Jag är inne i en mycket social period, och vem har jag fikat med idag då? Jo, en ung dam som gillar neonfärger lika mycket som jag. Vi träffades första gången för fem eller sex år sedan på Judiska församlingen i Stockholm. Ibland är det skönt att prata med någon som man har vissa väsentliga saker gemensamt med: (förutom neonfärgerna) Sverige, Finland och Israel.
Det är en sann klyscha att när man är runt 35 och vill ta sig framåt så måste man först veta varifrån man kom till där man är. Lite grann mitt ute på en sådan livsresa är vi just nu, neonkvinnan och jag.
Det var ett trevligt möte. Livet är fullt av såna.
Eftersom alla är så oerhört intresserade av min värdelösa musiksmak så publicerar jag mina månatliga listor (enligt Last-FM). Detta lyssnade jag på under den gångna månaden.
Står i ett köpcentrum och iakttar skyltfönstrens annonser som meddelar att ”höstens underkläder är här” och jag undrar hur många olika slags versioner av underkläder en överskattad designer egentligen kan spotta ur sig.
Låt oss ta det här med herrunderkläder exempelvis. Eller ”herrtrosor” som de kallades i Elloskatalogen på 80-talet. En kalsipp ska vara mjuk men inte sladdrig. Den ska ”fånga upp” apparaturen. Den ska andas och den ska så att säga vara bestämd men även en smula flexibel. Den ska inte skava men ändå hålla ihop den värdefulla härligheten. Visst, vissa föredrar lite längre ben och andra vill ha sådana där bedrövliga boxershorts som helt saknar den rekommenderade push up-effekten. Valet av material kan variera en aning men alla vet ju att hundra procent bomull är det enda rätta.
Så allting har väl redan gjorts? Det enda som kan vara ”nytt” är nåt slags mönster i tyget men även de flesta mönster har väl vid det här laget tryckts?
Sånt tänker jag på denna oktobertisdag. Hur ”ny” är säsongens kalsippkollektion egentligen? Är det i själva verket inte så att det endast är den välutvecklade manlige modellen där inuti tyget som är ny för i år?
En egentligen ganska intetsägande oktobermåndag. Det låter ju inte särskilt upphetsande; särskilt inte om jag tillägger att dagen bjöd på snöblandat regn.
På förmiddagen var jag på ett viktigt (obligatoriskt) möte i Sockenbacka. Det var förvånansvärt bra, informativt och ”hoppingivande”.
Jag kom hem och småstädade och Blake gömde sig som vanligt så fort han fick syn på den förfärliga dammsugaren. Även balkongen fick sig en uppfräschning; det landar gott om barr på den. Och tops (alltså örontops, eller ’pumpulipuikko’ som det så fräsigt heter på finska) efter den som bodde här tidigare.
På förkvällen strosade jag och Blake genom det snöblandade regnet och längs de söliga gatorna till Främre Tölö och träffade vår väninna M. Vi tog en redig, rask promenad i mörkret och vi skvallrade om sådant som inte hamnar på bloggar.
Det var skönt att komma hem och duscha både herr Blake och mig själv och därefter kasta sig under en filt för att se dokumentären After The Screaming Stops om tvillingarna Matt och Luke Goss i popgruppen Bros. Jistanes vad de bråkade! Och jistanes vad stora Bros var på åttiotalet. Jag köpte deras två första album (av tre) men kom inte ihåg att det var SÅ poppis.
Jag nämnde min uppgradering till hemska Catalina och jag är fortfarande lika sur. Idag har iTunes betett sig väldigt märkligt; den har märkt om hela album. Bytt artist och album och hela alltet. Bara så där! HELT SINNESSJUKT JOBBIGT.
Dessutom så uppdateras någonting på min telefon varje gång jag kopplar in den. Se bild. Den bara uppdaterar och uppdaterar i timmar. I två dagar har den nu hållit på att uppdatera NÅGONTING. Skulle vilja vet vad.
Ja, hela datorn är seg. Det kan ta två minuter att öppna ett nytt fönster i webbläsaren. Och hela Finder är superseg. Jag klarar som sagt inte av LÅNGSAMHETER så jag skriker och gormar stup i kvarten.
Ingenting får igång mig på samma sätt som en riktigt bra poplåt och jag har alltid föredragit kvinnliga vokalister. Synd bara att brudar alltid bråkar.
En av mina favoritpopgrupper någonsin är brittiska Sugababes men jag blir ack så trötter på att brudar konstant ska stöka och någon ska sparkas och en annan bli sur och sticka. Konstant bitchande. Det omtalade ’systerskapet’ är dessvärre allt som oftast bara tomt snack.
