Jag hittade en singellista hos snart ettårige Ponte.
Du och din partner ska köpa ert första hus tillsammans. Vad bör ni tänka på?
Att huset inte ligger för långt från stan. Att kommunikationerna är strålande då jag inte har något körkort.
Du och din partner har varit ihop i fyra år. De senaste månaderna har sexlivet varit helt dött. Vad gör du?
Åker på semester.
Din partner är hypokondriker och både han/hon och katten har alla krämpor. Vad gör du?
Gläds över att jag träffat någon som är värre än jag själv.
Din partner spenderar 100% mer än du av era gemensamma pengar. Vad gör du?
Ber honom skärpa sig.
Din partner är alkoholist. Vad gör du?
Tar en drink. Nej. Jag vet inte. Hoppas han inser det och slutar dricka.
Din partner är infertil. Hur reagerar du?
Jag reagerar nog inte alls.
Din partner har inte svenska som modersmål. Lär du dig språket?
Eftersom jag är en sucker för språk vill jag så klart lära mig lite vardagsfraser. Been there done that fler än en gång (portugisiska, franska, polska, spanska). Vid ett långlånglångvarigt förhållande vill jag lära mig språket helt och hållet.
Din partner har en puckad idé om att gifta sig på stranden men du vill gifta dig i kyrkan. Vad blir det?
Stranden är ingen puckad idé så jag hakar på.
Vem för dig till altaret?
Sebbe.
Etikett: singelliv
Sjung, min vän!
O, Herren! Är det min tur snart?
Jag har lite ångest emellanåt. Alla mina syskon är gifta/sambos och har barn. Till och med den tio år yngre lillasystern. Och jag? Sitter här med min (älskade) hund. Jag känner mig liksom redo för parmiddagar och avkopplande parsemestrar på inte så festliga resmål. Frustrerande. Och en frustrerad man finner ingen kärlek.
Skedar och andra bestick kan vara bra att ha
Var går gränsen mellan vanlig vänlighet och flirt?
Jag var ute med Sebbe och vi mötte en man som vi kan kalla Blattehunken. Han i sin tur var ute med sin hund. Fastän vi stod rätt långt ifrån varandra och gick åt olika håll hojtade han; “Får hon (hunden) hälsa?” “Absolut”, skrek jag tillbaka så högt jag kunde. Så möttes vi. Blattehunken började prata. “Jag tror vi träffades förra helgen”, sa han och i samma ögonblick mindes jag tydligt att han hade rätt. Något med denne man fick mig att bli alldeles (vår-) pirrig i kroppen. Han pratade länge och såg mig i ögonen och log och för en gångs skull lyckades även jag kläcka ur mig en och annan fråga + kommentar.
När vi sagt hej då (efter en ovanligt lång konversation) gick jag resten av promenaden med ett stort leende över hela ansiktet. Jag vet inte om han var flirtig eller bara trevlig men det spelar egentligen inte så stor roll – det är sådana här små händelser som gör den gråaste av vardagar till något extra.