Efter en lång paus är 30-dagarsutmaningen tillbaka.
Dag 6: Det du känner för att skriva om
Okej, då gör jag väl det då. Jag känner inte för det egentligen, men jag känner att jag måste.
Sluta locka på främlingars hundar!
Jag har berört ämnet flera gånger, men igår kväll hände det igen. Sebbe och jag satt på tuben och vi kokade i värmen. Han lade sig på golvet och eftersom vi skulle åka hela 11 stationer så var det bra tänkt av honom att ta sig en snabb tupplur. Då klev en semestersalongsberusad karl på och han slog sig ned snett bakom oss. Snart började det – det där smackande ljudet som betyder ”kom” på hundspråk. Sebbe for upp och såg sig omkring men han rörde sig ej ur fläcken eftersom jag har uppfostrat honom så – på tuben sitter man still och med medmänniskornas intresse i sinnet så interagerar man ej med främlingar.
På nästa station klev en man och hans dotter på och de satte sig på andra sidan gången. Inte många sekunder hann passera innan dottern började klappa med händerna i knät – och även det betyder ”kom” på hundspråk. Sebbe hade just lagt sig ned igen och nu for han upp och undrade vad det var som stod på.
Då började även den första människan smacka och locka.
Vid det här laget var det inte bara hettan som kokade i mig.
Jag ville, men vågade så klart inte, säga till eftersom det lätt kan resultera i en kniv i ryggen (Sverige 2010).
Därför uppmanar jag så här på avstånd medborgarna att sluta locka på okända hundar. Och inte minst: uppfostra era barn som jag uppfostrat min hund: på tunnelbanan sitter man still och tyst och åker från a till b. Tack.