Min sorgeprocess är en smula utdragen. Dagligen kommer jag på saker som jag vill berätta för min bortgångna väninna. Sedan kommer jag ihåg att det får vänta till livet efter detta. Men jag pratar mycket med henne även här och nu. Hon var så jädrans rapp och livet hade gjort henne orädd. När jag kom hem från arbetsintervjun förra veckan så tjoade jag: ”Vi gjorde det, Seija! Vi fick jobbet.” Och varje gång ”hör” jag henne svara med sedvanlig vän liten röst. Att en så stor kvinna kunde ha en så liten röst! När jag måste göra någonting jobbigt så tänker jag på henne. Hon pushar mig och sedan är hon stolt. Jag känner det.
Saknar att se henne komma mot mig med rullatorn. Ciggen i mungipan. Stånk och stön och svettig panna. Smyckena skramlar och de stora tygen som hon alltid klädde sig i fladdrar vilt. Hämtar kraft i hennes oräddhet. Hon brydde sig inte om vad folk och fä tyckte om henne och hennes en smula bohemiska liv och leverne.
Det känns trösterikt att veta att hon mot slutet kände sig färdig med livet som hade varit väldigt innehållsrikt. Nu slipper hon alla krämpor och hon dansar fjäderlätt omkring någonstans.
Livet är fullt av möten med andra människor (och djur) och det är dessa möten som Gör Livet. Som Är Livet. Allt annat är bara onödigt krimskrams som distraherar oss. Det lärde hon mig.
Då är ”arbetsveckan” avklarad. Har varit på kurs, två möten (på det ”privata” planet) samt ytterligare två möten (på det lite mer ”professionella” planet). Är nöjd. Jag har gjort mitt för den här veckan och nu tänker jag slappa och slöa med Blake hela helgen.
Vet ni att när man har hunnit fylla 35 så upplever i alla fall jag att människor faktiskt lyssnar på vad en säger. Det är en ganska fin överraskning och en bonus med det förfärliga åldrandet.
Min nya medicinering mot Den Eviga Sömnlösheten verkar fungera – åtminstone just nu (jag har flera gånger fått uppleva att en ny medicinsk cocktail har fungerat ett kort tag för att sedan hitta mig själv tillbaka på Helvetets Ruta 1). Jag har alltså sovit runt sex timmar per natt hela den här veckan och det är skönt att känna hur hjärnan plötsligt fungerar igen, att känna ork och vara på gott humör samt att fysiskt må bra och slippa de krämpor som kommer med sömnlöshet.
Vi är ointresserade av idrott.
Jag har varit på långpromenad två gånger med dels en kvinna och dels en man. Båda träffade jag genom min nyss avslutade ’gruppterapi’. Så tacksam över den fina upplevelsen som på riktigt förändrade mitt liv. Nästa vecka ska jag fika med de två handledarna för att uppdatera dem om hur det går för mig här ute i det ”civila”, samt för att få pärmen med alla mina utförda uppgifter (ja, vi hade ju till och med hemläxor som vi sedan redovisade för gruppen!).
Jag har skrivit på min bok om de senare årens dramatiska händelser och nu har boken fått en titel. Den kom till mig under ett möte för en vecka sedan (på finska, och jag gillade den på båda språken).
Ja, det har hänt en massa annat också men nu ska jag sätta punkt och ta helg, så jag säger SHABBAT SHALOM och vi hörs inom kort.
Efter min väninnans bortgång har jag analyserat en del. Jag tror att en av anledningarna till att hon trivdes så bra i mitt sällskap var att jag i henne såg Människan snarare än Sjukdomen. Hon ville uttryckligen inte bli sedd som en sjuk person. Till exempel de första gångerna när hon och jag var ute på vift tillsammans med rullatorn så tyckte hon att det var pinsamt och jobbigt men jag, eftersom jag är som jag är, sa att hon fick väl ta på sig en stor hatt eller nåt, så att det var hatten man lade märke till istället för rullatorn. Vi var på ett karaokeställe en gång och hon hon kvittrade: ”Kim, det är ingen som lägger märke till rullatorn! Jag är som vem som helst annan här!”
När vi sågs så avhandlade vi snabbt sjukdomssnacket. ”Hur mår du och har du tagit dina mediciner och när ska du (vi) på nästa läkarbesök?” Då var det avklarat och resten av tiden pratade vi om livet och skvallrade om sånt som folk brukar skvallra om.
Till skillnad från många andra (främst hennes familj) så litade jag på att väninnan själv visste sina gränser och vad hon klarade av rent fysiskt. Det var ”chockerande” att vi plötsligt reste bort över en helg men det gick ju bra det också. Nån gång sa hon nej till någonting, då hon visste att hon inte skulle orka, så hon kände ju sig själv och kunde dra gränserna.
Av detta kanske vi kan lära oss att när vi har att göra med en människa med en sjukdom så ser vi Människan först. Ja, sjukdomen finns där, men sjukdomen ÄR inte Människan.
När jag flyttade in i mitt dåvarande hem i januari 2017 bekantade jag mig snabbt med granndamen på tredje våningen. Vi kan kalla henne S. S var sjukpensionär och en väldigt rapp och rivig kvinna. Hon hade parkinsons och när vi blev vänner led hon mest av väldigt irriterande skakningar. Bortsett från det var hon som vem som helst; hon kom susande på sin cykel och berättade att hon skämdes så i mataffären när hon vid kassan med darriga händer försökte plocka fram kort eller kontanter. Hon brukade – där och då – med hög stämma berätta om sin sjukdom och att det var på grund av den som allting tog sådan tid. Hon var rädd för att folk skulle tro att hon var full (beteendet kunde ibland påminna om det hos en mycket påverkad människa).
