Visst har sommaren varit en smula tradig? Jag går mest och väntar på mina operationer, men det bara dröjer och dröjer och dröjer och det är väldigt stressande då det känns som att hela livet är satt på paus.
Hade dock en osedvanligt trevlig – och somrig – söndag. Träffade två underbara damer. Den ena talade finska och den andra finlandssvenska och jag i min tur brölade på med min vulgära västgötska stockholmska med finska inslag. Och samtliga förstod varandra. Det är Finland för mig. Tvåspråkigt. Läste just om Svenska Finlands befrielsefront i HBL och jag har lagt märke till deras klistermärken sedan länge och jag har ett tips: tillverka klistermärken med texten ”samma på svenska”. Dessa klistras sedan upp på dessa bedrövliga skyltar som finns här och där, med text på finska, engelska och ryska, men inte på svenska. Nån jäkla ordning får det väl ändå vara!
Min vän Christa har skrivit en bok om sin hjärnblödning, som naturligtvis förändrade hela livet. Rekommenderad läsning! (Se foto nedan.) En av operationerna som jag själv väntar på handlar just om att jag kan drabbas av en hjärnblödning om saken inte fixas. Så jag är som sagt väldigt stressad rent psykiskt.
Nu börjar jag nästan se fram emot hösten, ty en somrig dag gör ingen sommar.
Pink is the new black.”Ett blodkärl som brast”.En bög och två brudar.
Detta hände igår kväll: min iPhone ville uppdatera sig och jag sa okej. Sedan hände ingenting. Det var en bild på skärmen som sa att jag skulle koppla telefonen till datorn men det hände fortfarande ingenting.
Började få panik. Utan min telefon är jag helt avskärmad. (Jag har inget annat internet hemma.) Jag tänkte genast på ”frugan” som skulle drabbas av panik om jag inte svarade i telefon under bara 24 timmar och hon är dessutom bortrest. Annars hade hon ju klampat hem till mig med andan i halsen, så där som hon gjorde när jag tog helvetesvaccinet och blev så sjuk och förlorade all motorik så att jag inte ens lyckades svara i telefon när hon ringde och ringde och ringde och sedan dök upp och fann mig i nåt slags komaliknande tillstånd med andnöd och ett galopperande hjärta och händer som inte lydde mig.
Hur som helst. Tänkte att här krävs väl uppkoppling, så vad ska jag göra nu?
Då kom jag på att på sjukhuset mittemot mig har de toppenbra uppkoppling (utan lösenord). Jag vet ju det eftersom jag (dessvärre) är stammis där.
Gick dit och satte mig i en sån där fåtölj som är lite som ett tält. Man är omsluten av fåtöljen och är i sin egen värld. (Se bild nedan.)
Där satt jag då och kopplade upp mig och pluggade in telefonen i datorn och sedan stod det på skärmen: ”det kan ta ett par minuter att ställa in ditt apple-ID”. Tror du att jag kom ihåg det lösenordet förresten? Så klart inte. Så jag fick be om ett nytt, som skickades till min telefon som jag alltså inte kom in i!
Efter en halvtimme (!) fick jag nog och stängde av telefonen och började om och då funkade det plötsligt.
Men! Alla appar var borta. Puts väck. Så jag fick inleda jätteprojektet att ladda ner dem igen. Och så alla dessa J&%¤a lösenord! Det ska vara koder och det ska skickas ännu en kod till telefonen och det ska bekräftas och duttas och det tar ju FLERA DAGAR.
Alla mina fantastiska hemmasnickrade ringsignaler är borta. Tack och lov är bilderna och musiken kvar.
Har en massa inställningar att ta tag i, men jag ORKAR INTE. Jag ville ha en lugn hemmakväll.
Jag måste säga att sedan Steve Jobs dog så har apple blivit så mycket sämre och plottrigare. Det ÄR faktiskt så. Jag har haft iPhone sedan den första modellen kom (när det nu var) och jag har haft Mac i snart 20 år och jag har aldrig haft några problem förrän på senare år. (Just nu kör jag med en PC eftersom min älskade iMac sjunger på sista versen och en propp – eller säkring – går varje gång jag kör in sladden i uttaget. Måste testa en ny sladd. Kanske är det bara den det är fel på.)
Jag kommer inte ens in på min bank eftersom den nya appen saknar face-ID och tror du att jag kan några koder? Så klart inte. Jag lider nämligen av dyskalkyli. Alltså som dyslexi, fast gällande siffror. (”Dyskalkyli innebär att du har mycket svårt att räkna och förstå siffror.” Ja, så är det och så har det alltid varit.)
