Läste just om Backstreet Boys-grabben som blev utkastad från wannabekrogen The Lab igår (pga. klädseln). Det fick mig att tänka på en bekant vars karl blev avvisad från Patricia (en söndag!) för att han bar kamouflagebyxor.
För er som ej vet: söndag på Patricia=gaykväll och militärklädsel=very gay.
Åh, vad jag hånler åt detta tönteri. Jag skulle aldrig gå tillbaka till en krog jag blivit avvisad från.
Kategori: Samhälle
Vet hut
Jag är kanske lite rabiat när det gäller detta ämne men det skiter jag fullständigt i. Jag var ute i vårsolen och strosade med Sebbe. Fåglarna sjöng och allt var vackert. Ja, förutom allt skräp som ligger överfuckingallt. Vad exakt är det som får vissa människor att tycka att det är helt okej att slänga skräp i naturen? Vad är det för fel på dem?
Och just när jag gick omkring och funderade över detta kom en klump ungdomar från ingenstans. De rörde sig så där töntigt kaxigt som bara osäkra tonåringar och rappare kan göra. En av dem klädde av en glass (säkerligen snattad, vi vet ju hur ungdomar är) och han kastade pappret på marken. Han + alla hans vänner tycker uppenbarligen att det är okej att göra så. Jag kände genast att jag hatar honom. Jag föraktar honom och jag önskar honom en massa eländes elände i livet. Folk som gör som han borde spärras in. De borde få arbeta som slavar på livstid.
I HATE THEM!
Jag föraktar mig själv för att jag är så feg att jag inte vågar säga till. En vacker dag kommer jag dock göra det och då kommer jag få en kniv i ryggen. Vi vet ju hurdana ungdomar är nuförtiden. Stryk ska de ha. Och deras värdelösa föräldrar som inte lär dem att VETA HUT!
Med utsträckta armar
Jag trodde inte jag skulle blogga om det men nu gör jag det i alla fall.
Igår när jag och Sebbe var ute stötte vi på en kvinna och hennes dotter (?) och deras lilla hund. Vi hälsade och hundarna hoppade runt ett tag. Sedan insåg jag att dottern (kanske 10 år ungefär) var blind. Hon satte sig på huk för att hälsa på Sebbe (som for runt som en yr höna efter den andra hunden). Dottern sökte med trevande armar efter honom och jag blev så ledsen. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det hela men jag blev riktigt tårögd. Det var inte så att jag tyckte synd om henne pga. att hon inte kunde se – det var något med hennes sökande armar och händer. Jag fick en vision av elaka barn som säger “här får du godis” och så drar de undan händerna varje gång så den blinda inte kommer åt. Det var väldigt jobbigt. Det handlar säkert om mobbning.
Sedan gick jag hem och kände att jag verkligen skulle vilja jobba som volontär på Friends eller något annat ställe som har hand om mobbade barn.
Jag har lite svårt att njuta av livet när jag vet att någon just i samma ögonblick inte mår bra. Som är rädd. Och ensam.
Detta låter mycket pretentiöst, jag vet, men så är det.
Kampen är över
Ni minns kanske burkdramat som höll på att driva mig till vansinne. Nu är det över. Efter att jag tömt papperskorgarna på jobbet under en veckas tid satte min ärtiga kollega upp en lapp. Den hjälpte dock inte eftersom synen ovan mötte mig när jag kom till kontoret dagen därpå.
Jag exploderade, vilket jag gör på tok för sällan egentligen, och ställde burkarna väl synliga med postitlappen nedan. Dagen därpå var burkarna borta och sedan dess har de lyst med sin frånvaro. (Hurra! Jag gör skillnad! Jag existerar och påverkar.)
Inget, inget, gör mig så upprörd som folks genuina dumhet när det gäller sådana här självklara saker som påverkar allt och alla.
Naturligtvis får man höra hjärndöda argument som “men vi har ingen sopsortering på jobbet”. Men herregud, säger jag, kan du släpa burkarna från butiken kan du släpa dem tillbaka dit, eller till miljöstugan. Det är varje människas ansvar att städa upp sin egen skit. Punkt slut.
Balans
Eftersom balans är det viktiga i livet ska jag inte bara skriva om negativa upplevelser.
Därför vill jag snabbt inflika: “åh! En trevlig människa!”
Jag ringde tandläkarmottagningen denna morgon (och det började så klart med irritation eftersom fastän de öppnar 07:40 och jag ringde första gången 07:42 fick jag en telefonsvarare som rabblade deras öppettider i örat, men nej, jag ska inte irriteras över detta även om punktlighet är a och o) för att flytta min nästa tid. Damen i receptionen kvittrade och var trevlig. Hon t.o.m. bad om ursäkt för att hon mitt i allt var tvungen att samtala med någon kollega.
Mer sånt. Jag känner mig rivig idag. Som de säger på film; “you don’t wanna mess with me”. Så känns det. Även om det gått så långt att den där människan jag skrev om igår irriterar mig så mycket att hon inte bara förstör min arbetsdag utan får mig att må dåligt resten av dagen. Kan knappt sova. Fatta.
Men men. Ny dag. BRING IT ON, bitch troll from hell.