Politik – Sida 8 – Kim da Costa

Inte lätt att vara man (heller)

Det talas så mycket om pressen på kvinnor men jag vill inflika att vi män inte heller har det särskilt lätt. Vi ska vara stora, starka och trygga familjeförsörjare men ändå mjuka och rara och goa och vi ska helst se ut på ett visst sätt.

Själv är jag bara 175 cm lång. Tio cm till skulle behövas (bar platåskor i många år pga detta komplex). Jag har fortfarande inga magrutor och överlag för mycket mage och för mycket röv.

Jag har rätt reko och manlig näsa. Den gillar jag. Lite för rund i ansiktet – på ett omanligt vis. Tack och lov har jag väldigt mycket hår på huvudet och om hårgenerna inte hoppar över en generation så lär jag dö med ett rejält burr på skallen.
Dessvärre har jag därför även mycket hår här och där. Vissa gillar en hårig bringa men inte många uppskattar en hårig rygg. Sorry, men jag har vaxat den en gång och finnarna jag fick den gången vill jag inte ha tillbaka.
Har dessutom börjat få hår på öronen och såna där feta, långa strån i ögonbrynen, som gubbar ofta får. Jag har många pincetter, tack och lov.

Mina lår är okej. Om man kollar snabbt så kan man tro att de är muskulösa men det är de inte. Tidigare var mina ben sexigt håriga men med åren har de gått till att bara vara mjäkigt fjuniga.

Rejäl skäggväxt. Det är ett stort plus!

Jag har genetiskt dåliga tänder, vilket är plågsamt, tidskrävande och dyrt. Ena ”huggtanden” står ut för mycket. Män ska ju helst ha en vit, rak tandrad.

Fötterna är av storlek 43 och det är ju rätt manligt. Efter lite fotvård är mina gubbafötter rätt mysiga att gosa med.

Mina läppar är för tunna men jag vet hur de ska användas.

Jag har knappt några axlar. Stort komplex. Jag vill så gärna ha rediga breda axlar som man kan gråta ut mot. Sorry. Men jag är bra på att lyssna så det kanske kompenserar en smula.

Fortplantningsapparaturen passerar utan anmärkningar. Varken bu eller bä och allting fungerar som det ska.

Ja. Det är alltså inte bara damer som upplever stress och press gällande det yttre. Alla har vi en massa förväntningar att leva upp till. Kom ihåg det.

Extremvänsterns världsbild går inte ihop

Idag har jag tänkt på det här med att extremvänsterns världsbild inte går ihop.
Ni vet de där som hävdar att det finns en miljard olika kön osv. Sedan kollar de ändå på ”damfotboll” och tycker att det är så lajbans. Var är de andra ”könens” lag då? Och ska olika slags priser delas ut till alla ”kön”? ”Årets manliga/kvinnliga artist” blir ju till en j@vla massa kategorier. ALLA borde väl tillhöra en helt egen kategori, så ALLA får gå hem med ett pris.

Såg ett lysande exempel på hur extremvänstern hela tiden trampar i sina egna fällor då nån hade länkat till någon artikel i extremvänsterns Bibel Aftonbladet (som jag så klart inte läser, av ren självbevarelsedrift). Jag klickade den här gången och där stod nånting om att den och den vokalisten i Melodifestivalen hade varit favorit ”hos båda könen”. Jaha. Men ALLA DE ANDRA ”KÖNEN” DÅ? Så trångsynt och diskriminerande!

Det kan inte vara lätt att vara vänsterextrem. Så j@vla mycket att hålla reda på, och ändå går världsbilden inte ihop.

Samma sak med dessa fjompiga människor som gapar om ”allas lika värde”. Nej, alla är inte lika mycket värda. Eller är en IS-terrorist lika mycket värd som ditt eget barn? Om du svarar ja på den frågan så är du en smula bäng i bollen och jag ringer bums till socialen.

Eller det här med att vem som helst kan ”bli” svensk eller finne eller norrman etc. Ställ dig som västerlänning på ett torg i Peking och kalla dig kines, varsågod. ”Jag har bosatt mig här så nu är jag kines”. NEJ, DET ÄR DU INTE. Folk skulle skratta åt dig, men åt andra hållet är det tydligen helt okej.

Usch. Alla dessa floskler som flyger runt. Jag får huvudvärk.

MVH, konservativa radhusbögen.

Sverige VS Finland

Sitter i ett väntrum och tänkte roa er och mig själv med vad jag efter drygt tre år i republiken har märkt att är skillnaderna mellan Sverige och Finland. Eller åtminstone mellan Stockholm och Helsingfors.

