Idag firar jag 16 år som stockholmare.
Fatta.
Sexton.
Som en oskyldig nittonåring kom jag till staden, med en fullmatad resväska och ett huvud fullt av drömmar och fantasier. Med betoning på naiva fantasier…
Mitt första år bodde jag på Dannemoragatan och det var en omtumlande tid som jag minns med blandade känslor.
Jag hade inte besökt nämnda gata sedan 1995, men nu kände jag att det var dags! Sebbe och jag åkte dit och knäppte några bilder och jag berättade allt om svunna tider. Han var inte särskilt imponerad.
Det stora med denna sextonårsdag är att Stockholm nu är den stad jag bott längst i. Det förra rekordet låg på 15½ år och då var det fråga om min västergötlandshåla.
Numera kan jag helt enkelt med gott samvete kalla mig stockholmare. Dock vill jag gnälla lite och säga att Stockholm var roligare förr (tänk de glada åren i slutet av 90-talet). Staden känns numera skrämmande konservativ och torr (bär du röda skor så blänger folk). Skärp er.
Lev och låt leva!
Sebbe ville naturligtvis gå in och ta sig en titt på den ganska fula tvårummaren.
Bild från Eniro.
Etikett: Sebbe
Flyttgubben i mig
Om ni undrar hur jag har spenderat eftermiddagen/kvällen så kan jag avslöja (underbart ord: av-slöja) att jag hjälpt en väninna att flytta. Jag var sen, sen pga jobb men hann ändå bära en del. Naturligtvis invigde vi kvarterskrogen så nu är vi mätta på tuben på väg hem.
Dusch väntar och därefter kastar jag mig i soffan och ser de fyra sista episoderna av Desperate Housewives (säsong 5) och laddar inför arbetsdag 8/14. Ja, jag är halvvägs nu. Älskar mitt jobb.
Man måste göra intryck på sina nya grannar!
Sebbe med damsällskap.
Soligt Stockholm
Färggranna grabbar
Här är vi två håriga, färggranna grabbar.
Just nu återupplever vi turnén från i somras, tack vare Madonnas nysläppta Sticky & Sweet-CD. DVD:n skippar vi nog i afton eftersom vi ju är inne i ett väldigt långt Desperate Housewives-maraton. Vi har hunnit halvvägs in i den fjärde säsongen.
Dagen är bra men morgondagen blir ännu bättre.
