Igår kväll kollade jag på Eurovision 1977. Det var så… anspråkslöst och elegant. Det var ingen ’roliga timmen’ var och varannan minut, som det är i ESC numera. (Farbror är så trött på att allt ska vara så himla ’roligt’ hela tiden.) Vokalisterna hade tagit på sig sina finaste dräkter/kostymer och håret hade lockats eller kammats i strikt sidbena. Här skulle man ju vara med i TV!
På denna tid hade artisterna oblekta tänder. De såg jättegula ut och det är lätt att glömma att det faktiskt är så naturliga tänder ser ut.
🇫🇮 Finlands fantastiska ”Lapponia” fick kvällens första tolva (se bild). 🇦🇹 Österriska flickorna i trion Schmetterlinge sjöng ”Boom Boom Boomerang”, så där som man gjorde på sjuttiotalet. 🇩🇪 (Väst-) Tyskorna sjöng – modernt – om att de skulle skicka ett telegram i den riviga biten som hette just ”Telegram”. 🇵🇹 Portugiserna sjöng om revolutionen i hemlandet och inte ett öga var torrt. 🇮🇱 Fantastiska Ilanit från Israel sjöng att ”kärleken är en sång för två” och belönades många år senare med att få låttiteln tatuerad på mitt sexiga ben! 🇧🇪 Belgien tippades som segrare. Gruppen Dream Express briljerade i den överkoreograferade popdängan ”A Million In One, Two, Three” men slutade sjua. 🇫🇷 Ett gäng fina franskspråkiga sjuttiotalsballader fanns så klart med, och Frankrike vann med ”L’oiseau et l’enfant”. 🇸🇪 Svenska Forbes sjöng om Beatles och hamnade som bekant på en välförtjänt sistaplats.
Det fanns en orkester samt dirigenter som åtnjöt stor respekt! Åh, vad skönt med riktiga instrument. Jag säger bara stråkar och blås!
Publiken då? ELEGANT. Kostymer och aftonklänningar. Här satts det ner och det applåderas (ivrigt!) men varken flaggor eller löjliga fjäderboor syntes till.
Idag är det på dagen 29 år sedan Kylie Minogues tredje LP Rhythm of Love släpptes. Jag var femton och jag minns var och när jag köpte kassetten. På den tiden satt kassetterna fast i en typ av ställning, så att de ej gick att stjäla. Man fick snällt be personalen om hjälp; de kom med nycklar och plockade fram kassetten man pekade på. Vilka tider. Idag klickar ni glin hem all musik på nätet. Olagligt och ohederligt och inte måste ni gå till någon fysisk butik heller. Ni har gått miste om så mycket!
På den gamla goda tiden innehåll albumen inte 15-20 låtar som de gör idag, utan det var mellan 10 och 12 väl utvalda och välproducerade bitar på varje LP eller kassett. (När CD:n kom fanns där ett eller två bonusspår i form av nån ’extended remix’ eller liknande.)
När det kommer till Rhythm of Love så har jag i min samling även LP:n från Argentina, där allting står på spanska. Titeln är således Ritmo de Amor och bland låtarna hittar vi bl.a. Mejor el diablo que tu conoces, Retroceda a tiempo samt Que tengo que hacer. Fantastiskt!
Better The Devil You Know 5/5 Detta är så fantastiskt mycket Stock Aitken Waterman. Det var tack vare deras popproduktioner som jag blev ett Kyliefan till att börja med. När åttiotalet nu hade blivit nittiotal så producerade trion lite ”modernare”, klubbigare låtar och eftersom Kylie var deras största stjärna så fick hon de bästa låtarna. Håller än idag. Ett riktigt Kylie Anthem.
Step Back In Time 5/5 Den sjuttiotalsdoftande videon alltså! Även denna dänga håller än idag, men den var inte min storfavorit när den kom…
What Do I Have To Do 5/5 …Det var det nämligen detta popmästerverk som var! Klubbigare än den förra och även till denna singel fick vi en urtjusig musikvideo.
Secrets 3/5 Efter tre feta singlar på raken var det dags att trycka in några så kallade ”fillers”. Man hörde redan på en tiden när dessa utfyllnadsspår dök upp; man visste att det var andraklassens låtar som aldrig skulle släppas som singlar eller spelas på radio. Jag har dock alltid gillat dessa lite ”udda” bitar.
Always Find The Time 4/5 Samma som ovan, men denna fina låt hade eventuellt kunnat släppas som singel. Bra melodi men kanske en smula lökig produktion.
