Kategori: Homogay

NU!


Det är söndag och söndag står för eftertanke.
Idag tänker jag på att hur jag än äter nyttigt, bär cykelhjälm när jag cyklar bland Stockholms galna fotgängare (speciellt de som utan att blinka slänger ut barnvagnen mitt i cykelbanan), bär säkerhetsbälte de tre gånger per år som jag sitter i en bil, använder flytväst då jag en gång vart tionde år befinner mig ute till havs, använder kondom när jag får komma till en gång vart femte år, så kan det ändå komma en galning och ta livet av mig. Bara så där.
Ännu en anledning till att leva här och nu, och inte oroa sig så förbannat över en framtid som kanske ändå inte kommer.
Så. Idag tänker vi på detta.
Jag arbetar några timmar till och därefter packar jag ihop och går på semester. Igen. Och jag tänker njuta av varenda stund eftersom det kan vara mitt livs sista semester.
(Detta inlägg har så klart sitt ursprung i det som hände i favoritstaden Tel Aviv igår kväll. Exakt samtidigt som jag hängde på favoritkrogen i den andra favoritstaden Stockholm. Tack och lov hann jag – innan någon kommenterade det – radera det blödiga inlägg jag skrev i natt. Ja, jag satt i telefon med mitt ex och kände mig allmänt dramatisk och sorgsen.
Det som hände var alltså att en maskerad galning klev fram till en lokal där homosexuella tonåringar träffas för att tala om livet och lyckan och avsaknaden av den och öppnade eld. Två avled och många skadades och än en gång påminns vi om att vi fortfarande är hatade och föraktade i denna galna värld. Extra absurd känsla med tanke på gårdagens prideparad i Stockholm.)

Jag är inte bättre själv

Jag har skrivit flera gånger om hur jag irriterar mig på exempelvis taxichaufförer som tar för givet att jag är en heterosexuell man (i och med att jag nu avslöjat att jag vill RUK:a med Ann-Louise Hansson så kanske vi måste börja kalla mig bisexuell? Eller nej. Det låter så tråkigt och lagom-lagom.) då de frågar mig om nattklubben jag besökt var full av “sköna brudar”.
Jag är dock inte bättre själv.
Det finns en dam som jag ofta träffar på diverse festliga tillställningar. Varje gång frågar jag hur det går med karlarna och jag har ALDRIG tänkt på att hon kanske är lesbisk. Häromdagen råkade jag se damen i fråga på det där gaycommunityt och hon kallar sig “queer”. Hon är alltså inte hetero, utan snarare… “öppen för det mesta”.
Härligt, tycker jag.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka att inte ta förgivet att alla brudar jag träffar är sugna på karlar (även om jag har mycket svårt att förstå hur man inte kan vara det).
Nu ska jag, hör och häpna, gå på Pride.
Japp!
Den där saken som min vän levererade till kontoret mitt var en dagbiljett till Pride Park. Jag har varit på Stockholm Pride varje år sedan 1998, och innan dess var jag till och med med på de så kallade Frigörelseveckorna (ni hör ju hur gammal jag är) men i år blir det bara en kväll för min del – schlagerkvällen. Woohoo.

Jag är lite Charlotte Perrelli-aktig. Slänger med håret så där som hon gjorde när hon vann i Jerusalem 1999.
(Eftersom ni är smarta så förstår ni att det är min systers hår. Hon ligger i en soffa bakom mig. Jag har dock photoshoppat bort hennes vackra kropp.)

Örfilen hänger i luften

Ni vet det som hände igår – det fick det att bränna till i mig och jag kände att jag borde gå på Stockholm Pride i år också. Men det ska jag inte. Jag har inte ork till det (det är oerhört påfrestande) och dessutom har jag en resa jag vill lägga mitt krut (och mina slantar) på nästa vecka.
Ska gå på invigningen ikväll i alla fall. Kommentarerna till kvällstidningarnas priderelaterade artiklar tvingar mig att bli politisk. Jag är så jävla trött på att vara politisk. Jag vill bara vara. Tänk dig, du heterosexuelle man, att varje gång du använder frasen “min fruga” så är du politisk. Och provocerande. Fatta så tröttsamt. En vill ju bara få leva sitt liv i fred.
Jag vill inte förstå att det finns så många SÅ korkade människor i detta land. Tänker inte länka till tidningarna eftersom jag då får en massa hatiska förföljare, men ni vet ju var Aftonbladet och Expressen finns. (Och ni kan ju läsa det fantastiska inlägget jag skrev förra året.) Åh, vad jag vill örfila dessa blåsta människor. Naturligtvis kan de inte stava heller.

Barn som slänger ur sig påståenden

Sätt er ner så ska ni få höra.
Jag var ute med Sebbe och vi mötte två töser (ca 8 år) som brukar hälsa på honom.
Plötsligt sa den ena: “Under oss bor två bögar”.
“Jaha”, svarade jag. “Är det konstigt?”
“Mmm”, mumlade hon.
“Men det är jag också”, sa jag rappt.
“VA?”, flämtade den ena.
“Nä-ä!”, skrek den andra.
“Jo”, svarade jag.
Sedan gick vi hem.
Och jag tänkte på hur gott det kommer att vara att möta flickorna med deras föräldrar, som sitter hemma och tutar i sina glin att under dem bor minsann två bögar – förmodligen utan att ens förklara för dem vad det betyder.
Kanske är det min plikt att skaffa barn. Världen skulle genast bli mycket bättre.