Etikett: Sebbe

Rädsla, hår och kärlek

Ämne 1: Rädsla.
Jag uppmärksammar inte ofta nog det faktum att jag har en vakthund hemma. I natt sov han borta och jag var mörkrädd och låg sömnlös och darrade som det berömda asplövet. Jag hörde ljud och jag var tvungen att ligga åt andra hållet i sängen för att jag skulle kunna se om någon klev in i rummet. Jag kunde heller inte ha armen dinglande utanför sängkanten eftersom jag ”såg framför mig hur någon skulle greppa tag i den”. Usch och fy. Och jag kunde inte heller köra in öronpropparna eftersom jag inte ville riskera att plötsligt slå upp ögonen och se en huligan med lyft yxa intill min säng. Huvaligen.
Jo, Sebbe har sovit borta många, många gånger men oftast på grund av att jag varit på ungdomligt partaj. Jag har således varit lite rund under fötterna (och därmed tuff och kaxig) när jag kommit hem. Nu var det inte så. Nykter och rädd låg jag i bingen.
Idag kommer Sebbe hem igen. Ser fram emot det.
Ämne 2: Hår.
Lesbianen på jobbet säger att min nya frisyr (eg. en repris från 2007 – se här) får mig att se ut som vore jag 22. Det känns skönt när det kommer från en 21-åring! Skönt är det också att dubbel trippelhakan så här års kan döljas under en halsduk.

Ämne 3: Kärlek. Läs om det i det förra inlägget, tack.

En morgon

Klockan är halv åtta och jag halvsover. Har sovit dåligt hela natten fastän jag kom i säng först runt halv två. Öronpropparna börjar bli utslitna och jag hör ett välbekant ljud men jag försöker ignorera det.
Mrhmm. Mrhmm.
Försöker somna om. Försöker drömma.
Mrhmm. Mrhmm.
Jag antar att Sebbe ligger och tittar ut genom fönstret – persiennerna är uppdragna, det vet jag – och att han ser något spännande där ute.
Mrhmm.
Nej, tänker jag, det där är inte Sebbes uppspelta röst. Det är hans missnöjda läte jag hör. Ett jämmer. Jag slår upp mina eleganta blå ögon och skymtar något i köket. Sträcker överraskande graciöst ut min extra långa mansarm och skjuter upp dörren ordentligt. Ja, där sitter han. Mitt lilla troll. Han sitter vid matskålen och jämrar sig. Skålen är full av mat så det är inte av hunger han klagar.
Han vill gå på toa. Jag vill sova, men jag vet ju hur det känns att inte få lätta på trycket när kroppen gråter så jag slänger mina grova, håriga herrben över sängkanten och sträcker på mig. Trollets ögon tittar med spänning på mig och när jag yttrar den magiska meningen ”ska vi gå ut och kissa” – lite väsande så där – så sätter svansviftandet igång. Det viftar ordentligt där bak. Vift vift. Därefter reser han sig upp och sträcker på sig så där som han alltid gör; med arslet i vädret. Och så gäspar han. Som för att gäspa ur sig den sista droppen av trötthet som bor i kroppen gäspar han och därefter tassar han fram till mig, medan jag går och letar efter mina kläder, och snabbslickar mig på vaden. Därefter går vi ut.

En dag

Jag ligger i soffan och läser. Soffan är ljus och vacker. Ståtlig efter att jag tagit bort det noppiga, håriga överkastet och slängt ut det på balkongen där det nu plågas. Rätt åt det.
Musiken spelar i bakgrunden.
Tvättmaskinen surrar i badrummet. Det surrar annorlunda nu då Handyman så vänligt öppnat upp den och bytt ut några delar (fråga mig inte). Den snurrar fort fort fort. Oj då. Nu är den visst färdigsnurrad. Surrandet har avtagit.
Jag går ut i badrummet och hänger den rena tvätten i torkställningen. Det är premiär för strumptorkställningen. Den jag köpte i Oslo. Den är i samma fulgröna färg som mina plastgalgar.
Jag borde raka mig. Det kliar.
Jag borde klippa naglarna. De växer i en sådan takt så ni anar inte.
Jag är klädd i något som får mig att se ut som en ballerina. Eller balettdansare. Om det nu heter så. Balettskor (om det nu heter så) bär jag dock inte – yllesockor däremot. Omaka par. Mor har stickat dem och de ligger huller om buller bland de andra strumporna. Vem orkar para ihop dem? Inte jag. Inte just nu.
Astmapipan ligger på bordet. Den ser lite pervers ut och den gör mig gott. Ute ligger astmavädret tungt och envist kvar men snart är det vår. Sanna mina ord; den kommer tidigt i år. Många astmatiker lider under våren men det gör inte jag. Jag lider nu.
Det kommer ett mail från mitt ex. Från Y. Han vill sända mig någonting men filen är för stor. Nu undrar jag vad det kan vara som han ”letat länge efter”. Han avslutar med ”puss”. Jag frågar vad han försöker skicka. Avslutar med ”neshikot”. Vilket vackert ord. NE-SHI-KOT. נשיקה. Jag kan tydligt läsa SHIK i mitten av ordet (från höger till vänster). Han svarar att han vill skicka något som har att göra med kabbalah. Jag ber honom logga in på MSN på onsdag och sända det den vägen.
Sebbe vill gå ut på balkongen. Han står framför dörren och tittar på mig och jag svarar honom att han inte ska gå ut nu för jag vet att han bara kommer att nosa lite vid springan och sedan vända om igen och vips blev det kallt i lägenheten helt i onödan. Han är trött på snön som täcker balkongen. Snön som gör det lite trixigt att hoppa upp på stolen där han tycker om att stå och glo – spana – över grannskapet. Han ger sig och lägger sig på mina träningsbyxor (haha) som jag slängt på golvet. Hans nos är lång och han blundar redan. Nu rycker det i tassarna och han sover. ”Det är vår snart, raring”, viskar jag till honom. Nu skäller han i sömnen. Han är sötast i världen.
Tvättmaskinen är fortfarande tyst men jag har ännu inte tagit mig ut i badrummet. Det jag skrev tidigare var bara fiktivt. Men nu så. Nu ska jag resa mig och göra dikt till verklighet. Nu.