En vän i Israel hörde av sig då han behövde hjälp med en översättning av ett videoklipp (sve-heb). Han talar lite svenska då han är gift med en svensk puma (som jag har känt i flera hundra år). Nu kunde han bara inte förstå vad som sades i klippet och ”a friend of mine told me they might speak Finnish”.
Han skickade klippet och jag lyssnade. Det var finlandssvenska. Jag förklarade, varpå han svarade: ”Oh, you mean Moomin Swedish!”
Mumintrollen verkar ju vara väldigt berömda i Israel. Här är ett foto på en tavla som en annan israelisk vän målade för några år sedan. Den hänger på min vägg och jag blir glad när jag tittar på den.
I september 1996 fick jag en bok av en vän och kollega och boken blev liggande i alla dessa år. Jag talar om ”Your erroneous zones” av Wayne W. Dyer, som på svenska har fått den lökiga titeln ”Älska dig själv”. Jag läste den äntligen och boken var faktiskt riktigt bra. Jag läste på wikipedia att denna bok, som utkom 1976, är en av de mesta sålda självhjälpsböckerna. Det kan jag mycket väl tänka mig. Den svenska utgåvan kom 1988 och det är lustigt hur jag fann en del av språket mycket gammalmodigt.
På sidan 18 läser jag: ”…att han inte hade tillbringat sitt liv på det sätt han bort.” Jag har ALDRIG hört att man böjt ”borde” på det sättet: ”bort”, men jag kollade upp saken och så kan man tydligen säga. Ganska festligt.
Halvvägs in i boken insåg jag att jag läst den tidigare (åtminstone halva) då det trillade ut ett ”bokmärke” (se bild nedan): en banklapp! Detta fick mig så klart att återigen börja vandra längs minnenas berömda aveny. Tänk vad dagens ungdomar har missat. Vi RINGDE till banken. Om vi hade ”knapptelefon med tonval” vill säga! Vi betalade även räkningarna genom att fylla i nummer och summor i ett häfte och sedan skickade vi lapp plus räkningar med posten. Därefter ringde jag dagligen till banken med min ”knapptelefon med tonval” för att försäkra mig om att räkningarna blivit betalda. Det tog oftast tre vardagar. Då kunde jag andas ut. Hur som helst. Det var fina tider. Jag levde med min första (enda? sista?) kärlek på Dannemoragatan. Wow.
Rekommenderar boken, som helt enkelt förklarar för en hur man kan bli en gladare och mer avslappnad människa – hur man lär sig att älska sig själv.
Till minne av Hersh Goldberg-Polin, 23, Eden Yerushalmi, 24, Ori Danino, 25, Alex Lubnov, 32, Carmel Gat, 40, Almog Sarusi, 25, som hittats mördade i en tunnel i Gaza. Enligt preliminära uppgifter hade de skjutits i huvudet strax innan de hittades.
Goldberg-Polin, Yerushalmi, Danino, Lubnov och Sarusi kidnappades när de firade livet på Nova-festivalen den sjunde oktober i fjol, medan Gat kidnappades på kibbutz Be’eri.
I nästan elva månader satt dessa vackra själar kidnappade av Hamas, som många dåraktiga människor hurrat för och hyllat även på våra gator och torg, innan de avrättades. Istället för att låta dem komma hem till sina nära och kära mördades de. Grymheten är monumental.
Jag stod i operationskö i ca tio månader p.g.a. aneurysm i hjärnan och här kommer äntligen inlägget om operationen (ganska exakt fem månader efter min omskakande ryggoperation).
Efter en sömnlös natt skrev jag in mig på Tornsjukhuset 06:20, torsdagen den 30:e maj 2024. Jag väntade i runt en kvart innan jag blev inkallad till ett rum där jag tog av mig alla kläder och lämnade ifrån mig mina tillhörigheter. På mig fick jag beigea strumpor, gröna byxor, en bakfri operationskappa (vit med blå blommor) samt en ljusblå sjukhusrock. Därefter leddes jag till nästa väntrum. Jag fick strikta order om att runt 07:30 måste jag uppsöka herrarnas och när jag återvände 07:35 (jag gör som jag blir tillsagd) så väntade sköterskan som tidigare gett mig min fantastiska make-over och hon ledde mig till en säng där jag fick medicin av något slag. Låg där i kanske en kvart innan jag blev körd till narkosen. Hela den inledande proceduren gick snabbare än förra gången, i december.
En trupp människor (varav en jag kände igen från förra gången, och han mig) kom och satte slangar i mig och ställde frågor. Jag rullades in i operationssalen som verkligen fascinerar mig. Det ser ut som ett rymdskepp (eller som jag inbillar mig att ett rymdskepp ser ut). En massa maskiner. Lampor som blinkar. Skärmar. Jag var på en massa, massa skärmar. Fler kontrollfrågor. ”Berätta vad du är här för för ingrepp idag” och ”säg ditt namn och personnummer” o.s.v. Jag fick masken över mun och näsa och blev ombedd att ”andas lugnt”. De sa alltså inte ”räkna långsamt från tio” så där som de gör på film. Fyra andetag senare var jag borta (tre förra gången).