Vi sågs varje dag, S och jag. Hon blev långsamt men ”stabilt” sämre och jag hjälpte henne med ditt och datt. Jag diskade och lagade mat och handlade åt henne och åkte med henne på otaliga besök på vårdcentraler och sjukhus. Det var inte helt lätt att trycka in henne i en taxi men jag – vi – gjorde så gott jag – vi – kunde.
S tecknade mina hundar…
…Och mig.
S visste att hennes tid var på väg att rinna ut och hon levde för stunden. Ingenting fick skjutas upp; allt skulle ske idag. Jag har själv alltid haft samma livsfilosofi och är mycket otålig och har problem med att vänta på att saker och ting ska hända eller göras. Kanske även på grund av detta kom vi så bra överens.
Vi bestämde oss för att åka till Tallinn. ”Inte nästa vecka. Vi åker i morgon bitti.” Och det gjorde vi. S kunde fortfarande gå och hon ägde ännu ingen rullator men hon blev snabbt trött och vilopauserna var många. Ett av mina starkaste minnen med S är från när vi klev av färjan i Tallinn och S sa att hon alltid velat åka med en cykeltaxi. Jag tyckte att det var pinsamt och töntigt ”turistigt” men S stod på sig. Vi satte oss således i vagnen och lät den ivrigt cyklande mannen ta oss till vårt hotell. S njöt. Hon skrattade sitt varma stora skratt och jag insåg nog där och då att hon nu verkligen var inne i en sådan fas i livet då hon skulle göra allt som hon alltid velat göra. Här skulle jag kunna berätta de mest tokiga saker som denna kvinna gjorde under sina sista år, men jag känner att jag har tystnadsplikt och kniper näbb. Men tro mig – hon LEVDE.
Jag i den ”pinsamma” cykeltaxin.
S betalade den där cykeltaximannen och hon betalade honom dubbelt. Sådan var hon. Fattig men generös. ”Han har en massa barn och jobbar som cykeltaxigubbe. 20€ hit eller dit spelar ingen roll för mig, men hans barn får mat på bordet.”
S och jag besökte en del karaokeställen också. Hon gillade att komma ut bland folk och jag gillade ju att greppa mikrofonen. Första gången hon gick på krogen med rullator var hon väldigt nervös. Hon ville inte bli sedd som en sjuk människa eller som ett offer och det tog lång tid innan hon accepterade att skulle hon ta sig ut så var det tvunget att ske tillsammans med rullatorn. Till hennes stora glädje var det ingen som reagerade på att hon kom gungande med sitt ”fordon”. Efter den första gången försvann den rullatorskam som S burit på.
S var en matriark. Vi var ett gäng som umgicks och S var hövdingkvinnan i mitten. Hon hade fyra äktenskap bakom sig, och lika många barn. Hon hade upplevt bra och mindre bra samt riktigt eländiga tider och erfarenheterna hade fått henne att inse vad som var viktigt i livet.
S och jag skrattade ofta åt hur lustiga vi måste ha sett ut tillsammans. Hon en äldre dam som kämpade sig fram med sin rullator, med svetten forsande, och jag som den något yngre ”färgglada” man som jag är. Var hon min mor eller min fru? Nej, vi var ju ”bara” två goda vänner som råkade träffas då vi råkade bo i samma hyreshus. Jag tror inte på slumpen och jag inser ju att vi dök upp i varandras liv just vid rätt tillfälle. Jag fick sällskap och jag fick känna att jag gjorde nytta. S i sin tur fick lite färg och flärd under sina sista år.
Det var dock inte parkinsons sjukdom som tog kål på S. För ett tag sedan fick hon en cancerdiagnos och därefter gick det snabbt utför.
Igår lämnade S själ den plågade kroppen. En befrielse för henne, att slippa plågorna. Det senaste halvåret var inte riktigt värdigt en människa. Hon är fri nu, min kära S. Tomrummet är enormt, men tacksamheten är större. Tack för allt, S.
S gillade inte att fotograferas, men dessa foton får hon faktiskt bjuda på!
Jag är en sån där som tycker om att SÄGA tack och att låta bra människor få veta att de är bra (mitt bland alla vidriga as), och jag blir en aning rörd när jag tänker på de fantastiska människor som jag har lärt känna genom ”gruppterapin”. Så jag måste lätta på mitt hjärta.
Jag har bara två veckor kvar av nämnda program och jag hoppas att mina ”medpatienter” har fått ut nåt av mig också. Förutom att hjälpa mig med mina demoner så har de hjälpt mig med en massa praktiska saker i samband med min flytt. En kvinna kom med sin konstiga maskin och ”sågade” upp mitt lås på cykeln pga borttappad nyckel. En annan klippte Blakes ”jobbiga klo” på ett professionellt vis. En man följde med på lägenhetsvisning, som moraliskt stöd. Har fått lampor och mattor. (Jag gjorde mig av alla möbler i fjol inför rehab, pga alla dåliga vibbar, minnen och energier.) Igår bar två herrar hem en bokhylla. Idag fixade de redskap så att vi (mest DE) kunde rulla hem soffan som jag hittat till salu i en FB-grupp. Jag har haft två klassiska Klippan-soffor (Ikea) i mitt liv och nu när jag var på jakt efter en soffa till nya hemmet så insåg jag att det är en Klippan jag vill ha ännu en gång. Elegant, stilren och bekväm. Som av en händelse hittade jag en i rött (fejk- antar jag) läder. Så het!
Och tänk att de vill hjälpa mig för att jag är ”en bra typ”. (”Sinä olet hyvä tyyppi.”)
En blir rörd så här på ålderns höst. Det finns gott folk i ett hav av sopor.