The World Still Turns 4/5 Hjärta och smärta i denna ballad. Åh, det var så fint när sista låten på kassettens SIDA A nästan alltid var en ballad. En så simpel låt. Simpelt är bra och underskattat.
Shocked 4/5 Denna ”tuffa” jättehit var aldrig min favorit. Speciellt inte singelversionen där den där jobbiga rapparen dyker upp. Jag har alltid hatat och kommer alltid att hata rap.
One Boy Girl 3/5 Här blev det lite ”modernt” och amerikanskt och en sån där jobbig rapperska dök upp. Tyvärr.
Things Can Only Get Better 5/5 Något av en fanfavorit. Jag har alltid älskat denna upplyftande pärla.
Count The Days 4/5 Sockersött men ändå ”tufft” på nåt sätt.
Rhythm of Love 5/5 En perfekt avslutning på detta fina album. Titellåten är lite mer melankolisk och introvert än LP:ns feta singelhittar.
Eftersom alla är så oerhört intresserade av min värdelösa musiksmak så publicerar jag mina månatliga listor (enligt Last-FM). Detta lyssnade jag på under den gångna månaden.
Ingenting får igång mig på samma sätt som en riktigt bra poplåt och jag har alltid föredragit kvinnliga vokalister. Synd bara att brudar alltid bråkar.
En av mina favoritpopgrupper någonsin är brittiska Sugababes men jag blir ack så trötter på att brudar konstant ska stöka och någon ska sparkas och en annan bli sur och sticka. Konstant bitchande. Det omtalade ’systerskapet’ är dessvärre allt som oftast bara tomt snack.
One Touch
Kolla nu bara på Sugababes som började med tre pigga töser vid namn Siobhán Donaghy, Mutya Buena och Keisha Buchanan. Efter första kreddiga albumet One Touch hoppade Siobhán av. Långt senare talades det om att hon var ”kliniskt deprimerad” på grund av ”bråk med tjejerna”.
In kom ersättaren Heidi Range, vars perfekta popröst jag verkligen älskar.
Angels With Dirty Faces
Andra albumet Angels With Dirty Faces tog ett par steg mot ett mer poppigt håll och det var då jag upptäckte trion, poppare som jag är. Sån där ”kreddig” musik som de sysslade med på debutalbumet är ingenting för mig. Jag är allt annat än kreddigt lagd. (Idag uppskattar jag dock hitten Overload.) På uppföljaren hittar vi bland annat ljuvligt coola Round Round och fina balladen Stronger.
Three
Album nummer tre, Three, bjöd på ännu lite poppigare bitar och samtliga tre töser var kvar i gruppen. På Three finns eleganta übercoola Hole In The Head samt balladerna Too Lost In You och Caught In A Moment. Här finns också en av mina absoluta favoriter: den vemodiga Conversation’s Over.
Taller In More Ways, version 1
Dags för fjärde plattan Taller In More Ways som innehåller popkaramellerna Push The Button och Red Dress. Albumet gavs ut två gånger eftersom Mutya chockerande nog hoppade av och låtarna spelades in på nytt med nykomlingen Amelle Berrabah. Henne litade jag inte riktigt på eftersom hon kändes en smula som Leila K; alltså en hårt hållen marockansk tösabit som bestämt sig för att leva rövare som popstjärna.
Taller In More Ways, version 2 med utbytt flicka
Amelle sjöng dock – som alla andra Suga-flickor – fantastiskt fint och på femte albumet Change fick Sugababes en jättehit med den perfekta popdängan About You Now. Här finns också suveräna Never Gonna Dance Again, nostalgiska Back When samt dansanta My Love Is Pink.
Change
På sjätte albumet Catfights and Spotlights var chockerande nog uppställningen fortfarande oförändrad men jag undrar hur accepterad stökan Amelle egentligen var. Musiken blev för övrigt lite mindre poppig här, vilket var synd. Singeln Girls är dock rivig och Side Chick är svalt och svängigt cool.
Catfigths [NO SHIT!] and Spotlights
Nu kommer vi fram till det senaste (sista?) albumet Sweet 7, som släpptes för hela tio år sedan. Här fick Keisha sparken (av vem?) och därmed försvann gruppens enda originalmedlem. Keisha, som med sin fantastiska röst och med sina låtskrivartalanger, varit en minst sagt betydelsefull del av Sugababes var nu puts väck. In kom istället Jade Ewen (”känd” för att samma år, 2009, ha sjungit den såsiga balladen It’s My Time i Eurovision Song Contest).