✔️ Här finns fler träd. Även i städerna. Svensken är en väldigt ivrig skogshuggare som lätt går crazy med yxa eller såg. Här står träden kvar, vilket är gemytligt.
✔️ Äldre hus får även de stå kvar. Det är charmigt.
✔️ Man hälsar på busschauffören och när man kliver av hojtar många ”tack” (eller ”kiitos”) eller vinkar lite.
✔️ Kassapersonalen i matbutiken önskar ”trevlig fortsättning på dagen” eller ”trevlig helg” i en helt annan omfattning än i Födelselandet.
✔️ Helsingfors är en väldigt trendig stad men alla är inte stöpta i samma form som i det något stiffare Stockholm. Lite mer personlighet syns på gator och torg och i gränder och på bulevarder.
✔️ Finländska män är ”manligare” än svenska. En god nyhet för heterosexuella kvinnor och homodito män som uppskattar karlakarlar. (Fler skogshuggartyper helt enkelt, men de hugger alltså inte ner träd i skogen utan är intresserade av helt andra ”buskar”. Det kanske är därför träden står kvar ju. De hinner inte huggas ner!)
✔️ Man åker mer buss och spårvagn än tunnelbana. Nu tillkom ju nyligen nya linjen Västmetron, och förhoppningsvis växer tunnelbanenätet ytterligare.
✔️ Laktosintolerans är betydligt vanligare i Finland. Hyllorna i matbutikerna är fullproppade med laktosfria produkter.
✔️ Dessvärre är lightprodukter och fettfria dito fortfarande populära här.
✔️ Starkare alkoholprodukter finns i matbutikerna, men dessa är till försäljning endast mellan klockan 09 och 21.
✔️ Systembolaget heter Alko. Logiskt.
✔️ Istället för Pressbyrån har vi R-Kioski. 7 Eleven finns vad jag vet inte här.
✔️ Istället för Max hamburgerrestaurang så har vi inhemska Hesburger.
✔️ I Finland har vi färre indiska restauranger och fler nepalesiska.
✔️ Lösgodiset är trams. Finska sura karameller är småsura. Jag vill ha svenska som liksom fräter sönder munnen och man har ont i käften i två dagar efter intag.
✔️ Snus köper man via grupper på Facebook.

Vad säger ni andra sverigefinländare som har ”återvänt” till Finland?

Så ”hård” och ”oresonlig” är jag

Eftersom jag ofta blir anklagad för att ha ”hårda” och ”oresonliga” politiska åsikter så ska jag idag ta det hela till ett personligare plan, så att det kanske är lättare att förstå varför jag tycker som jag tycker.

Hade jag (som medborgare) fått samma bidrag och hjälp av staten som min f.d. flyktinggranne så hade jag inte behövt bli hemlös för tre månader sedan.

Hade min pensionerade väninna som arbetat och slitit i hela sitt liv fått högre pension så hade hon inte behövt klippa sina cigarettfilter i två delar (”då räcker de ju dubbelt så länge”) (och innan nån drar ”hon har ju råd att röka-kortet” så vill jag inflika att a) pga sjukdom avråder hennes läkare henne att sluta röka och b) att röka är det enda nöje hon har kvar i livet och den enda motion hon får är när hon orkar ta sig ut på gården med rullatorn för att ta sig en cigg).
Hade den där flyktinggrannen inte fått sitt gymkort (!) betalt av staten så hade pensionären inte behövt klippa sina filter. Hade inte det varit mer rättvist? Hon har ju för fan betalat SKATT i hela sitt liv, men inte ens cigarettfilter (€ 1,50/100 st.) har hon råd att festa till det med.

Så kom inte med det där förbannade tugget om ”rasism” och främlingsfientlighet etc. etc. När blev du hemlös senast då du inte hade råd att betala hyran eftersom du inte lyckas landa ett jobb? Och när hade du inte råd att köpa filter?

Om det är ”rasistiskt” att anse att det egna landets medborgare ska komma först, så varsågod: kalla mig rasist och främlingsfientlig eller vad fan som helst.
Ironiskt nog har jag i hela mitt liv haft invandrarbakgrund.
Så håll käften och försök sätta dig in i andra människors verklighet.

Slut på meddelandet.

Fredagsfrågan: fördom eller fakta?

Inspirerad av alla diskussiongrupper jag deltar i under min rehabilitering slänger jag nu ut denna tanke och fråga: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta?
Låt oss säga att du har vissa erfarenheter av en viss folkgrupp och att dessa människor till hundra procent har betett sig på samma (sviniga, i detta fall) sätt. Låt oss säga att de gånger du har blivit utsatt för sexuella övergrepp, de gånger du blivit rånad samt de gånger du har blivit bedragen så har förövaren tillhört samma folkgrupp. Är det då konstigt och – fördomsfullt – om du i framtiden är försiktig gällande människor som tillhör denna folkgrupp? Handlar det då inte mer om faktabaserad överlevnadsinstinkt?
Lägg till att fyra av dina närmsta vänner samt tre släktingar har mer eller mindre identiska erfarenheter av samma folkgrupp. Resterande närstående har inga som helst erfarenheter – alltså varken positiva eller negativa.

Nu är så klart inte alla som tillhör folkgruppen i fråga likadana, men det finns ju så klart kulturella strukturer (och genetiska aspekter också, för den delen) så det är där min uppriktiga fråga kommer in.

Alltså: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta?

Detta är en uppriktig, ärlig och nyfiket ställd fråga. Ej ”rasistisk” (åh, detta urvattnade ord som numera helt saknar innebörd!).