Jo, alltså lite existentiell ångest råder här för närvarande. Vad är egentligen viktigt i livet och hur i hela friden ska vi hinna med att göra just det som faktiskt betyder någonting?
Jag lyssnade på en podcast för några dagar sedan, där husguden Alexander Bard sa nåt i stil med att eftersom vi människor (till skillnaden från djuren) vet att vår tid här är begränsad, så inser vi vikten av att fylla tiden med sådant som är meningsfullt. Utan denna vetskap skulle allt kännas väldigt meningslöst. Och så är det ju. Jag vet ganska exakt vad jag vill och vad jag önskar mig men jag vet inte hur jag ska förverkliga dessa drömmar. Och även om jag har ett hum så vet jag inte hur jag ska ha tid och ork, eftersom vardagen kräver sitt. Så känns det just nu.
Jag införskaffade en töntig bok som är som ett ”projekt” som varar i 52 veckor. Kanske kan denna bok hjälpa mig att sortera tankarna?
Den första mars kör jag igång med detta ”projekt” så jag kanske får anledning att återkomma till ämnet.
Första arbetsveckan på nya jobbet är avklarad och det har gått SÅ BRA och jag är så nöjd och så tacksam. Kollegorna är trevliga (precis som på förra stället) och för varje dag som går så kommer jag mer och mer in i de nya rutinerna. Det är ju väldigt stressigt och pressigt att komma till en ny arbetsplats men så sakteliga så börjar jag komma in i det hela.
Nu har jag även lyckats lista ut hur jag ska ta mig hem från Esbo när jag jobbar sent. Vid den tiden trafikerar inte samma busslinje sträckan, så som den gör på morgonen, och detta orsakade mig huvudbry första kvällen. Som en yr tupp irrade jag runt mellan motorvägarna, längs viadukterna och vägkanterna i mörkret och hemresan den kvällen tog en och en halv timme. Det vill säga tre gånger så länge som den borde ha gjort.
Kväll nummer två hittade jag rätt och smidigt och snabbt tog jag mig hem till Helsingfors. Underbart!
Jag har varit psykiskt och fysiskt helt slut efter jobbet och jag har – tack och lov – lyckats sova gott. Idag är det lördag och jag är ledig och jag var uppe med tuppen för att ta tag i dagens bestyr. Jag har hunnit tvätta och handla och sopsortera och småstäda och hundpromenera och nu står min legendariska vegetariska lasagne i ugnen.
Det känns SÅ SKÖNT att livet är SÅ NORMALT just nu.
Jag vaknar strax före 06. Det är mörkt och jag har först ingen aning om vad klockan är. Ler lite för mig själv när jag inser att jag vaknat samma tid som när jag ska till jobbet. Jag älskar ju rutiner. Blake ligger kvar under täcket. Han sover så sött. Han är mig så kär. Jag vet inte om det är ett riktigt ord men jag brukar säga att han är ”älsklig”. Värd kärlek, liksom. Mig kär.
Brygger kaffe. För första gången på ganska exakt femton år hörs det hemtrevliga ljudet av en kaffebryggare i mitt hem. Jag har druckit snabbkaffe sedan 2005 men nu fick jag en bryggare av en vän. Ett väldigt hemtrevligt ljud som sagt. Blake skäller. Undrar vad det är som låter.
Kollar mina sociala kanaler. Lägger upp nåt halvrart. Kollar tidningarna. Rutin: Svenska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Expressen, Nyheter idag, Times of Israel, Ynet News. Musik i bakgrunden: Melanie C.
Plötsligt är klockan 08 och Blake har vaknat. Vi åker ner i källaren och bokar tvättstugan. Går ut bakvägen och trippar längs gatorna i Mejlans. Det är vackert. Ja, det är faktiskt en smärtsamt vacker höstdag. Det blåser lite. Solen skiner blygt. Några virvlande färgglada löv.
Stannar till på Alepa på Mannerheimvägen och köper Zonnic*. Tänk att 4 mg-versionen är slut i hela stan. 2 mg finns här och var. Dessutom dessvärre med smak av mint. Damigt. *Alltså ett snussubstitut. Sinnessjukt patetiskt att snus ej får säljas. Töntigt.
Ringer en väninna och ber om ursäkt över att jag lät sur när hon ringde igår. Jag var så trött, så trött. Hon är förstående. Ingen fara.
Blake och jag går hem. Dricker kaffe igen och matar min älskliga älskling. ”Älsklig” verkar vara ett ord ändå, eftersom det inte stryks under med rött när jag skriver det. Oj. Där ser man.
Äter en fil. Viili. Väldigt purfinskt.