Två och en halv timme senare vaknade jag på uppvaket och blev körd till intensiven. Där låg jag sedan i drygt ett dygn. Jag har aldrig förstått det här med intensiven, eller att ”det är fullt på IVA”. Jag har trott att det har handlat om en (1) maskin men jag låg i mitt eget rum (eller snarare: ett hörn med glasväggar) med säkert tio olika maskiner som pep i tid och otid. Jag hade även en sköterska som satt utanför och hade koll på mig hela tiden. Ungefär varannan timme kom hon med smärtstillande samt kollade siffror på maskiner. Hon frågade även varje gång: ”Vad heter du och vad har du för personnummer? Vet du vilken dag det är och var du är?” Som på film alltså.
Dagen därpå blev jag förflyttad till avdelningen där jag stannade i ytterligare två dygn. Smärtstillande, temperatur, blodtryck, puls – allt med jämna mellanrum. Och en massa mat. Jag äter aldrig fyra mål mat om dagen och jag förstår mig inte på folk som klagar på sjukhusmat. Jag fick balanserad och nyttig vegetarisk kost och ja, den var ofta ful och färglös, men jag var bara tacksam och nöjd.
Jag hade mindre ont efter operationen, än vad jag hade väntat mig. Lite huvudvärk, illamående, yrsel, svullet ansikte och en panna som såg ut som en mindre ballong. Jag hade lite ”kluckande” och ”surrande” ljud i huvudet vid ett par tillfällen men de försvann snart. Hade också lite nedsatt syn och hörsel. Allt detta var normalt, det hade kirurgen berättat för mig redan på förhand.
På söndagen blev jag utskriven och jag har sedan dess fortsätt att ta mina mediciner tre gånger per dag. Reser jag mig lite för snabbt så blir jag yr och det börjar bulta i huvudet men utöver det mår jag för närvarande oförskämt bra. Vi får se hur det känns när pillerburkarna är tomma.
Här vaknar farbror – er nye sporttönt – med ljuvlig träningsvärk. Igår besökte jag simhallen för första gången på åtta år och här kommer min djupa och ärliga analys.
Denna fruktansvärda ålderskris syns på de märkligaste av vis. Först den där fotbollsfinalen (EM var det va?) och därefter lite OS och nu började jag dessutom simma helt plötsligt.
Bli inte förvånade om jag plötsligt skaffar körkort och bil. Medelålderskriser är inte att leka med. Plötsligt förstår jag alla de där ”roliga” filmerna som avhandlar ämnet (det är inte det minsta kul, kan jag upplysa församlingen om).
Först måste jag be om ursäkt. I många herrans år har ni tjatat men jag har inte lyssnat. ”Man mår så bra efter att ha motionerat” och ”man fylls av endorfiner – kroppens eget morfin” osv. Jag erkänner att jag kan vara lite envis ibland (vilket oftast, men inte alltid, är en positiv egenskap).
Nu följde jag era råd och efteråt kände jag mig… euforisk. Jag trivdes, inte som den berömda fisken i vattnet, utan snarare som en glad groda.
När jag efteråt promenerade hem (ynka ca 200 meter) var jag helt slut, på ett härligt sätt, och jag verkligen lunkade för att sedan kasta mig i sängen. Jag till och med somnade ett tag. Trött men lycklig. Eller snarare: trött OCH lycklig.
Jag har alltid tyckt om att simma då vatten känns som mitt rätta element. Förklaringen är säkert så simpel och primitiv. Därför trivs jag även där jag bor då jag har havet runt knuten. En fantastisk frihetskänsla.
Men varför har jag inte vågat gå till simhallen på åtta år? Detta har jag så klart analyserat.
Jag tror att det är så enkelt som att redan när jag var ett gossebarn, under mina mobbade skolår, drabbades jag av stark ångest på gymnastiken. Detta av den anledningen att de få skolkamrater som jag fick äran att hänga lite med var töser (ni vet, såna där ”dåliga” flickor som stod i rökrutan och som hånglade (och mer därtill) med de stökiga grabbarna i nian). På gymnastiken (eller idrotten, som det senare kom att kallas på schemat) separerades vi enligt kön och all min ”trygghet” försvann. Att befinna sig i ett omklädningsrum med bröliga grabbagrabbar är starkt ångestframkallande.
Tänk så djupt rotat detta är! Fortfarande, efter alla dessa år, mår jag både psykiskt och fysiskt dåligt i miljöer med uteslutande herrar.
Därför kan jag väl passa på att uppmana er som ynglar av er, att se till att era glin inte blir bedrövliga mobbare. Mobbning förstör många liv.
[Sensuella badbilder från min (korta) tid i Spanien 1995.]
