Kategori: Madonna

Madonna, fy fan! :-(

Oj, det gör så ont att skriva detta men jag är rädd att tiden är kommen då Madonna slutligen tappade DET.
De fyra spår som släppts från kommande albumet Madame X håller verkligen inte måttet.

Först kom Medellín. Jag försökte gilla detta stycke rörig musik och jag blev så glad över att återigen få höra Madonnas underbara röst, men låten är ju faktiskt rätt sopig. Och gossen Maluma borde bara hålla käften och se söt ut.

Sedan kom I Rise och äntligen började det låta lite Madonna och texten är fin och Madonnig. Jag gav i min iver låten en fyra men jag är redan trött på den så en svag trea belönas/straffas den med nu.

Därefter släpptes Crave. Ett samarbete med någon jobbig jävla Swae Lee (jag är SÅ ointresserad och vill inte ens veta vem denna människa är!). Melodin är på något vis trevlig men låten kommer aldrig igång ordentligt. Ja, och sedan kommer den där fucking Swae in i bilden och ylar någonting också.

Och nu släpptes då Future. Ett samarbete med någon vidrig Quavo (men gäsp!). Vad är detta? Ännu en B-sida?

Samtliga låtar låter som något som inte var bra nog för förra albumet (det fantastiska) Rebel Heart.

Jag är mycket orolig!
Har Madonna tappat DET?

I morgon lördag ska hon hursomhelst uppträda på Eurovision Song Contest och det ser jag fram emot. Jag älskar – och har alltid älskat – Madonna men nu är jag uppriktigt LIVrädd för att hon har gjort sitt.

Sorgen är enorm.
Den slutliga domen meddelar jag när hela nya albumet släpps den 14:e juni.

Fy fan, Madde! Skärp dig!

Nu börjar det likna nåt, Madonna

När drottningen släpper (ännu) en ny låt från kommande albumet ”Madame X” och fanatikern (som älskar listor och statistik) ser denna textrad i musikprogrammet Last-fm, då vet han att han inte drömmer, utan verkligen lyssnar på en ny låt.
Och att sedan sitta online och i realtid skriva ner sina viktiga första tankar och åsikter under premiärlyssningen i sällskap av en annan fanatiker… Det är grejer det.

”I Rise” är betydligt bättre och mer Madonna än den ganska jobbiga ”Medellín”.
Jag kan inte hjälpa det, men jag vill se en ”mognare” Madonna. Jag vet inte om jag är åldersrasist men även jag är ju äldre nu än ”då” och jag vill höra värdiga mogna popbitar om kärlek, smärta, svek och hopp. Ingen ungdomlig dans nu, tack. Det räcker.

Musikalisk höjdpunkt

Idag vill jag berätta om mitt livs musikaliska höjdpunkt.
Det var tisdagen den 21 mars 1989 då Madonnas album ”Like a Prayer” släpptes.
Titelspåret hade släppts som singel 2,5 veckor tidigare och jag minns så väl när jag hörde detta mästerverk för allra första gången. Melodin! Texten! Sången! Körerna! Helt enkelt briljant. Dessutom fanns några riktigt bra remixar på de två maxisinglarna.

Den där tisdagen i mars gick jag till Rydéns skivbutik på lunchrasten för att se om de hade fått in dagens (veckans?) leverans. Men nej.

Jag gick tidigare från skolan den dagen (skolkade lite grann) och tillbaka till butiken och där fanns den! (Pris: 85 kronor.) Med det fantastiska konvolutet. Så classy. Så sassy. Så stiligt. Så perfekt.
Missade skolbussen och promenerade hem. Sju kilometer. Och jag ville bara komma hem för att lyssna!
Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden läste vi om ett kommande skivsläpp i tidningarna flera månader innan släppet och sedan fick vi snällt vänta. (Tidningarna i mitt fall var svenska Okej och tyska Bravo.) Inga märkliga nedladdningar. Inga snabba klick. Nej. Väntan! Musiken var värd någonting på den tiden.