Sweet 7
Trots att jag inte gillar uppställningen på Sweet 7 så finns här några riktigt härliga låtar: Wear My Kiss och Thank You For The Heartbreak exempelvis. Musiken blev lite mer generisk och trots att jag diggar just sån musik så saknades det där sugabejbiga.
Här någonstans fick slutligen stökan Amelle sparken.
I och med alla dessa byten av medlemmar förlorade Sugababes sin poptastiska trovärdighet och förvandlades till en produkt där allt och alla var utbytbara. Inte bra och mycket synd på så rara talangfulla ärtor.
Hur känns det att se sitt livsverk plötsligt frontas av helt andra människor? Det måste vara mycket traumatiskt!
Men sagan är inte slut.
Flatline
De tre originalmedlemmarna Mutya, Keisha och Siobhán slog återigen sina poppiga påsar ihop och 2013 släppte de under namnet Keisha Mutya Siobhán den fantastiska låten Flatline. Det skulle komma ett album men det har nu gått sex hela år och vi har slutat vänta.
Flowers
Men. Huxlux dyker nu brudarna upp igen. Och nu kallar de sig återigen Sugababes. Enligt uppgift har Keisha lyckats köpa loss gruppens namn. (Enligt andra rykten var det Mutya som gjorde det.) Just nu är (de numera halvmogna) damerna aktuella med låten Flowers, som är ett samarbete med någon som kallar sig DJ Spoony. Jag är inte imponerad av låten men hoppas och väntar med spänning på att ett riktigt Sugababes-album ska komma. Tycker dock att Heidi också ska få vara med. Hon är min favoritsockerbabe.
Avslutningsvis. Jag kan inte välja EN favoritlåt men nu väljer jag ändå About You Now. Under sista refrängen, när Keisha för kung och fosterland wailar loss, skapas så fruktansvärt perfekt popmusik!
I dagarna för 25 år sedan släpptes Madonnas album ”Bedtime Stories”. Redan fyra dagar före det officiella släppet, fredagen den 21 oktober, upptäckte jag till min enorma glädje att CD:n fanns till salu på Åhléns Citys skivavdelning. Jag blev överraskad och denna dag skrev jag i min dagbok:
21 oktober 1994, fredag Var på ung-info på AF. Köpte Madonnas nya CD ”Bedtime Stories”. Vi gick till Hus1 och när vi kom hem hade vi ett stort gräl, tills jag sa att jag skulle sticka och bröt ihop, då NN kom och höll om mig och vi gick och lade oss.
Ja, min första kärlek hade just börjat stöka och böka och jag hade så väldigt ont i hjärtat. Jag tassade runt i tvårummaren i Vasastan för att behaga min herre. Jag gjorde fint och lagade middag och jag tände ljus. Allt för att vara till lags. Och när denna oktobriga fredagskväll kom – och detta glömmer jag aldrig – och min master skulle komma hem från jobbet så planerade jag mycket noga vilken ballad från ”Bedtime Stories” som skulle spelas just när han klev in i bostaden. (Jag har idag lärt mig att detta kallas att vara medberoende.)
På nämnda album fanns många finstämda lugna bitar att välja bland (Inside of Me, Forbidden Love, Love Tried To Welcome Me, Take a Bow) och jag ville inte att det skulle vara någonting på tok för deprimerande.
Mitt val av entrélåt (tror att det blev Love Tried To Welcome Me) hjälpte dock inte. Romantiken var död och förhållandet slut. (Även om han kom tillbaka till mig flera gånger, likt nästan alla som någonsin har dumpat mig!)
På albumet saknade jag en redig popdänga i stil med Express Yourself. Don’t Stop kom ju närmast. Jag gillade inte – och gillar fortfarande inte – att detta album doftar hip hop, men jag älskar Secret. Och Sanctuary. Och Bedtime Story. Och samtliga ballader. Fanfavoriten Human Nature har jag dock aldrig älskat. I’d Rather Be Your Lover är rätt och slätt ganska usel. Survival är mysig men en ganska stor gäspning.
Tänk att Madonna ansågs vara en smula gammal och passé hösten 1994. Så galet. Hon hade ju det bästa framför sig. Hon hade ju för bövelen bara börjat! Jag älskade looken; det blonda håret, de sotiga ögonen och alla smyckena. Förutom näsringen – även om jag själv hade en på den tiden. Till och med en ring i naveln! Tacky, billigt och inte det minsta classy.
Nu, 25 år senare, känner jag samma slags vackra vemod när jag traskar runt längs de oktoberhöstiga gatorna med Bedtime Stories i lurarna. Låtarna som var bra då håller än idag och I’d Rather Be Your Lover är fortfarande en skamfläck i Madonnas katalog.
