Gårdagen var en stor besvikelse från början till slut.
Jobbet och jag gick på Kay Pollaks seminarium “Att växa genom möten – och välja Glädje” och redan efter fem minuter satt jag med hakan vid knäna.
Karln (70+) stod och sa saker som jag visste som tioåring.
Ingenting han sa var något jag inte skrivit i denna blogg under mina Positiva Veckor.
Pollak berättade att han arbetat i “flera år” på sina två “bästsäljande självhjälpsböcker” och min enda tanke var att jag hade kunnat sammanställa dem på en eftermiddag.
Det hela var så dåligt och tradigt att jag + några kollegor i pausen gick och hinkade bira. Jag hade helt enkelt inte lust att spendera tre timmar av mitt liv på en som på beställning skrattande karl som talar om saker jag kan utan och innan.
Tyvärr gick vi på The Dubliner och där stinker det urin. Mycket otrevligt. Pricken över i denna värdelösa kväll var att garderobspersonalen på allvar trodde att jag ville skinna dem på en tjuga.
– Det blir 20 kronor tack.
– Jag betalade när jag hängde in jackan.
– Nej, det gjorde du inte.
– Ehh.. Jo.
– Jag har hängt din jacka bak och fram och det betyder att du inte har betalat.
– Du får hänga min jacka upp och ned om du vill men jag har fortfarande betalat.
– Nej, det har du inte.
– Jag går inte i konkurs om jag betalar en tjuga extra men att du står där och påstår att jag ljuger dig rakt upp i ansiktet.. det är inte okej. Hejdå.
När någon tror att jag ljuger…
Ser jag blixtar.
När jag var på väg hem tänkte jag att jag inte ville låta kvällen gå till historien som helt värdelös så jag slank in på favoritgaykrogen.
Underbart att komma hem.
“Hej Kim”. “Hur mår du?” “Vad får det lov att vara denna kväll?”
I love my gays.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik