Åh så skönt!
Sebbe sov till min stora glädje och förvåning utan protester ända till halv fem. Han måste också ha blivit utmattad av nattjobb (trots att han sov större delen av tiden). SKÖNT!
Nu myser vi efter promenad, middag och bad. En vodka ska slinka ner. Sedan vet man aldrig vad som händer.
För övrigt:
En bra sak – Hittade nässpray hemma i morse. Jag har aldrig sånt där hemma. Inte ens plåster eller smärtstillande. Men nu hade jag en gammal spray och åh vad den hjälpte mig att sova. Näsan är mycket lugn idag.
En dålig sak – I går kväll lossnade en bit av min rotfyllning i den där helvetestanden som spökat halva året. Hur länge satt den? En månad? Max två. Jag är så här |—| trött på allt vad tänder heter.
Här får ni njuta av en 80-talsklassiker. Den måste vara en av tidernas finaste bitar. Inte?
Etikett: singelliv
Por favor
Jag tycker att gifta/upptagna/heterosexuella (bicurious) män ska sluta flirta med deperata singelbögar. You are wasting people’s time. Ni flirtar vilt men drar er undan när ni inser att föremålet för er uppvaktning faktiskt kanske inte tackar nej. Då fattar ni plötsligt att ni är ute på hal is.
Sluta leka med folks känslor.
Ni kan gott skaffa er “uppskattning” på hemmaplan eller någon annanstans.
Tack.
Det fattas 5 cm
Visst är det lustigt hur folk fäster enormt stor vikt vid vissa detaljer då de är på jakt efter tillgängliga för ett förhållande. Jag tänker exempelvis på den där mannen som spanade in mig på det där communityt flera gånger. Först kollade han vad jag skrivit om mig själv, sedan mina foton och slutligen min faktaruta (som betalande medlem kan man alltså se exakt vilka delar av ens sida besökarna tagit del av – en mycket bra funktion då de som endast kollat bilder (och inte ens själva profilen) sållas bort direkt). Detta upprepade sig gång på gång och när jag besökte mannens sida förstod jag vad problemet var; jag var för kort. “DU MÅSTE VARA MINST 180 CM LÅNG” hade han skrivit på sidan sin. Jag såg framför mig hur han gång efter annan hamnade på min profil och hur han tänkte; “Hmm… här har jag varit förut.. vad var det nu för fel på grabben? Texten är bra… Bilderna… jo, han funkar…Faktarutan då? Stopp och belägg! Han är bara 175 cm lång! Ja just så var det ju. So long, shortie”.
Hur stor skillnad kan fem centimeter göra egentligen?
Jag vidgade själv mina vyer då jag för fyra år sedan bestämde mig för att ge en blåögd person en chans. I mitt fall är det verkligen opposites attract men en av de många bra sidorna med att befinna sig på ålderns höst är att man vet vad som faktiskt betyder något. Nej, den blåögde blev så klart inte mitt livs stora love story men väl en god vän.
Åh! Ni brunögda, mörkhåriga män mellan 30 och 40 och som är lite längre än undertecknad och inte alltför krävande – kom till mig.
Hösten är fin om man är två
Denna dagen kommer inte gå till historien som årets roligaste. Snarare har den där jobbiga höstkänslan infunnit sig. Jag älskar hösten men ofta drabbas jag av en akut känsla av ensamhet. Det spelar ingen roll hur många vänner eller hundar man har i sitt liv om man längtar efter Någon.
Det hela började med en doft. Jag klev ut ur duschen och sträckte mig efter den sista rena handduken i skåpet – en handduk jag väldigt sällan använder pga att den är så liten. Och jag insåg att jag inte använt den på nästan ett år – den doftade nämligen av min vän R:s tvättmedel, vilket påminde mig om när jag bodde hos honom och hans sambo under stambytet i lägenheten min.
Trots att jag har ett (ovanligt?) stort behov av att få vara ensam så var det en fin tid. Det var trevligt att ha någon under samma tak. Någon som frågade hur läget var.
Och jag saknar det idag.
Kanske är jag en sådan där sambotyp. Trots allt.
Sebbe och jag har det mysigt ändå. Inte mycket är trevligare än när han lägger huvudet i mitt knä och ligger och tittar på mig i smyg.
Med sommaren kommer karlarna
Det som är kul när man är singel är att man aldrig vet hur det slutar (=spänning). Och ju äldre man blir desto kräsnare blir man. “Nästa gång måste det hålla” är ett mantra som går på repeat i huvudet. De senaste veckorna har hursomhelst friarna av en för mig helt okänd anledning flockats som aldrig förr.
Här är männen i mitt liv och vad som är bra/mindre bra med dem;
De som är på:
Gyminstruktören
+ Den latinske gyminstruktören låter ju som en våt dröm. Dessutom glad i hundar och trevlig och alert. Han verkar inte heller alltför medveten om att han är en hunk. Talar skånska.
– Nyskild.
Aktivisten
+ Vänsteraktivisten är inte bara vegetarian. Han delar även min humor och verkar ha sunda (enligt mig) värderingar. Ev. väldigt bra pojkvänsmaterial.
– Lite för lik mig?
Socialsekreteraren
+ Mörk sydamerikan i mogen ålder. Verkar genuint snäll utan att vara mesig. Rolig och sympatisk. Och intresserad.
– Övermogen? För latinsk i sitt sätt (dvs överdrivet romantiserande när han egentligen bara vill ha lite action mellan lakanen)?
Avskrivna fall:
Rultan
+ Mycket trevlig och uppenbart intresserad.
– Jag är ledsen, men jag klarar inte av fetma. Något syrlig attityd. Använder ord som “diskret”.
Studenten
+ Kul, smart kille med fördelaktigt yttre.
– Har bara varit “ute” i ett år, dvs är som ett barn i en leksaksaffär. Jag kan bara inte handskas med “oerfarna”.