Story time igen. Jag fick skrivklåda. Läs eller ej. Jag är ganska ”explicit” här.
Jag och ”frugan” ska ju åka till Spanien i mellandagarna, för att träffa min ’long lost brother’ (jättelång historia, men vi sågs senast 2006, vill jag minnas. Vi växte inte upp ihop och jag kände inte till hans faktiska existens förrän jag var 15). Så han bjöd OSS till Spanien och stod för fiolerna och jag är mycket rörd över att han bjöd just OSS och inte bara mig, eftersom han väl har läst vad jag har skrivit här och där, och att min ”fruga” är viktigare för mig än vad någon så kallad kärlekspartner någonsin har varit.
Anyway.
Jag har ju vissa erfarenheter av Spanien. Man kan sammanfatta det som så här att innan Israel blev mitt tredje hemland så var Spanien det.
Jag hade en romans med en spanjor, när jag var i de senare tonåren. Jag blev så fruktansvärt förälskad i honom. Antonio. Vi skrev kilometerlånga brev till varandra och till slut träffades vi. Han hämtade mig i Madrid och vi åkte till hans hemstad Valladolid. Vi satt på en buss och folk rökte. Kan ni tänka er? Och det var inte så väldigt länge sedan. Det var en underbar vecka. Men… Vi låg inte. Det var som så att en dag så slängde han fram batongen bakom ett skjul vid floden, och jag som är så pryd (förstå mig rätt: jag är mycket sexuell av mig, men min höga moral plågar mig) blev förfärad så det blev inget av med det. (Dagen efter bad han mig om ursäkt och vi är idag FB-vänner.)
Fast forward. Eller FFWD som det stod på kassettbandspelarna när jag växte upp… Ett par år senare flyttade jag till Madrid, på vinst och förlust. Min arbetsplats hade stängt och jag var bara inneboende nånstans så jag bara drog.
Bodde i bögkvarteret Chueca i Madrid. En fantastisk plats.
Varje kväll besökte jag baren Black & White och en kväll kom en amerikan fram till mig och frågade om priset. Alltså så där som man ser i amerikanska filmer. ”How much?”
Jag förklarade att jag var i Spanien för att arbeta och att jag sökte jobb och amerikanen svarade nåt i stil med: ”I have seen you in this corner every night for the past week, and I thought you were working, because this spot is for the male prostitutes”.
Jag förklarade att jag inte var prossa och amerikanen sa – och jag glömmer aldrig detta, jag kan citera ordagrant – ”With your Scandinavian looks, if you want to make a lot of money in Spain, you should sell your body”.
Jag gick därifrån till ett annat hak och där fick jag ett jobbförslag. Barägaren ville att jag skulle uppträda som drag queen (inte min grej) och han ville att jag skulle ”vara” Liza Minnelli och jag sa att ”jag är ju mer Marilyn Monroe”, så det blev inget av med det.
Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm.
Och nu: ett sidospår. Jag var i Spanien med en finlandssvensk/fransk pojkvän. Ja, han som var katolik och inte kunde ha sex eftersom det var ”dåligt” att må bra. Ja, så i två år var vi ihop. Sexlösa. Such a waste. Han var så sexig.
Så vi var på en restaurang i Las Palmas och de hade inget vegetariskt på menyn. Alltså noll. Det var i slutet av nittiotalet. Vi beställde ris och nåt, och i riset fanns fläskkött. Vi protesterade.
Sedan fick vi den historiska förklaringen.
När muslimerna invaderade Spanien så tillsatte de fläsk i all mat, för att se vem som var fienden. Jag kan nu inte svära på att det var så här, eftersom jag inte är historiker, men denna förklaring fick jag. Och ur ett historiskt perspektiv så är ju detta intressant.
Men nu ses vi snart igen, kära Spanien!
Nästa gång berättar jag om holländaren som jag träffade i Spanien, och som jag besökte i en holländsk (eller heter det nederländsk?) småstad.
Och så ska jag berätta om när ”frugan” reste till Spanien, lite spontant, med endast en ketchupflaska (!) i bagaget.
Men jag har ju inte berättat det roliga som hände på senaste resan till Israel!