Igno igno igno

Trots att jag är på ett kvittrande bra tisdagshumör kör vi ytterligare ett ilsket inlägg.
Det handlar om subban jag har till granne. Jag vet inte varför hon och hennes familj är rädda för mig men de är verkligen, verkligen tokrädda.
Det var hon som en gång med lidande min tvingade fram ett “tack” när jag höll upp porten för henne och hennes miljarder barn när de kom med barnvagnen, för att dagen därpå snabbt titta bort.
Igår, mina vänner, när jag med andan i halsen och svettfläckar under knävecken hade hunnit nästan ända hem från jobbet mötte jag henne + glinen på trottoaren. Hon såg mig och vad gjorde hon då? Blixtsnabbt plockade hon fram mobiltelefonen och låtsades knappa runt på den. Själv hade jag sänkt volymen i min iPod för att verkligen inte missa ett eventuellt “hej”. Men nej. Ingen ögonkontakt fastän vi stod 2 cm från varann på den trånga trottoaren.
Varför är hon så rädd för mig?
Jag känner mig lite som Miranda i Sex and the City, när hon trodde att hon blivit dumpad av sin date innan de ens setts (han hade dött).
Lär känna mig innan du ignorerar mig, tråkhåriga subba.

Jävla skitsamhälle och fula fucking mördare

Snälla! Nån med hög sexdrift – ge alla dessa förbannade fotbollshuliganer lite kussimurra. De är ju som de är för att de inte får lapa fitta. Okej om dessa pinsamma wannabemachomän stod och slogs inlåsta i ett bergsvalv, men de finns ju mitt bland oss och vandaliserar och misshandlar vem och vad som helst.
NER MED ALLT SOM HAR MED SPORT ATT GÖRA. Korruption, huliganer, mygel och fusk. Det är sport det.
Åh, allt går åt helvete! Psykiskt störda mördare som sitter inne KÖPER BIL och RYMMER. Vad fan!
Och mördare som sitter inspärrade ska väl för i helvete inte få permission för att gifta sig (med varandra). De rymmer ju. Så klart. Var det någon som trodde något annat? Ja, tydligen.
Skärpning!
Apropå dessa mördare: varför är de alltid så förbannat fula? Blir de mördare för att de är fula eller blir de fula för att de är mördare? Vilket kommer först? Fulheten eller mördandet?
Skärpning igen. Man kan alltid försöka se lite fräsig ut när man ska fotograferas.

Vad är det med posten?

Jag får ofta mina grannars post och under min semester har jag oftast hunnit ut i trappan och haffat postdonnan på väg ner för trapporna och alla har således fått sin post.
Men tänk om jag vore bortrest i två månader – sicket drama! Eller som nyligen – jag fick ett (för vissa) viktigt brev som jag lade i högen “öppna om du orkar men det gör inget om du aldrig orkar”. Jag upptäckte flera månader senare att det var till någon annan än mig själv.
Skärpning, tack! Posten är viktig. Ingenting kan man lita på längre.
Tänk så skönt med semester – jag hinner tänka på såna här saker.
I natt kunde jag inte sova så jag såg SVT-dokumentären om Ulla-Carin Lindquist (som drabbades av ALS). Mycket gripande. Se den här och var tacksam över och ödmjuk inför livet.