Jag kom hem och plockade ut LP:n ur fodralet. Ur högtalarna strömmade den ljuva musiken. Aldrig hade Madonnas röst låtit så ”nära”. Så skör men stark på samma gång. Jag njöt i mitt pojkrum och vårsolen sken. Jag minns det så tydligt.

Poppärla efter poppärla: ”Express Yourself”, ”Love Song” (med Prince), ”Till Death Do Us Part” (om äktenskapet med Sean Penn), den fantastiska balladen ”Promise To Try”, barnsligt underbara ”Dear Jessie”, superballaden ”Oh Father” samt familjekärlekslåten ”Keep It Together”.
Och så fick vi den bortglömda balladen ”Spanish Eyes”, i vilken Madonnas röst spricker några gånger, och det låter så äkta och känslosamt.

Ett musikaliskt och konstnärligt mästerverk från början till slut. LP:n var parfymerad och en liten ljusblå papperslapp med ”The facts about AIDS” låg i konvolutet (året var som sagt 1989).
På fotografierna fick vi se en mörkhårig Madonna och hon var så jäkla snygg.

För hela 30 år sedan kom detta album och det håller än idag. När jag lyssnar på låtarna, när jag ser fotografierna och den snygga layouten samt när jag tänker på vad ”Like a Prayer” har betytt för mig så blir jag en smula tårögd. Och tacksam!

Inget album har lyckats slå ”Like a Prayer”.
Men nämnda donnas ”Ray of Light” kom nio år senare i närheten.

Madonna – Like a Prayer

Den stora Saknaden kom över mig

Plötsligt klampade den stora saknaden in genom porten. Hon hade håret i strikt knut och pärlorna rasslade runt den långa, eleganta halsen. Hon sparkade av sig de skyhöga, sylvassa stilettklackarna, såg sig i spegeln och suckade. ”Nu får du sakna lite, gosse”, väste hon med trumpen min.
Ja, plötsligt saknar jag Madonna något alldeles oerhört.
Det är en känsla som kommer över oss homosexuella män mellan varven.
En enorm saknad.
Jo, vi har ju våra Gagor och Kylies (och den äldre generationen har Barbror och Lizor men jag är på tok för ung för dem) men Madonna är Madonna och nu sitter jag här och saknar henne.
Jag tittar på det fantastiska klippet nedan och jag minns våra finaste stunder. Som den där gången då jag skolkade för att köpa Like A Prayer-LP:n dagen då den släpptes.
Eller då när jag av mina föräldrar fick pengar till att gå på en skolfest (fastän jag inte hade några vänner på den tiden) men använde dem till att i smygköpa Express Yourself-maxisingeln. ”Jag vann den på ett lotteri på festen”, ljög jag när jag kom hem.
Jag minns hur jag fick tårar i ögonen av lycka när La Isla Bonita gick in som etta på Tracks.
Åh, jag minns när jag för första gången skulle se Madonna live – på MTV Awards i Globen 2000. Jag var lite hög hela dagen; kunde inte koncentrera mig på jobbet.
Eller när jag tillsammans med syrran och Finnjuden såg Sticky & Sweet i Helsingfors. En sådan perfekt dag!
Jag minns hur Confessions on a Dance Floor-albumet tröstade mig när jag bråkat med mitt huligan-ex.
Jag minns när singeln Frozen släpptes och jag inte hade kunnat sova natten innan. Jag klev upp och åkte och köpte singeln; åkte hem och toklyssnade och somnade sedan.
Och jag minns att jag på den tiden – 1998 – var väldigt mycket ute på krogen och när jag kom hem, med lite tragik brännande i bröstet, så satt jag framför TV:n och åt min vegoburgare och kollade Frozen-videon om och om igen.
Åh, Madonna! Utan dig hade min barndom (och ja, en stor del av mitt liv som ”vuxen”) varit ett helvetes helvete! Och nu behöver jag dig igen. Sluta lalla runt och gör ny musik NU!

När vi ändå är inne på ämnet – Jerry: Sluta nu, Madonna!
Läs även andra bloggares åsikter om