Klockan 09:55 är jag i tvättstugan. Tvätterskan före mig är kvar. Jag insåg först inte att jag var tidig. Hon ler när jag håller upp dörren för henne. Undrar om hon tycker att jag är snygg. Går jag hem hos damer?
Någon har spillt nåt i hissen. Skorna blir klibbiga. Mina nya, fina skor! Jag hämtar en trasa och städar hissgolvet. Jag står inte ut med stök och spill i allmänna utrymmen; jag tycker att det är pinsamt. Vill inte att någon ska tro att jag är en spillare.
Känner mig grabbigt klädd i blå jeans (som sitter perfekt och är just så långa som de ska vara) och vit collegetröja. Värsta grabbiga grabben. Blå keps dessutom som pricken på ett pinnsmalt i. Tänker på att jag inte har hånglat på snart två år. Sånt otroligt slöseri!
Håret blir gråare och gråare. Ska jag färga det eller ska jag kapitulera? Grått är snyggt och sexigt på andra men inte på en själv.
Går ut med sopsorteringen innan jag går till tvättstugan. Njuter av det inte längre klibbiga hissgolvet.
Småchattar med en väninna i Stockholm.
Tvätten är avklarad och jag har värmt gårdagens vegetariska lasagne. Min lasagne alltså – den är berömd. Så fruktansvärt god. Väldigt kryddstark den här gången.
Plötsligt är klockan 14:39 och jag har vilat på maten. Har varit så väldigt trött hela den här veckan. Trött men glad. Effektiv. Nu har jag just dammtorkat och dammsugit. Min hund – trots att han är så väldigt liten – hårar för tillfället ner riktigt rejält. Snart dags för en promenad igen.
Läser i tidningen att det igår inträffade en dödsolycka runt hörnet från mitt hem. Jag passerade platsen fyra-fem timmar senare, utan att veta att en cyklist just blivit av med livet just där. Svindlande. Någon som var ute och cyklade fick aldrig cykla hem. Livet är här och nu. Låt oss leva det.
Funderar länge och väl på det här med middag. Kommer inte fram till någonting alls, så jag bestämmer mig för att gå ut med Blake till att börja med. Kommer tillbaka hem. Ger Blake en karamell och promenerar i det strålande vädret till K-Market. Jag är egentligen en S-Market-man men K-Market har en vegetarisk färs som jag vill ha. Den är slut tvingas jag inse. Paniktänker och gör om hela menyn där och då. (Resultatet finns på instagram.) Köper även stålull. Eller tvålull heter det visst. Har nog köpt stålull max två gånger i hela mitt liv. Funderar på vad stålull heter på finska. Rautavilla? Googlar. Teräsvilla. Det hade jag ingen aning om. Stålull och tvålull är olika saker? Det står tvålull på svenska på förpackningen. Men nog är den exakt som den där stålullen som jag köpt en eller två gånger tidigare. Ingen skillnad alls.
Promenerar förbi stället där cyklisten dog. Blommor. Några människor skvallrar om det inträffade. Hör dem tala om en paketbil. Livet är skört. Folk dör.
Tänk om jag dör nu i natt.
Slår ifrån mig tankarna och plockar fram stålullen och rengör min spis. Jag kvittrar! Det går så lätt. Spisen blir skinande ren och jag blir nöjd. Vad härligt ändå.
En vän ringer. Han vill bjuda mig på middag på någon nyöppnad restaurang i morgon. Bokar in en träff. Har jag rena munskydd eller oanvända engångs-?
Väl hemma lagar jag som sagt mat och äter medan jag kollar på favoritprogrammet Gränsvakterna Australien (eller vad det heter). Samma gamla galna kineser som smugglar med sig konstig ”mat”. Utan denna ”mat” skulle vi inte ha en pågående pandemi. Tänk på det!
Lyssnar på Kylie och halvkollar på Vänner. Slösurfar. Blake sover bredvid mig i soffan. Måste snart duscha. Jag använde en inte så bra hudkräm igår så nu kliar det. Jag har väldigt känslig hy och endast ett visst märke passar min hud. Jag tokade till det och testade ett annat. Det borde jag inte ha gjort. Även om det var svindyrt. Ej inhandlat av mig själv. Skulle aldrig köpa krämen i säcken, så att säga.
Blake vaknar. Han skäller mot tv:n. Ungefär varannan reklamfilm innehåller en hund eller en katt eller en häst eller en kanin eller ett får. Det går han igång på. Eller för all del en talande droppe i reklamen för diskmedel. Den är ju spännande.
Bestämmer mig för att diska undan efter middagen. Har en ny stekpanna. Vill inte att den ska bli förstörd.
Vad skönt att jag har städat idag tänker jag och reser mig och går och diskar.
