Jag har skrivit om ämnet tidigare men det tål att upprepas. Häromkvällen chattade jag lite med en mycket trevlig yngling på Qruiser (vet ej varför jag är inloggad där hela kvällarna eftersom jag nästan aldrig talar med någon – bortsett från några vänner som vägrar ha MSN). Hursomhelst. Ynglingen flirtade tydligt med mig och en bra bit in i samtalet frågade jag varför han inte har någon pojkvän.
“Jo, men jag har pojkvän”, svarade han, “men vi förstår inte varandra”.
Men dumpa för helvete.
Jag hade (så klart) ett långt utlägg om att han – för sin egen och sin killes skull – kanske skulle ta och avsluta det fem år långa förhållandet om det verkligen är så att de inte förstår varandra efter alla dessa år. Förmodligen sitter de båda och raggar järnet på var sitt håll och väntar med att sätta punkt tills de funnit någon annan.
“Jo, jag vet”, sa han, “men det är inte så lätt”.
Jag målade upp hans liv framför honom; hur han går runt och är inte helt tillfredsställd och vaknar upp när han är runt 80 och inser; “Det här var ju verkligen inte så kul”.
Ynglingen lyssnade och antecknade säkert ihärdigt.
Det är inte konstigt att folk är bittra när de går runt och lever i sina b-förhållanden. Vakna! Det är inte så tradigt att vara singel. Det är definitivt trevligare än att leva i en kass relation (jag vet). Det känns som att om man inte har partner och/eller barn är man en outsider och tas inte riktigt på allvar (oavsett läggning).
Så frågan är; är det vi singlar som är freaks eller är det packet som lever i sina värdelösa förhållanden – livrädda för att inte ha någon?
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik