggportalen är ju uppe nu. Hur kul som helst. Jag bara surfar runt och surfar runt och läser och läser. Jag älskar att läsa om “vanliga” människors liv.
Ska hem till D i kväll. Som jag har längtat. No more drama.
Oj
Veckan som gått har varit ett enda långt drama, känslomässigt sett. No more drama, please. Nu känns allt bra. Kan det få vara så ett tag till? Satt på Dubliner vid Zinkensdamm igår kväll, med fröken Havre, och drack öl och pratade om liv och lycka. Hemskt trevligt. Hon sa saker till mig som kanske är det vackraste någon någonsin sagt. Nu ska jag jobba. Fast först vill jag säga att i natt sov jag i tältsängen som fortfarande stod framme sedan Guccis besök. Bara för att jag ville ha lite omväxling. Konstigt?
Vatten på min kvarn
Har precis mailat in krönika 4. Fick vatten på min kvarn av DN-artikeln.
Nu är det nästan vardag igen kom jag just på. Och den är mer än välkommen. Jag vill ha lugn och ro och en smula romantik. Jag vill ligga och slappa och jag vill hångla lite också. Och jag ska inte dricka alkohol på ett bra tag.
Är på jobbet nu och den här värdodatorn låter konstigt. Hoppas den inte sprängs i bitar. Om jag aldrig mer skriver någonting så gjorde den det. Just to let you know.
Dolly
Jag älskar Dolly. Här är tredje krönikan:
Å, Dolly!
Efter fredagens Dolly Parton-hyllning ställer jag mig frågan varför jag inte har några Dolly-skivor i min annars så generösa samling. Måste genast kolla efter en samlingsskiva. Hon är ju så strålande på alla sätt och har skrivit så många fantastiska låtar! Jag tror bestämt att de flesta av oss har en liten Dolly inom oss och världen vore både roligare och smartare om vi bara tillät oss att plocka fram henne lite oftare. Nina Persson, som jag insett är den skandinaviska coolheten personifierad, började med att läsa upp ett fax från Dolly herself och temperaturen steg snabbt i parken. Och tänk om hon faktiskt skulle komma nästa år, som det ryktas om i tidningarna, det skulle ju toppa det mesta.
Fredagen på Pride brukar kännas som något slags mellandag och så var även i år. Man har inte riktigt hunnit återhämta sig från torsdagen och sparar sig gärna till lördagens avslutningsfest så det blir att man går på sparlåga. Det var många bra artister på scen under kvällen, men de flesta okända för den stora massan. Förra årets miss Pride, Marko, levde ut sina drömmar och skakade loss till Carolas ”Genom allt”. Närmare Carola lär vi ju dessvärre aldrig komma (men vi har ju Dolly). Laleh, som jag antar är en flatfavorit, fick igång massan med sin underbara ”Invisible”. I övrigt hade jag gärna blivit lite mer överraskad, men jag fick i åtminstone min dagliga dos Pay TV, om än i något omstöpt form.
Höjdpunkten var så klart Robyn. Vi vill höra mer av Robyn på Pride! Vi vill höra hennes egna låtar också! När denna Stjärna sjöng de första tonerna av ”I will always love you” var min kväll komplett.
Bara på Pride träffar jag flator. Varför är det så? Jag har aldrig pratat med så många som under dessa augustikvällar. Var är ni resten av året? Det bästa med Pride är just mixen av människor med åtminstone det gemensamt att samtliga har ett mer eller mindre öppet sinne. Man möter folk man aldrig annars skulle träffa och vidgar sina vyer ytterligare. Det vore så kul om det kunde fortgå året runt. Glädjen, gemenskapen och stoltheten måste ju inte ta slut när Pride Park stänger.
Krönika 2
Torsdag betyder schlager och schlager betyder kärlek
Pride Park förvandlades återigen till ett hav av schlagerälskare och förra årets något ljumna torsdagsafton föll snabbt i glömska. I år svängde det mer och allsångspubliken på Skansen skulle ha haft en hel del att lära. Det är en nästan obeskrivbart underbar känsla att stå bland alla dessa människor och skråla med i låtar man inte hört på ett decennium eller två. Sol, öl, musik, glada människor och en romans därtill är total lycka. Bättre än så blir det bara inte.
Kvällens drottning var utan konkurrens Arja Saijonmaa. En mer parant donna är lika svårfunnen som havre på ett risfält. Hon bjöd så klart på ”Högt över havet” och ”Vad du än trodde så trodde du fel”, som ju kändes kultförklarad redan innan hon floppade med den i Melodifestivalen. Som bonus fick vi höra ”Om natten”, låten hon valde bort till Jessica Folckers stora glädje. Det var också underbart att se Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen sjunga ”Dag efter dag” som Chips. Andra efterlängtade duor var systrarna Kätkä i Cat Cat (”Bye Bye Baby”) och Karin & Anders Glennmark (”Kall som is”).
Närmare paradiset kan man som schlagerbög inte komma, än att stå bland tusentals människor som också kan koreografin till Bel Airs ”1+1=2”. Man fylls lätt av en nostalgisk overklighetskänsla när barndomsidolerna plötsligt bara står där och sjunger sina gamla låtar. Jag menar, har jag någonsin hört Annica Burman sjunga ”I en ding ding värld” bortsett från den där kvällen 1988? Jag tror inte det. Och så bara hon uppenbarar sig och texten sitter som klistrad i mitt huvud. Anna Book har ju uppträtt både på Pride och i andra gaysammanhang hur många gånger som helst, ändå är det alltid lika lovely att höra hennes ”ABC”. Trots Lasse Holms oersättliga bidrag till schlagervärlden trodde jag väl aldrig att jag skulle få se honom på en Pride-scen. Men det fick jag, och med Monica Törnell dessutom!
Mina personliga höjdpunkter denna kväll var ändå då Elisabeth Andreassen sjöng en av mina absoluta favoritlåtar, ”I evighet”, samt Anabel Condes framförande av ESC-tvåan ”Vuelve conmigo”. Två drömmar som gick i uppfyllelse.
Man kan ju spekulera hur mycket som helst i hur det kommer sig att schlager är så poppis bland homosarna, men det får någon annan göra. Jag älskar artisterna och jag älskar det lättsamma och glättiga och alla over-the-top-kreationer, men framförallt älskar jag musiken. Så enkelt är det faktiskt i mitt fall. Inget slår en schyst refräng. Ja, det skulle väl vara en riktigt läcker tonartshöjning i så fall.