Helt fabricerad så klart.
Inte en svettdroppe sanning.
Han slog sig ner på tåget. Trots att klockan inte var mer än halv sju denna torsdagsmorgon var det kvavt och varmt. Och tyst. Knäpptyst. Det låg förväntan i den stillastående luften. Det morgonglåmiga ansiktet dolde han vant bakom ett par enorma svarta solglasögon. Ingen fick se de grisröda ögonen, små och pliriga. Svettdropparna dansade flamenco längs hans inte alltför vältränade rygg men avbröt kvickt sin parningsdans när dörrarna plötsligt öppnades och en uppfriskande vindpust susade in i den halvtomma tunnelbanevagnen.
Som i en halverotisk westernfilm spelades en munspelsslinga i hans huvud när Ynglingen svishade in i vagnen. Som skulle han glidit in på den enda puben i byn i westernfilmen. För att träffa traktens dåliga kvinna. Och senare bestiga denna.
*Host*
Tillbaka till den fabricerade verkligheten nu.
Han slog sig ner på andra sidan gången. Hans bruna ögon såg varma ut, det mörkbruna håret låg fluffigt men tillrättalagt på huvudet och den gyllenbruna huden glänste av svettdroppar som i desperation letade sig fram för att försöka lämna hans heta kropp. T-shirten smet åt rejält och avslöjade en alldeles lagom vältränad bringa. Byxorna satt… perfekt och i glipan mellan byxa och sko avslöjades vacker solbränd hud.
Han kunde inte slita blicken från Ynglingen som i sin tur log och tittade tillbaka. Allt väldigt odiskret och… oväntat. Som på film. Som i en romantisk komedi inspelad i New Yorks tub.
Tunnelbaneresan gick i ett huj och det var dags att kliva av. Han reste sig och gick mot dörrarna. Ynglingen reste sig också för att stiga av och han kände honom stå alldeles bakom ryggen. Så väldigt nära men ändå på miltals avstånd.
Han lyfte lite på kepsen för att torka bort svettdropparna som av fler anledningar än en samlats i pannan. Varmt. Fuktigt. Kvavt. En astmaattack låg inte långt bort.
Han kände sig svimfärdig och höll sig upprätt genom att hålla ett stadigt grepp om den gula stången vid utgången och plötsligt kände han något varmt. Något mjukt men bestämt. Något varmt men ändå svalkande i hettan. Det var Ynglingens hand som snuddade vid hans egen hand. Där. På stången. Han kunde knappt andas. Astmaattacken närmade sig med stormsteg. Handen brände. Kroppen brände. Han ville vända sig om och vrålhångla med Ynglingen men det hade ju varit opassande så istället klev han av tåget, tog åt höger, åkte rulltrappan upp, gick ut på gatan och in i vardagen.
