skivrecensioner – Sida 3

Madonnas studioalbum, rankade från 14 till 1: #11

Nedräkningen fortsätter och vi är nu framme vid Madonnas elfte bästa album: Hard Candy. Jag gillar ju inte den här typen av ”urban” musik med hip hop-influenser, men det finns många bitar på denna LP som jag uppskattar.
”Candy Shop” svänger och ”Heartbeat” är bra. ”Miles Away” är en underbar, typisk Madonnaballad om långdistansförhållanden.
Det var här som Madonna slutade vara en ledare och blev en följare. Tyvärr. Nu följde hon trenderna istället för att skapa dem, och samarbetade med låtskrivare och producenter som redan ”peakat”. Och vem kommer ihåg Justin Timberlake idag?

Bästa låt: ”Spanish Lesson” (kontroversiellt val, jag vet, kära M-älskare, men så är det)
Sämsta låt: ”She’s Not Me” (denna var klurig, då jag egentligen inte ogillar någon låt på detta album, jag bara älskar dem inte)

Jag var lite mer positiv till Hard Candy när det begav sig.

Madonnas studioalbum, rankade från 14 till 1 – #12

Madonnas senaste album Madame X har sina fina stunder, och det känns – med all rätt – som att hon spelade in en skiva som var precis vad hon för stunden hade lust med. Jag hatar inte Madame X, men jag kan ändå inte riktigt ta den till mig.
Det som stör mig mest är dessa tvångsmässiga samarbeten med hiphoppare och annat löst folk. Bara lägg av! Var Madonna! Sluta smöra för nya, musikaliskt döva generationer!
Här blandas portugisiska tongångar med samhällsfrågor. Spanska med engelska. Ett hopkok, helt enkelt.

Hela eran känns lite tradig i min bok. Kul att M gör som hon vill, men jag är inget stort fan av denna LP.

Bästa låt: ”Back That Up To The Beat”
Sämsta låt: ”Come Alive”

Madonnas studioalbum, rankade från 14 till 1: #13

Som sagt, nedräkningen fortsätter, av husgudinnan Madonnas 14 studioalbum. Från nummer 14 till nummer ett och nu är vi framme vid nummer 13: MDNA.

Madonna skilde sig och hon var nog ganska frånvarande när MDNA kom till. Har jag läst. Hon var arg och kanske en smula bitter, vilket märks i vissa låtar.
MDNA släpptes 2012 och första singeln var den vidriga ”Give Me All Your Luvin'”. En ganska förfärlig låt, om du frågar mig. Med rapcrappande gästartister o.s.v. Usch, liksom.
Hela albumet känns så väldigt generiskt. Vem som helst skulle ha kunnat framföra låtarna. Inte ens Madonnas intima (och arga) texter om skilsmässan från den tradige Guy RItchie gjorde detta till ett Madonna-album. Dessutom är låtskrivarna fler än tidigare, och själva gudinnan har varit medskribent på färre bitar än någonsin tidigare (har jag läst nånstans).
Albumet känns väldigt 2012 (väldigt EDM) och hitlåtarna lyser med sin frånvaro. ”Girl Gone Wild” är ju svängig (även om videon är kopierad rakt av: kolla bara in denna! Madonnas version ser du här.). ”I’m Addicted” är bra. Likaså ”I’m a Sinner”, ”Love Spent” och ”Falling Free”. På deluxe-utgåvan får vi dessutom ”Beautiful Killer” och ”I Fucked Up”, som jag gillar.

Men överlag: ett ihopkok av det mesta, med ”fräsiga” ”feature”-artister (usch) och generiska producenter.
Inget höjdaralbum, alltså.

Bästa låt: ”Masterpiece”
Sämsta låt: ”Give Me All Your Luvin'”

Madonnas studioalbum, rankade från 14 till 1

Jag insåg att det var länge sedan jag skrev om min husgudinna Madonna, och eftersom jag skriver om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK, så är det väl dags för mig att lista nämnda kvinnas studioalbum från 14 till 1.
Så nu kör vi, helt enkelt.

