Jag var ju på så kallad helundersökning förra veckan och idag var jag på Södersjukhuset för återbesök. Inga sjukdomar fanns att finna i min fräscha kropp. Kom så hånglar vi loss.
Månad: maj 2007
Datorn är full av sk*t
Vi har väldigt crappiga datorer på jobbet och de är överfulla av virus. Tyvärr har jag inte behörighet nog att uppdatera virusprogrammen och jag sade till den ansvarige för ett halvår sedan; “kan du vänligen uppdatera dem alternativt ge någon annan, exempelvis mig, behörighet att göra det?”
Som vanligt blev svaret något svammel i stil med “jaja”.
Idag kollade jag om något hade hänt men virusprogrammen var inte uppdaterade på 438 (!) dagar. Jag hittar dagligen sisådär 20-30 virus/trojaner i mina datorer hemma så jag vågar inte ens tänka på hur nedlusade jobbdatorerna är*.
Ska jag säga till en gång till?
Eller ska jag strunta i det och när allt brakar ihop säga “vad var det jag sa”?
Jag har väldigt svårt för att låta sådant här passera men jag är ännu tröttare på att alltid ta ansvar när jag aldrig någonsin får något för det.
*Hemma uppdaterar jag mina virusprogram (3 stycken) minst varannan dag.
Here we go again
Ut med det bara
Igår lämnade jag min espressomaskin i grovsoprummet. Den fick mig att tänka på mitt ex nämligen.
Förra veckan gjorde jag mig av med en tjusig kandelaber som jag för många herrans år sedan fick av en kvinna jag senare kom att känna hatiska känslor för. Jag tänkte på henne varje gång jag såg den.
Ja, jag har känslomässig storstädning just nu.
Rekommenderas.
”Suddenly Monday appears again, where is the weekend? I lost it again”
Ny härlig vecka och igår blev det inte mycket bloggat.
Njöt av solen (mest inomhus i ärlighetens namn) och tog en långpromme med Sebbe och R. Jag hade t-shirtpremiär och dagen till ära klädde jag mig i min chockrosa Kylie-t-shirt. Såg fem avsnitt av underbara serien Dirt. Åt vegokorv och pommes. Men mest av allt hade jag ångest efter att ha mördat en snigel. Kvällen innan promenerade jag och Sebbe längs lillstigen som leder från hemmet till hundängen. Jag noterade en jättesnigel med ett jättehus på ryggen som var på väg att korsa stigen och jag tänkte; “rappa på nu, lilla snigel så du hinner över innan någon trampar på dig”. 20 minuter senare när vi var på väg tillbaka hem hörde jag plötsligt ett krasande ljud under min högra sko och jag förstod genast. “Å nej!” skrek jag. Det var mycket traumatiskt.
Sebbe har för övrigt upptäckt att det finns myror. De är mycket intressanta. Jag vill inte ens tänka på hur många myror jag trampar ihjäl dagligen.