Idag var jag inte mitt snyggaste jag; kände mig trött och schleten när gav mig av mot jobbet i Esbo. Det har varit några riktigt stressiga dagar – vi har varit något underbemannade och medborgarna har varit väldigt aktiva besökare. Blake var dock snygg som vanligt i morse. Som synes.
Jag blir lätt en smula nedstämd så här års. Samma gamla känsla av att ännu ett år passerade och ”ingenting” hände. (Fastän det ju har hänt hur mycket som helst – min inte DET som borde ha hänt.) Jag har ett par idéer inför det nya året. Jag berättar senare.
Nu ska jag försöka sova. Har EN arbetsdag kvar i år och jag vill bara få den överstökad så att jag kan kick back and relax en aning.
Ännu en sån där ojulig jul. Även chanukka passerade mer eller mindre obemärkt. Jag har inte haft lust med någonting. Inser att jag inte har bloggat på nästan exakt en månad – det mesta har under den senaste tiden handlat om arbetet. Och jag har inte haft ork eller lust att tänka på någonting annat. Jag var sjuk i en vecka också. Riktigt sjuk. Dock ej covid-19 – jag testade mig en andra gång.
Skönt dock att ha lite jullov. Jag har bara varit hemma med Blake. Vi har slappat och vi har netflixat. Idag träffade vi dock några vänner. Vi var inte närgångna och vi var inte för många… Då och då måste även jag få träffa folk, trots att jag trivs alldeles utmärkt i min ensamhet (dock alltid med min hund!).
Sedan har jag två otroligt slöa datorer helt plötsligt. Macbooken har ju varit halvdöd i flera år men jag brukar ha den i sängen så att jag kan kolla på serier innan jag somnar. iMacen däremot… Att den börjat slöa till sig är ju helt förfärligt. Det tar tio minuter att öppna webbläsaren och ytterligare tio att öppna en sida. Jag har inget tålamod, så jag försöker undvika datorerna och jag håller mig mest till min fantastiska iPhone. Men jag kan inte blogga från den. Det funkar liksom bara inte som det ska.
Det har ändå hänt ganska mycket på sistone. Jag tror att jag får ta och återkomma inom kort. Nyår närmar sig – och därmed även min födelsedag – och hur jag än vrider och vänder på det så blir jag alltid deppig så här i slutet av december.
Jag skriver snart igen. Ville mest bara säga hej. HEJ.
Inte för att nån bryr sig men eftersom frågan kom upp i en kommentar nyss, och eftersom frågan alltid dyker upp på en ny arbetsplats (som nu, i Esbo, då folk blir förbryllade då jag talar (nästan flytande) finska men med en liten svensk accent).
Och på Facebook står det att jag ”är från” Stockholm. Jag ”är” inte från Stockholm. Jag har dock bott i Stockholm i större delen av mitt liv och jag gjorde så när FB kom och ställde till det.
Jag är född på Borås BB och jag växte upp först i Fristad (utanför Borås) och därefter ute på vischan i Tärby (utanför Fristad, utanför Borås). Tärby var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men i början av tonåren började det krypa i kroppen eftersom jag alltid har varit en storstadsmänniska.
Jag ser det som så att Borås kommun var min vagga, eller ugnen som jag gräddades i. Sedan kom jag till Stockholm som tonåring och där ”gonade” jag till mig och blev jag. Mognade, som en vacker frukt (syrlig citrus, helst).
Men ändå anser jag mig själv ”komma från” Österbotten, ty min släkt är därifrån. Och jag studerade i Vasa i ett år när jag var 17-18. En betydelsefull tid i en människas liv.
Så om någon frågar så säger jag väl att jag är stockholmare från Västergötland men egentligen en helt vanlig finne från Vasa. Jag tog bara några omvägar för att hamna i Helsingfors. Och jag lärde mig mycket på vägen. Inte minst hur mycket ens rötter betyder för en.
Jag misstänker att jag kommer att leva mina sista år i mitt adopterade, tredje hemland Israel. Men just nu är jag ganska nöjd och glad i Finland. Intresseklubben antecknar, hör jag. Blyertspennorna glider så elegant över pappersarken, i ett hysteriskt tempo.
Nu så. Har två bra men långa och tunga veckor bakom mig. Har jobbat hårt för att imponera på min nya chef och så fick jag veta idag att han ska sluta, så snart måste jag börja imponera på nån helt ny person. Utmattande!
Men jag känner att jag har gjort ett strålande jobb och jag är nöjd med mig själv. Kunderna likaså. Jistanes vad böckerna har flugit ner från hyllorna. Får se vad som finns kvar på måndag.
Ibland känns det som att jag får ta lite ”extra ansvar” på grund av att jag är man. Och det är ju en helt ny känsla för mig. (Inte så många män ute i varuhuset då de flesta grabbiga grabbar jobbar bakom kulisserna, på lagret och liknande.) Jag känner mig helt enkelt så fruktansvärt manlig helt plötsligt. Som att jag blir sedd som en redig karl.
Nu är jag hemma och jag har äntligen en helt ledig helg framför mig. Ska vila min arma kropp som påminner mig om att jag inte längre är 25. Det är svårt att tro, jag vet, men så är det. Det värker både här och där men mest strålar det från ryggslutet ner längs ena benet, så där så att ibland när det hugger till så faller jag nästan ihop! Det blir väl så när man har haft ett stillasittande arbete i 20+ år och nu plötsligt är på benen och i farten hela dagarna.
Nu säger jag trevlig helg och Shabbat Shalom. Är ganska nöjd med tillvaron just nu. Eller nja. Önskar mig lite romantik i vardagen, men bortsett från det. Kul jobb, fint hem i bra stadsdel i Helsingfors innerstad, underbar hund, bra vänner och flott familj. Klagar inte.
Lyssnade på senaste avsnittet av podden Hitfabriken (finns där poddar finns). Den här gången med fantastiska Lili & Susie. Ja, jag var så klart ett fan redan när det stora genombrottet kom med albumet Dance Romance 1987, på den tiden då Sussie fortfarande stavades med två S. (Vilket åttiotalsnamn på ett album förresten!)
Jag har ju alltid omfamnat såna där kvinnor som blir lite bespottade på grund av att de är snygga eller sexiga. De skrivs ner och avskys och förminskas och så är de i själva verket oerhört begåvade.
Ja, tro det eller ej, men jag är ju en sån där riktig feminist. Verkligen ej att förväxla med dagens tramsfeminister. Nej, usch! Men jag är en ursprunglig och sann feminist. Ja, det är jag. Även om ordet skaver idag då det är så misshandlat och söndertramsat.
Minns en gång för länge sen när Lili eller Susie sa i nån intervju apropå det här med att ”ni är bara snygga – ni kan inte sjunga” att de ju faktiskt arbetade som körsångerskor innan de själva blev popstjärnor. ”Då visste ju ingen hur vi såg ut, de visste bara hur vi lät.” *BAM!* liksom. Där satt den.
Minns även att en kusin ville låna ett Lili & Susie-album för att ”spela av” (dagens ungdomar vet ej vad jag menar) och då sa hans mor, min morbrors fru: ”Äh, han kan väl bara ta en kopia på omslagsbilden!” Sicken rutten och ofeministisk kommentar! Men som sagt: att kvinnor är bäst på att mobba andra kvinnor är ju ingen nyhet. Mina favoritlåtar med systraduon: Sommar i natt Bara du och jag Samma tid, samma plats Love could not be wrong Every step you take Where eagles fly Och många, många fler.
Som att jag blir sedd som en redig karl. 