På plats nummer 14, och allra sist, hamnar albumet Music från år 2000. Det finns många bra bitar på detta album. Titellåten är ju ett ”anthem” och vidare har vi fantastiska ”Impressive Instant”, ”Nobody’s Perfect” och inte minst ”Gone”, men jag gillar inte eran. Den här cowgirl-looken känns inte organisk, utan väldigt påklistrad, och det stör mig. ”Paradise (Not For Me)” är ju även den hur bra som helst. Men… Helheten. Nej. Jag ser inte ”helheten”.

Att Madonna följde upp superskivan ”Ray of Light” med ”Music” är för mig ett mysterium. Flera av låtarna känns som att de vore låtar som inte fick plats på nämnda, förra, albumet, och nu fick de vara med här istället, som tröstpris (”Runaway Lover” och ”Amazing”, exempelvis). På den europeiska utgåvan fick vi ”American Pie” som avslutande låt, och jag gillar faktiskt den. Madonna har så fin och sammetslen röst på denna låt.

Jag har inte så mycket mer att säga om ”Music”. Jag bara går inte igång.

Bästa låt: ”Gone” (Vilken text!)
Sämsta låt: ”What It Feels Like For a Girl” (Förlåt, M-fans, men jag kan bara inte ta den till mig.)

Fortsättning följer i morgon.

Kylie Minogue – DISCO

Min älskling Kylie Minogue blev igår historisk då hennes senaste album DISCO dansade in på brittiska albumlistans första plats. Kylie är den första damen i mänsklighetens arma historia att toppa nämnda lista under fem decennier på raken. Inte illa pinkat av en ofta uträknad ”one hit wonder” från Stock Aitken Waterman-fabriken.

Kylie Minogue’s DISCO dances in at Number 1, sets incredible Official Albums Chart record

Minogues femtonde studioalbum släpptes för en vecka sedan och eftersom detta var en Stor händelse för mig så ville jag lyssna in mig riktigt ordentligt innan jag yttrade mig. Men nu är det dags – nu ska jag berätta för eder alla vad jag tycker om låtarna på DISCO.

Jag får lite ont i ögonen av det skarpa ljusskenet. Skojar inte. Jag har känsliga ögon. Detta är inte mitt favoritomslag bland Kylies alster.