Jag har inte rökt idag och det är jag nöjd med. Jag hatar cigaretter men jag lider av ett väldigt starkt nikotinberoende. Känner mig svag när jag tänker på att jag inte lyckats skaka av mig beroendet. Pinsamt.
Disken är diskad och jag måste duscha nu fastän jag egentligen inte orkar. Att vara naken och hålla på. Det är ingen favoritsyssla (eller -skrud). Lyssnar på gamla Kylie och tänker på att jag aldrig någonsin har gillat första singeln Locomotion. En vidrig låt. Men, på en turné gjorde hon en väldigt bra version av den. Det var på Fever-turnén 2002, som jag såg i Globen. Nära mitt dåvarande hem. Kolla klippet här. Oj, så erotiskt. Jag upptäckte Kylie när I Should Be So Lucky kom. Sedan dess har hon varit min näst mest spelade artist efter Madonna. (Bevis.)
Nä, jag måste duscha nu. Men jag måste raka mig också. Ännu tråkigare. Men jag känner mig som en lufs med skäggstubb, även om jag är snyggare med lite ansiktsbehåring. Usch, jag känner mig smutsig om jag inte rakar mig. Jag rakar mig nu så är det gjort.
Nu är jag nyduschad och renrakad och jag och Blake har just kommit in från kvällsrundan. Klockan närmar sig 21 och jag ser fram emot att krypa till kojs. Lite nyheter först. Kanske hittar jag någon film att glo på. Så jag avslutar detta inlägg här. Händer det inget märkvärdigt så slutar denna dag med att jag somnar som en stock om ett par timmar.
Tack för idag. En bra dag. Inget att skriva hem om, men en helt bra dag.
Kim da Costa och Blake Carrington da Costa i september 2020.
Veckan började helt okej. Jag ringde – trots min enorma och ologiska telefonskräck – ett par samtal som jag skjutit upp alldeles för länge. Det får ni den stora äran att se i nästa finskspråkiga vlogg! Den första finns här, om ni har råkat missa detta mästerverk.
Så satt jag och bläddrade i min kalender i förmiddags och jag har väldigt mycket att stå i under denna vecka, men just den här måndagen var helt blank. Min måndagspromenadskompis avbokade dessutom, så jag och Blake har varit alldeles ensamma.
Vet ni. Dagarna bara går. I ett rasande tempo. Och det är det här som är livet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Så känns det idag. Vissa dagar är bara så omärkvärdiga. Nästan lite onödiga. Då känns det extra skönt att ha hund, ty för honom var jag allt annat än omärkvärdig och onödig.
En egentligen ganska intetsägande oktobermåndag. Det låter ju inte särskilt upphetsande; särskilt inte om jag tillägger att dagen bjöd på snöblandat regn.
På förmiddagen var jag på ett viktigt (obligatoriskt) möte i Sockenbacka. Det var förvånansvärt bra, informativt och ”hoppingivande”.
Jag kom hem och småstädade och Blake gömde sig som vanligt så fort han fick syn på den förfärliga dammsugaren. Även balkongen fick sig en uppfräschning; det landar gott om barr på den. Och tops (alltså örontops, eller ’pumpulipuikko’ som det så fräsigt heter på finska) efter den som bodde här tidigare.
På förkvällen strosade jag och Blake genom det snöblandade regnet och längs de söliga gatorna till Främre Tölö och träffade vår väninna M. Vi tog en redig, rask promenad i mörkret och vi skvallrade om sådant som inte hamnar på bloggar.
Det var skönt att komma hem och duscha både herr Blake och mig själv och därefter kasta sig under en filt för att se dokumentären After The Screaming Stops om tvillingarna Matt och Luke Goss i popgruppen Bros. Jistanes vad de bråkade! Och jistanes vad stora Bros var på åttiotalet. Jag köpte deras två första album (av tre) men kom inte ihåg att det var SÅ poppis.
Jag nämnde min uppgradering till hemska Catalina och jag är fortfarande lika sur. Idag har iTunes betett sig väldigt märkligt; den har märkt om hela album. Bytt artist och album och hela alltet. Bara så där! HELT SINNESSJUKT JOBBIGT.
Dessutom så uppdateras någonting på min telefon varje gång jag kopplar in den. Se bild. Den bara uppdaterar och uppdaterar i timmar. I två dagar har den nu hållit på att uppdatera NÅGONTING. Skulle vilja vet vad.
Ja, hela datorn är seg. Det kan ta två minuter att öppna ett nytt fönster i webbläsaren. Och hela Finder är superseg. Jag klarar som sagt inte av LÅNGSAMHETER så jag skriker och gormar stup i kvarten.
