personligt, pop och politik
Orkar inget annat i denna eviga extremhetta, än att ligga i skuggan på balkongen och lyssna på poddar. Det fläktar lite, lite emellanåt från havet. Dessutom med skrikande ichias. Allt som hjälper lite är att ligga på rygg med benen ganska rakt upp mot balkongräcket. Då lättar ryggvärk och ichias en smula.
För ett tag sedan drabbades jag av solsting och det var första gången i mitt liv. Tänk att jag har rest så in i helvete och aldrig har jag behövt akta mig för solen.
Jag har förvisso aldrig varit någon solande människa, men man får ju sol på sig överallt hela tiden ändå.
Så.
Jag var på ”minisemester” hos en väninna i Esbo(!) och vi badade två dagar på raken. Mellan bad-attackerna satt vi i skuggan. Det var i och för sig en bra bit att gå för att ta sig till och från stranden, men hur långa sträckor har jag inte gått i Israel? I Spanien? I Brasilien? Och så vidare. I stekande solsken. Men Esbos sol var visst för mycket för mig.
Både jag och väninnan mådde exakt likadant när vi vaknade följande morgon.
Jag var så vansinnigt yr. Jag kände knappt armar eller ben. Jag var helt och fullständigt orkeslös. Vid ett tillfälle hallucinerade jag.
Detta höll i sig i fyra dygn. De två första var värst och dag tre och fyra kom och gick symtomen. Dag fem var jag återställd.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig tidigare har mått så dåligt.
Därför aktar jag mig hädanefter för solen. Måste jag gå ut så tar jag på mig en elegant hatt.
För ett par veckor sedan var jag tvungen att återigen uppsöka läkare på grund av mitt återkommande ischias-problem. Den här gången vände jag mig till företagshälsovården och jag fick träffa en läkare bara tre timmar senare.
Vilken läkare! Och vilket mottagande. (Ja, det var en bonus att han talade svenska.)
Läkaren lyssnade noga på mig och han antecknade flitigt. Han fick mig inte att känna mig ”skyldig” så där som läkarna i Sverige nästan alltid fick mig att känna. Ni vet de där som inte ens lyssnade på vad man sa; som visade noll intresse.
Denne läkare undersökte mig och konstaterade att jag har problem med ländryggen, och att detta problem leder till ischias. Han skrev ut smärtstillande och muskelavslappnande och bokade in mig hos en kiropraktor bara tre dagar senare.
Så kom jag till kiropraktorn och hon var ju lika fantastisk. En grundlig ”intervju” och hon undersökte mig och bekräftade det som läkaren kommit fram till. Kiropraktorn var så kunnig (jag blir imponerad av sådana som är bra på vad de gör – oavsett vad de gör) och pratade om problem med ”kota det och det” och ”därför strålar det ut längs benet” och ”detta kan ta upp till ett par år att bota, men det kommer att gå över”.
Hon visade mig olika övningar som jag ska göra hemma ett par gånger per dag.
När jag nu ändå var inne i vårdkarusellen så bestämde jag mig samtidigt för att ta tag i något som oroar mig. Ringde vårdcentralen och fick en tid hos en läkare och inför detta möte så har jag just varit på laboratoriet. Jag ska nämligen bli undersökt för den åkomma som nyligen dödade min far. Och som för många många år sedan skickade även min farfar i graven.
Jag har sagt detta många gånger: vården här i Finland är verkligen i världsklass!
Och du känner dig inte ”misstänkliggjord”. Du tas på allvar.
Fantastiskt, Finland!
Nåt positivt nu (och en uppmaning till alla ynglingar).
I snart två år har jag lidit av extrem ryggvärk och ”ichiasliknande” smärtor som inte varit att leka med.
Vissa dagar när jag varit på väg hem från jobbet (där jag stått och gått hela dagen) så har jag knappt kunnat kliva av bussen, eftersom jag har haft så ont.
Men. För en vecka sedan köpte jag en ny säng. Jag har alltid gillat att sova i en hård säng men (hör upp, ungtuppar!) vid 40 så förändras kroppen och vi måste vara mer varsamma.
Så jag skaffade en ny, mjuk säng. Och – kan ni tänka er – den strålande smärtan längs benet är som bortblåst!
Jag har fortfarande ont i ryggen, men det har jag alltid haft; har nämligen en konstig och böjd, lite missbildad rygg. Därför verkar det ofta som att jag har dålig hållning fastän jag egentligen inte har det. Jag kan rent fysiskt inte få en bättre hållning (även om fysioterapeuten säger att jag visst kan det – vi får väl se).
Och vad är väl snyggare än en människa med rak, bra hållning och en rak, vit tandrad? Inte mycket. (Alla mina komplex radas upp här.)
”Investera i en bra säng”, sägs det ofta, och nu måste jag nicka instämmande. GÖR DET.
Den förfärliga smärta jag upplevt under nästan två års tid är borta. Lite samma befriande känsla som när man har låtit dra ut fyra trilskande visdomständer. Aah!
Alltså. Finland.
Nu måste jag hylla Finland igen.
Här snackar vi Vård i Världsklass.
Jistanes. Hör upp.
Min rygg bråkar. Så jag ringde hälsostationen (eller ”vårdcentralen” som man säger i det förlorade Födelselandet). Tror ni att de föreslog att jag skulle få träffa en läkare nästa månad? Eller nästa vecka? Eller i morgon?
Nej. ”Kan du komma om tio minuter?”
”Ehm. Rent fysiskt så kan jag inte ta mig dit på tio minuter, även om jag bor nära, men..”
”Okej. Om 40 minuter?”
”Ja, det går bra.”
Så jag tog mig till hälsostationen med en buss som trots vinterkaos som vanligt gick i tid, och jag träffade en läkare 40 minuter efter mitt rop på hjälp. Och jag fick VÅRD I VÄRLDSKLASS.
Jistanes.
Jag älskar Finland.
Allting liksom bara… fungerar.
Suomi | Finland jag älskar dig.