Magic 4/5
Albumets andra singel inleder DISCO och trots att jag inte var helt såld på Magic när den kom så har den vuxit hos mig. Hemligheten är att lyssna i hörlurar. Hög volym. Och så gungar man med. Då svänger det som tusan, på ett skönt och småsensuellt vis.
Miss a Thing 5/5
Denna discodänga har den där sentimentala, lågmälda känslan som jag (på grund av mina väldigt finländska gener) verkligen älskar. En positiv och kärlekskrank låt i moll. Ungefär så. På DISCO har Kylie skrivit låtar tillsammans med ett par finländska förmågor: Teemu Brunila och Nico ”Stadi” Hartikainen. Bland annat på denna dänga och nästa:
Real Groove 5/5
Alltså, detta är ju 2020-disco. Så jäkla svängigt och bra. Lite sentimental känsla här också.
Monday Blues 3/5
Det pågår nåt slags brasilianskt party i bakgrunden och det går jag inte riktigt igång på. Monday Blues belönas ändå med en trea eftersom det inte går att inte ryckas med.
Supernova 4/5
Ja, detta är också 2020-disco. Den sentimentala känslan är borta. Rivigt och upplyftande. Nästan en full femma. Den kanske kommer med tiden.
Say Something 4/5
Första singeln som kom i juli, vilket känns som en evighet sedan. Jag gillar verkligen Say Something men jag erkänner att jag inte tok-gick-igång på den när den släpptes. Den är liksom skön och inte in-your-face.
Last Chance 3/5
Många jämför denna med Abbas Voulez-Vous men när jag hörde Last Chance första gången tänkte jag bara på Bee Gees. Bra upptempolåt men den sticker inte ut och jag glömmer lätt bort den. Därför ”bara” en trea.
I Love It 5/5
(Promo-) Singel nummer tre. Släpptes veckan innan albumet och jag blev så lycklig när jag satt hemma i soffan efter en tung arbetsdag och tog på mig lurarna. Tårögd till och med. Så jäkla bra. Så jäkla mycket pop. Så Kylie. Detta ÄR Kylie.
Where Does the DJ Go? 5/5
Ja, tänk. DJ:n gör folk lyckliga hela kvällen och natten och därefter traskar DJ:n ensam hemåt längs folktomma gator. Vart tar DJ:n vägen? Vem gör DJ:n lycklig när solen går upp?
Så jäkla bra. Upptempo.
Dance Floor Darling 5/5
MIN FETA FAVORIT. Så otroligt svängig. Älskar allt med Dance Floor Darling. Skön text. Skönt gung. Skön produktion. JAG MÅR BRA NÄR JAG LYSSNAR PÅ DENNA DÄNGA.
Unstoppable 2/5
Och raskt vidare till albumets tråkigaste låt. Unstoppable är ryckig på nåt vis. Melodin håller inte. Så är det bara. Hade funkat som b-sida. Påminner om Give It To Me från albumet Fever (2001). Samma ryckighet.
Celebrate You 5/5
Sista låten (på standardversionen) låter lite som en jullåt. Jag undrade länge vem den där Mary är, som Kylie sjunger om/till. Till slut hittade jag detta citat på nätet:
For those wondering who Mary is, Kylie talks about it: ”I’ve never written a song in the third person before. The character of Mary was born out of mumble-singing melodies. Mary is anyone and everyone who needs reassurance that we are enough and we’re loved. The last part of the album has a pretty high BPM, so ‘Celebrate You’ is the wind-down. It’s last orders at the pub—all of the family’s there, and Auntie Mary’s had a few too many. I’ve introduced you to this stellar landscape, we’ve gone to supernova, but we’ve come back down to Earth. This is about heart and connection.”
Detta fick låten att gå från en fyra till en femma. Celebrate You kommer att vara en evig gay- och fanfavorit.

BETYG: KYLIE MINOGUE – DISCO: 4,16

Men. Det måste inte ta slut här. Naturligtvis finns en så kallad deluxe-utgåva och den innehåller fyra bonusspår. Jag brukar gilla bonuslåtar (men jag hatar dem på ett album – men hör dem gärna som b-sidor) men denna gång förstår jag varför de ej fick vara med på Det Riktiga Albumet.

Deluxe:

Till You Love Somebody 3/5
Halvsvängigt och ganska trevligt. Men väldigt ”bland”, som man säger på engelska.
Fine Wine 4/5
Jag tar delvis tillbaka vad jag skrev ovan. Fine Wine hade eventuellt platsat på albumet. Upptempo och glatt med ”beep-beep” och allt som hör hemma på ett discoalbum.
Hey Lonely 3/5
En typisk b-sida. Bra. Men en b-sida.
Spotlight 3/5
Men nu är vi ändå inne på sista låten och det låter som ett fint slut. Passar som deluxe-avslutning på nåt vis. Även Spotlight är svängig och bra – men en b-sida. Nästan lite Janet Jackson-vibbar vid nåt tillfälle. Oj. Inser det alldeles nu, helt plötsligt, medan jag sitter här och knapprar på tangenterna.

Blake och jag kollar på Infinite Disco-konserten, lördagen den sjunde november tvåtusentjugo.

Kvällen efter albumsläppet ”var” jag på mitt livs första streamade konsert. (Åh, dessa covid-tider alltså..)

Kylie bjöd oss nämligen på Infinite Disco-konsert (eller bjöd och bjöd – vi fick betala men det var det värt en lördagskväll under brinnande pandemi) och hon gjorde det med den äran.
Så jäkla bra.
Det var bara Kylie, en massa dansare, då och då en gospelkör och – inte minst – en enorm ljusshow. Alltså det var så snyggt. En lasershow, skulle man kunna säga. Det finns några få klipp på youtube men jag ser fram emot att denna streamade konsert eventuellt någon gång släpps på dvd.

Sammanfattningsvis: Kylies pågående DISCO-era är en bra era!