One Touch
Kolla nu bara på Sugababes som började med tre pigga töser vid namn Siobhán Donaghy, Mutya Buena och Keisha Buchanan. Efter första kreddiga albumet One Touch hoppade Siobhán av. Långt senare talades det om att hon var ”kliniskt deprimerad” på grund av ”bråk med tjejerna”.
In kom ersättaren Heidi Range, vars perfekta popröst jag verkligen älskar.
Angels With Dirty Faces
Andra albumet Angels With Dirty Faces tog ett par steg mot ett mer poppigt håll och det var då jag upptäckte trion, poppare som jag är. Sån där ”kreddig” musik som de sysslade med på debutalbumet är ingenting för mig. Jag är allt annat än kreddigt lagd. (Idag uppskattar jag dock hitten Overload.) På uppföljaren hittar vi bland annat ljuvligt coola Round Round och fina balladen Stronger.
Three
Album nummer tre, Three, bjöd på ännu lite poppigare bitar och samtliga tre töser var kvar i gruppen. På Three finns eleganta übercoola Hole In The Head samt balladerna Too Lost In You och Caught In A Moment. Här finns också en av mina absoluta favoriter: den vemodiga Conversation’s Over.
Taller In More Ways, version 1
Dags för fjärde plattan Taller In More Ways som innehåller popkaramellerna Push The Button och Red Dress. Albumet gavs ut två gånger eftersom Mutya chockerande nog hoppade av och låtarna spelades in på nytt med nykomlingen Amelle Berrabah. Henne litade jag inte riktigt på eftersom hon kändes en smula som Leila K; alltså en hårt hållen marockansk tösabit som bestämt sig för att leva rövare som popstjärna.
Taller In More Ways, version 2 med utbytt flicka
Amelle sjöng dock – som alla andra Suga-flickor – fantastiskt fint och på femte albumet Change fick Sugababes en jättehit med den perfekta popdängan About You Now. Här finns också suveräna Never Gonna Dance Again, nostalgiska Back When samt dansanta My Love Is Pink.
Change
På sjätte albumet Catfights and Spotlights var chockerande nog uppställningen fortfarande oförändrad men jag undrar hur accepterad stökan Amelle egentligen var. Musiken blev för övrigt lite mindre poppig här, vilket var synd. Singeln Girls är dock rivig och Side Chick är svalt och svängigt cool.
Catfigths [NO SHIT!] and Spotlights
Nu kommer vi fram till det senaste (sista?) albumet Sweet 7, som släpptes för hela tio år sedan. Här fick Keisha sparken (av vem?) och därmed försvann gruppens enda originalmedlem. Keisha, som med sin fantastiska röst och med sina låtskrivartalanger, varit en minst sagt betydelsefull del av Sugababes var nu puts väck. In kom istället Jade Ewen (”känd” för att samma år, 2009, ha sjungit den såsiga balladen It’s My Time i Eurovision Song Contest).
Sweet 7
Trots att jag inte gillar uppställningen på Sweet 7 så finns här några riktigt härliga låtar: Wear My Kiss och Thank You For The Heartbreak exempelvis. Musiken blev lite mer generisk och trots att jag diggar just sån musik så saknades det där sugabejbiga.
Här någonstans fick slutligen stökan Amelle sparken.
I och med alla dessa byten av medlemmar förlorade Sugababes sin poptastiska trovärdighet och förvandlades till en produkt där allt och alla var utbytbara. Inte bra och mycket synd på så rara talangfulla ärtor.
Hur känns det att se sitt livsverk plötsligt frontas av helt andra människor? Det måste vara mycket traumatiskt!
Men sagan är inte slut.
Flatline
De tre originalmedlemmarna Mutya, Keisha och Siobhán slog återigen sina poppiga påsar ihop och 2013 släppte de under namnet Keisha Mutya Siobhán den fantastiska låten Flatline. Det skulle komma ett album men det har nu gått sex hela år och vi har slutat vänta.
Flowers
Men. Huxlux dyker nu brudarna upp igen. Och nu kallar de sig återigen Sugababes. Enligt uppgift har Keisha lyckats köpa loss gruppens namn. (Enligt andra rykten var det Mutya som gjorde det.) Just nu är (de numera halvmogna) damerna aktuella med låten Flowers, som är ett samarbete med någon som kallar sig DJ Spoony. Jag är inte imponerad av låten men hoppas och väntar med spänning på att ett riktigt Sugababes-album ska komma. Tycker dock att Heidi också ska få vara med. Hon är min favoritsockerbabe.
Avslutningsvis. Jag kan inte välja EN favoritlåt men nu väljer jag ändå About You Now. Under sista refrängen, när Keisha för kung och fosterland wailar loss, skapas så fruktansvärt perfekt popmusik!
