Igår var det äntligen säsongspremiär för grabbarna på Mälarpaviljongen.
Älskar Mälarpaviljongen.
Älskar att sitta där och glo.
Älskar halloumiburgaren och inte minst rotfruktschipsen den serveras med.
Älskar den dyra spriten.
Älskar blandningen av människor som samlas där.
Dock är det trist när de överlyckliga heterosexuella barnfamiljerna är i majoritet (de ser alla likadana ut – männen i halvcasual finbyxor och kvinnorna i strikta frisyrer och med pärlhalsband, ungarna ignorerar jag så gott jag kan).
Äntligen lurar sommaren runt knuten! Som vi har väntat!
Sebbe väntar på tuben. Örat vill åka i förväg.
När solen sakta men säkert lämnade oss blev det kyligt och vi hamnade i det ljuvliga lusthuset.
Etikett: Stockholm
Videoblogg: Sebbe ser en (fet*) stockholmshare
Privat: En fjäder i skägget
Hej.
Semestern, eller svemestern som vi säger när vi tillbringar den hemma i Svedala, började med att jag vaknade rasande. Ja, det var något politiskt (läs: den patetiska asyl-, flykting- och invandrarpolitiken*) som störde mig så till den milda grad att jag smällde i dörrar och pratade för mig själv. Och med mig själv.
Sån är jag. Mycket engagerad.
Sebbe och jag tog en sju kilometer lång morgonrunda och jag lugnade ner mig något. Det är så vackert där ute. Solen skiner och snön ligger kvar, men den smälter. Och tänk att det kan vara så TYST bara en kvart från storstadens larm, sus, dus och bus. Fantastiskt.
Självklart gick jag nästan hela den där rundan med en fjäder i skägget. Ingen av alla de miljoner medborgare som var ute och motionerade och ”njöt av den fantastiska vinterdagen” behagade påpeka att jag rände runt med en halv fågel i fejset. Tack för det.
Men vilken tur att jag älskar att fotografera mig själv.
*Vi tar det vid ett senare tillfälle.
Bilder: Så här fin var morgonpromenaden
Privat: Själv är jag inte sjuk i huvudet, men…
…någon annanstans.
Med buller och bång lämnade jag jobbet vid lunchtid i dag. Nej, det gick ju inte för sig att sitta där och må dåligt så jag skrek ”clear my calendar for the rest of the week” och sedan drog jag. Först till apoteket och därefter till bostaden.
Och den här gången är jag faktiskt, för första gången sedan ca 1835, sjukskriven helt och hållet – dvs: jag ska inte (ens) jobba hemifrån.
Det var väldigt vårigt och fint i huvudstaden idag. Ja ja, ”en vacker vinterdag”, säger ni, men jag hävdar bestämt att jag anade vårdoft i mina fladdrande näsborrar.
Ja ja, det var la det, som man säger på Västkusten. Ha det gött.