tänk om detta är kvällen då något underbart händer

Är detta min station?

I morgon ska jag på lägenhetsvisning på en adress strax nordväst om Sibeliusmonumentet. Jag är eld och lågor. Om jag vill ha bostaden så får jag den. Jag och Blake var där och snokade idag. Perfekt läge. Jag kan gå eller cykla överallt. Jag kan åka spårvagn istället för buss. Jag har nära till allt; stadens sus och dus runt ena knuten och grön natur plus vatten runt den andra.
Om jag tackar ja till denna bostad så kan det mycket väl vara så att det är där jag stannar fram till min död.
En hyreslägenhet med reko hyra i Helsingfors innerstad är en lottovinst. Är det nu Skaparen belönar och prisar mig för mina goda gärningar? Jag hoppas det.

Jag har åkt förbi denna adress väldigt många gånger och så sent som i förra månaden satt jag på bussen och tänkte att ”här skulle jag vilja bo”.

I morgon vet vi. Jag litar på Skaparen, som vet vad som är bra för mig och även vad jag har gjort mig förtjänt av. Om man bara lyssnar på Skaparen (eller Livet eller Moder Jord eller vad man nu vill kalla Kraften för) så flyter det på och man hamnar inte bara på rätt tåg – man kliver också av på rätt station. Man ska inte käfta emot för mycket. Nyckeln är just att lägga sitt öde i Skaparens händer.

Är detta min station? I morgon vet vi.

Muskelberget på bussen

Mitt Händelserika Liv, del 239 984 980.

Så. Jag satt på bussen en helt vanlig torsdag, på väg hem från terapin. Jag noterade att bakom mig satt ett muskelberg. Jag går inte igång på jättemuskler men jag tyckte att han hade snygga händer på nåt vis.
Han klev av strax innan jag skulle av och han stod vid dörrarna framför mig och spände sig. Han tittade inte det minsta på mig men det kändes lite som att han visade upp sig.
Han hade bara t-shirt på sig på överkroppen och det var lite märkligt, tänkte jag. Faktiskt tänkte jag ett par snuskiga tankar också, det ska jag erkänna.

Kom hem. Satt i ett möte. Min mobil pep och jag fick ett meddelande på en sån där ”vuxen-app”.
”Aah tja, jag såg dig på bussen för ett tag sen” osv.
Det visade sig att det var muskelberget!
Visst var det väl tossigt!?

Nåväl, jag svarade och skrattade lite och sedan gick det som det brukar: han var en k*t arab som skickade mängder av pe*isbilder och han ville ses för att göka, vilket jag så klart inte var intresserad av.
Han hade ändå vett att be om ursäkt över att han hade skickat alla dessa pe*isbilder. Alltid nåt.

Ja. Det var min torsdag det. Fick lite uppskattning efter en oskyldig bussresa, även om jag bara var ett stycke kött. Tack ändå, för det lilla!

”Slumpen” existerar inte

Kombinationen av att jag går i terapi och att jag går igenom mina gamla dagböcker har fått mig att fundera mycket på det här med mänskliga möten.

Jag tror inte på slumpen. Jag tror att varje möte har något slags betydelse. Liten eller stor. Eller kanske enorm. Det kan vara någon som irriterar dig i matbutiken som får hela din dag att kännas pissig. Eller så möter du någon fantastisk människa som vänder upp och ner på allting.

Jag läste i min dagbok från 1993 att en människa som jag träffat ”av en slump” ville bjuda med mig på en resa. Jag hade verkligen ingen lust att åka, skrev jag. Men det gjorde jag.
Hade jag inte åkt på den där resan så hade jag inte träffat en person som kom att betyda oerhört mycket för mig. Vi har inte haft någon kontakt på över 20 år men han blev en betydelsefull pusselbit i mitt liv.

Eller den där gången när jag skulle välja vilken stad jag skulle studera i. Jag kom in på samma utbildning i två städer och jag valde väl rätt, eftersom jag där träffade en person som hjälpte mig att acceptera mig som jag är och på så vis kom att ha en alldeles enorm inverkan och påverkan. Hur skulle mitt liv se ut idag om vi inte hade träffats ”av en slump”? Jag kan inte ens föreställa mig ett annat scenario.

Eller när jag träffade min numera före detta make. Hade jag inte lärt känna min vän J och han flyttat till Berlin så hade jag aldrig åkt dit och där ”av en slump” mitt på gatan träffat min då blivande make, som även han (fastän vi numera är skilda), kom att betyda oerhört mycket för mig.

Samma sak med avslutade kärleksrelationer överlag. När det gör som mest ont så önskar man att man aldrig hade träffat personen i fråga, men med tiden så hajar man varför man gjorde det. Man kanske lärde sig någonting. Eller lärde den andra något. Men ”fick ut” någonting av det hela.

Så nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror att vi är på rätt plats just exakt när vi ska vara det. Titeln på 2007 års bloggbok handlar om just detta.
Jag samtalade med en vän en fredagskväll. Jag ville bara stanna hemma men kände att jag kanske skulle komma att missa någonting.
”Tänk om detta är kvällen då något underbart händer”, pep jag i luren.
Min vän försäkrade mig om att så inte var fallet. ”När det väl kommer att hända ’något underbart’ så kommer Universum se till att du är på plats.”

Så är det.