Det jobbigaste med mig är att jag inte kan tala inför en grupp. Det spelar ingen roll om samtliga närvarande står mig nära/är mina vänner. Är de fler än tre blir jag sluten som en mussla, svettas och säger absolut ingenting. Att jag sedan kan hålla låda för samtliga personer en och en eller för ett par av dem samtidigt spelar ingen roll. Då kan jag till och med vara en ledare. Jag vet inte varför det är så eller varifrån det kommer men det har varit så så länge jag kan minnas. Detta har lett till ångest under hela mitt liv. Ångest, plågor och sömnlösa nätter. Jag har läst böcker i ämnet, jag har gått i kognitiv terapi och jag har medicinerats men ingenting hjälper och jag är så oändligt trött på det hela. Det är så lätt att säga “just do it” men tänk dig att du ska lyfta armen och hela ditt väsen – din kropp och din själ – skriker åt dig att lyfta armen och du spänner alla muskler för att göra det samtidigt som din hjärna skickar signalen: l-y-f-t a-r-m-e-n men ingen arm blir lyft. Du känner dig instängd och handikappad och du blir så trött, så trött och inte minst frustrerad.
Jag har kommit fram till att detta är anledningen till att jag skriver – skrivandet är mitt enda fungerande verktyg att kunna kommunicera med fler än tre* personer samtidigt.
Jag vill inte ha detta handikapp längre eftersom det begränsar hela min tillvaro men jag vet inte hur jag ska bli fri.
*Jag upptäckte igår att vid fyra går den magiska gränsen. Tre är okej men fyra är det inte.
Etikett: sjukdom
Jag såg nästan ljuset
Jag var så bakis idag att jag trodde jag skulle avlida. På riktigt. Var på solskenspromenad med Sebbe vid nio och mådde fint. Sedan handlade jag och åt frukost. Sedan blev jag bakis. Varför är det så att man först mår bra och sedan blir rådålig? Efter en plågsam lekstund fick jag äntligen vila ett par timmar. Vred mig och ville kräkas och när jag väl somnade vaknade jag två gånger av att jag inte andades. Hemskt.
Nu står maten i ugnen och vi har varit på skogspromenad. Om några timmar ska man in i dimman igen.. Mellofest på hög nivå. Elin Lantos “Money” är enda låten som fastnat i mitt huvud – gick överraskande och trallade på den i skogen. Så med en bra scenshow kanske den kan vara trevlig ändå.
Musarm
Pjuk
Fredag 13:14
Happy fredag.
Kom till jobbet för en knapp timme sedan. Jag var enormt trött i morse. Verkligen enormt. Tror det har med mina antidepressiva att göra. Håller på att trappa ned och det innebär att när jag tar en halv tablett varannan kväll blir jag fruktansvärt trött (från början tog jag en och en halv varje kväll men som sagt; minskar dosen succesivt). Jag trodde aldrig att jag skulle komma att äta antidepressiva men för ett drygt år sedan blev det så och jag har blandade känslor när det kommer till dessa tabletter. Först måste man hitta en sort som fungerar. Det är mycket individuellt. Sedan kommer biverkningarna; svettningar, viktökning, noll sexintresse, trötthet.
I början, just när tabletterna började fungera på mig, var det underbart. Den största skillnaden var att jag slutade vara så himla ängslig. Och jag slutade bry mig. Det var en befrielse att bara vara och inte låta sig påverkas av omvärlden. Sedan började effekten avta medan biverkningarna växte och jag bytte sort. Då kom den hemska kallduschen. Som vore jag en knarkare hade jag plötsligt enorm ångest, vidriga svettnignar och skakningar. Jag såg blixtar överallt och kunde inte gå rakt. Den nya sorten jag började äta hade ingen större verkan men biverkningarna försvann till slut. Sexdriften kom tillbaka dag ett, precis som den tidigare försvunnit dag ett (det känns hemskt konstigt att inte ha någon som helst lust när man är 30). I alla fall. I och med de där hemska abstinenssymptomen bestämde jag mig för att asap avveckla hela grejen. Jag är enligt mina beräkningar pillerfri i slutet av nästa vecka.
Apropå Madonna Fan Club i förra inlägget (lite pubertalt skämmigt, men jag ville verkligen har t-shirten!) så kan jag meddela att jag passande nog idag fick magsinet Icon – the yearly publication of the official Madonna fan club. Det är ett ljuvligt, glossigt magasin på 72 sidor – fullmatat med härliga bilder och reportage. Plötsligt känns medlemsskapet inte så skämmigt längre…