Etikett: Svenska folkpartiet

Sannfinländarnas patetiska utspel

Det är ingen hemlighet att jag i många frågor sympatiserar med Sannfinländarna, men jag har aldrig kunnat rösta på dem då jag vetat att det skulle komma en dag då de skulle komma att visa sitt rätta jag.
Och nu kom ju den dagen, då de presenterade sitt nya ”finskhetsprogram”.

”Det ideal om tvåspråkighet som rått i årtionden och det orättvisa tvånget att lära sig svenska stör de finskspråkigas språkliga identifiering och självbild, förminskar finskans roll som samhällets gemensamma språk, orsakar en språkligt betungande skola och dåliga inlärningsresultat, binder språkval, gör språkkunskaperna snävare, rör till uppfattningen om det engelska språkets allmänbildande funktion, skadar avancemang i arbetslivet, skapar motstridiga förväntningar, skuldbelägger finskspråkiga och försämrar språkklimatet”, skriver partiet.” (Svenska Yle)

Detta får Sannfinländarna att kännas riktigt historielösa och ganska dumma i huvudet, helt enkelt.

Som SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson skrev på Twitter:

”Sannfinländarnas finskhetsprogram är mycket obehagligt, ja rent av skrämmande och vittnar om en oerhört snäv syn på det land vi byggt tillsammans, sida vid sida.”

Som tvåspråkig finländare från Sverige, numera boende i Finland, vet jag vad språket betyder för såväl finskspråkiga i Sverige, som svenskspråkiga i Finland.
Språket är a och o – eller a och ö, som jag envist brukar säga.

Därför har det aldrig blivit aktuellt med Sannfinländarna för min del. Därför är jag glad och stolt över att vara SFP-medlem och lite extra stolt över att ha ställt upp i kommunalvalet för detta parti.

Kan vi inte protestera lite? Kan vi inte envist bara tala svenska (hur bra finska vi än må tala) vid myndighetskontakter, på vårdcentralen, i matbutiken o.s.v.?
Det är dags att ta i med hårdhandskarna mot denna idioti.

Denna lilla filmsnutt tycker jag är bra. Passande musik också.

Tack! Kiitos!

Ett tacktal. Eller ett segertal!
Jag är helt överväldigad över att folk har röstat på mig. Även idag på valdagen har människor faktiskt tagit sig till vallokalerna för att rösta på mig – en helt okänd person med noll euro i kampanjbudget. Inte jättemånga människor, men några.
Vilken känsla! Nästa gång är jag bättre förberedd och då blir jag invald.
Vilken resa. Tack och god natt.

Här fick jag röster.

Därför SFP

Som kandidat för SFP i den fantastiska staden Helsingfors, så kanske jag måste komma med en motivering.
Som trogna följare kanske har lagt märke till så har jag hoppat från parti till parti men aldrig ”hittat hem” (då talar jag om mitt födelseland Sverige, och dess – galna – politiska klimat). Vart tog mitt ”konservativa jag” vägen, kanske någon undrar, och hur landade jag i liberala SFP?

Jag skrev några rader om detta redan redan för ett halvår sedan, att jag hajade att det är jag som står still i min ”borgerliga liberalism”, medan samhället har blivit så extremt ”överliberalt” att jag känt mig mer och mer konservativ. Det är samhället och samhällsdebatten som förändrats, medan jag stått kvar där jag känt mig hemma.
Men i själen är jag ju liberal. Dock ej vänster.
SFP är center-höger och det passar mig bäst.

Och sedan är ju språkfrågan – för mig som språkmänniska – en mycket stor anledning. Det ska inte förnekas.
Jag tycker att det är extremt kul att SFP har lagt in en extra växel för att locka även finskspråkiga väljares röster.
Är så tacksam över att jag fick växa upp i en tvåspråkig miljö från dag 1.
Språket är det viktigaste vi har.

Därför: SFP.
656 – Kim da Costa – Helsingfors stad.

Jag kampanjar online


Min kampanjbudget ligger på exakt 0 €, så jag härjar på sociala medier.

Trogna följare vet nog att mitt hjärta ömmar lite extra för våra äldre (och inget skrämmer mig mer än ofrivillig ensamhet).
Under pandemin har de äldres (och andras) ensamhet blivit extra påtaglig. Detta är inte okej.
Vi måste finnas där för dem som byggde den välfärd som vi utan att reflektera njuter av.

656 – Kim da Costa – Svenska folkpartiet i Finland