Sluta göra allt så plottrigt och svårt hela tiden! Måste man vara ingenjör för att klara av att hantera sin telefon nuförtiden?
Nej, jag är inte tekniskt lagd men jag är ändå normalbegåvad och detta tekniska helvete är under all kritik.
Nu kommer det att ta flera dagar innan min telefon är sig själv igen. Men utan mina fantastiska ringsignaler. Jag grämer mig som %¤#&!
Jag kunde inte sova i natt så jag kollade på Allsången eftersom Carola medverkade. (Jistanes, vilken puma hon är!)
Så såg jag en kvinna i publiken och jag kände igen henne. Tänkte och tänkte. Känner jag henne? Har jag stött på (alltså inte stött PÅ, utan stött-på) henne någonstans? Det grämde mig att jag inte kunde komma på vem hon var.
Tittade en gång till – denna gång med glasögon. Det var inte hon men hon påminde om någon. Men vem?
Så tänkte jag att jag måste kolla på nån serie som jag kan somna till. Okej, varför inte den fantastiska serien Nurse Jackie? Och där var hon ju! ”Hon” som jag ”såg” i publiken! Hoppetossan Zoey. (Sista bilden.)
Bra. Då visste jag. Då fick jag ro. (Men jag somnade ändå inte förrän runt 07, så jag känner mig en smula mör idag.).
(Ni vet hur irriterande det är när man inte kommer på saker och ting.)
Med det sagt. Hälsningar från en som har älskat Carola sedan den 26:e februari 1983.
Jag vill inte låta som nån ”god” människa nu, men kom igen…
Jag och min hund Blake var på middag hos en vän i närheten. När vi promenerade hemåt längs strandpromenaden från Tölö till Mejlans så lade jag märke till en man i min ålder. Klockan var runt 02:00 och det kändes lite mysko att han bara sätt där, på en bänk och såg deppig ut och blickade ut över havet. Vi gick förbi. Men sedan kände jag bara att ”nej!”.
Så Blake och jag vände om.
Vi gick tillbaka och Blake rotade runt i gräset och jag frågade den här mannen om han var ok (på finska).
Han såg verkligen deppig ut. Han svarade nåt i stil med: ”Är det någonsin det?” (Vi vet alla att det är just så det känns när man är riktigt nere.)
Jag svarade: ”Nå, vad heter det, förlåt, jag är svenskspråkig…” och han överraskade mig och sa: ”Nå, säg det på svenska, jag förstår nog”. Så jag sa att när jag känner mig nere så sitter jag på klipporna ”där borta” (pekade mot Mejlans underbara klippor) och blickar ut över havet.
Han blev så glad över att någon ”såg” honom.
Jag klappade honom på axeln och sa: ”Om du vill snacka med någon nån gång så promenerar jag förbi här i stort sett varje dag med min hund.”
Vad fan, människor!? Kan vi inte vara lite snällare mot varandra?
I fredags var jag på en middagsbjudning hemma hos en irakisk vän då han och vår gemensamma vän hade ordnat något av en grekisk afton. Den senare vännen älskar nämligen Grekland på samma sätt som jag älskar Israel. Jag har aldrig besökt Grekland och vet inte så överdrivet mycket om grekisk mat. Men det var länge sedan jag åt någonting så smarrigt.
Det bjöds fyllda paprikor, tzatziki, grekisk sallad (och tydligen lägger man alltid hela fetaostklumpen på toppen av salladen), vinbladsdolmar, hemlagade köttbullar, kyckling i nån typ av tomatröra, stekta champinjoner (som jag älskar men dessa var ännu godare p.g.a. örter och annat), kåldolmar, frukter samt den (tydligen) obligatoriska vattenmelonen. Och bröd och mjukost.
Som ni hör: väldigt gott.
Vi spelade underbar grekisk musik men framåt småtimmarna gick vi över till israelisk pop. Det blev lite karaoke också, och jag framförde bl.a. en av mina favoritlåtar från ESC: Boaz Maudas ”The Fire In Your Eyes”. Den är så otroligt bra!
Irakiern, som är arab men lämnat islam, förkunnade hur mycket han älskar Israel och att han vill följa med mig dit någon gång, blev eld och lågor och började dansa vilt. (Se bild nedan, men jag kan ju av förklarliga skäl inte visa hans ansikte.)
Det blev en kul och dansant kväll och det var länge sedan jag gick till sängs så mätt.
