personligt, pop och politik
Det är söndag och söndagar är synonyma med reflektion.
Det känns som om jag gått in i något slags balanserat skede i livet. Det började för nio månader sedan då min senaste relation avslutades. Den var oerhört stormig och krävande men också alldeles underbar. Till slut sög den musten ur mig och allt annat fick prio två. Naturligtvis fanns bara en utväg och där är jag nu.
Detta balanserade liv går mig dock på nerverna. Det är så behagligt att det är tråkigt. Kanske har jag en S/M-ådra i mig. Kanske mår jag som bäst när jag får lida lite. Kanske känner jag mig mer levande då.
Jag och Han har väldigt lite kontakt idag, vilket känns konstigt, men jag vågar helt enkelt inte. Är rädd för att jag, om jag skulle träffa Honom, skulle kasta allt och plåga mig själv lite extra. Vet helt enkelt inte vad jag känner och så länge jag inte träffar Honom riskerar jag ingenting. Så jag låter tiden gå och gå och gå tills jag känner mig på säker mark. Men kommer den dagen någonsin? Om vi inte ses lär jag ju heller inte veta.
Jag har inte ens bedövat mig med andra. Så himla moget av mig. Jag har lärt mig av mina många misstag.
Men när vet man att känslorna är borta om man aldrig ses?
När vet man att det är fritt fram?
Gårdagskvällen i korthet; träffade kamrat a på Torget men han – som lockade ut mig – skulle sedan hem och kela. “Är det sån du ska bli nu när du har kille”, sa jag då men var tacksam över att kamrat b gjorde mig sällskap när jag ändå var på g. Hamnade inte helt oväntat på CC men var inte i fas utan betraktade mest. Mest minnesvärt var att se det överfulla dansgolvet under Hard Rock Hallelujah. Såg fyra ex. F-y-r-a. Hälsade på noll. Vill inte ha ett endast ex till så det är väl därför jag lever som en munk; träffar otaliga karlar men går inte längre än så.
Träffade förresten snyggogrannen i porten igår.
Snyggogrannen: Tja
Jag: Tjaa
Snyggogrannen: Är det bra?
Jag: Jo tack, det är fint
Snyggogrannen: Strålande
Varför sa jag inget mer? Varför är jag inte mer verbal? Varför kommer jag på allt när det är försent? Varför är min hjärna så slö? Det är väl därför jag föredrar att skriva framför att tala. Hinner ju tänka först.
Visst känner man sig som en loser när man promenerar hemåt på morgonkvisten med en påse skräpmat i näven!? Eller är det bara jag som har mina nojor?
Skulle vilja slappa i min porr-röda soffa hela dagen men har lovat bort mig på “romantisk picnic på kungliga Djurgården – I bring a dunk of eldvatten and you bring a sommarsallad” så nu måste jag gå och handla och svänga ihop sommarsallad a’la Kim M.
Jag har ställt till med drama.
Helt ovetande har jag spelat en otrevligt central roll i ett uppbrott mellan två människor. Det uppstod svartsjuka då jag står en av parterna mycket nära. Helt utan avsikt. Helt utan risk. Blev hemskt överraskad då jag fick höra Sanningen. Jag som bara varit på mitt vanliga Kim-sätt.